Lana Del Rey

Fantastiskt skön sångröst, längtar efter debutskivan som släpps i början av oktober. Den som gillar Cat Power och Feist borde kunna gilla detta också.

Red Hot utan Frusciante

Förra gången John Frusciante lämnade Red Hot Chili Peppers chockade bandet och dess nye gitarrist Dave Navarro med sin bästa skiva dittills, och som det med allra största sannolikhet tycks bli: Totalt genom karriären.

Frusciante har nu lämnat igen, och ersatts av sin polare Josh Klinghoffer. Läge för en ny album-chock?

Javisst!

Nya skivan "I'm With You" är nämligen chockerande jävla värdelös.

Jag har nu plågat mig igenom halva och vill bara ge Anthony Kiedis en sån jävla käftsmäll så att han skärper till sig.

Om du gillar helt ofarlig hissmusik och ett ruskigt daterat sound så kanske "I'm With You" är din tekopp. Själv är jag rädd att jag inte ens klarar en enda genomlyssning - någon (Flea?) började just spela nån helvetisk latinotrumpet.

Visst, redan "Californication" visade på en nedåtgående trend, och skivorna därefter har varit på sin höjd godkända, men DET HÄR!? Fan, till och med Foo Fighters är roligare nuförtiden. Det är nästan så att Coldplay låter aggressivt farliga i jämförelse.

Men ok, skivomslaget är rätt snyggt.

Blood, Sweat + Vinyl - högst på filmpriolistan

Om du har lika bra musiksmak som jag - vilket jag förstås betvivlar - så borde Kenneth Thomas musikdokumentär "Blood, Sweat + Vinyl: DIY in the 21st Century" stå väldigt högt på listan över filmer att se.

Filmen tycks fokusera på tre skivbolag och de eminenta band som huserar där. Tre skivbolag som drivs av artister och musikälskare, nämligen Neurot, Constellation och Hydra Head.

Jag tror det är en såväl viktig som vacker film. Och förhoppningsvis också väldigt sympatisk och sprängfylld av den bästa musik du kan tänka dig.

Löjligt höga förväntningar på den här måste jag säga. Sverigevisning någon? Zita?

Vanligt kaffe

Titta där står hon, skönheten.

För att gilla kaffe så mycket som vi gör här hemma så har det dröjt märkligt länge innan vi skaffat en kaffebryggare värd namnet. Men nu så.

Pod-evangelisterna skrek förstås efter sådana maskiner, men jag har ännu inte fått en kapsel-americano som är i närheten av lika god som en riktigt bra svart bryggkaffe. Och frågar man de som påstår sig veta så är Moccamasters bryggare bland de allra bästa.

Sedan är ju också flexibiliteten betydligt större när det gäller brygg- (och förvisso också espresso-)kaffesorter kontra färgglada kapslar (som förvisso kommer i läckra etuier och trots allt är förbannat goda).

Man kan dricka äckligt Löfbergs Lila om man hejar på Färjestad och gillar att skjuta ihjäl vargar för sitt eget hatfyllda höga nöjes skull. Kanske en kopp Gevalia om man ändå har trasiga smaklökar.

Eller varför inte kickstarta helgen med en rejäl kopp Mollbergs Blandning? Känna sig lokalpatriotisk och matcha doften utanför fönstret med något från Arvid Nordqvist. Mala själv. Rosta själv. Köpa svindyrt bajskaffe bara för att ha testat nån gång. Experimentera med lite kardemumma, kanel, salt eller chili i filtret.

Bryggkaffe - bra grejer helt enkelt.

Konsertkalendern - en webapp DU kan få bygga

"Och dom har nyss varit på europaturné! Aj då. Det borde man inte missat. Lär väl dröja 13 år igen nu." - En polares Facebook-kommentar angående nya Primus-albumet.

Sånt här vill man ju inte ens att ens värsta fiende ska råka ut för, än mindre då att det ska drabba en själv. Kruxet som jag ser det är att det inte finns någon vettig konsertkalendertjänst som fungerar så som jag skulle vilja ha den. Därför har jag tagit mig friheten att speca litegrann på en webapplikation, som det är fritt fram för någon att ta tag i utvecklingen utav.

Idag får den konsertsugne (vad jag vet) stilla sitt behov med hjälp av allehanda nyhetsbrev ifrån spelställen och konsertarrangörer, tjänster som Bandsintown, Last.fm och "sociala medier". Jag skulle vilja ha en mer heltäckande tjänst, där jag dessutom vill få in två väldigt viktiga variabler:

1. Hur tidigt jag vill få tips om konserten - i vissa fall vill jag hänga på låset och köpa biljetter, andra gånger räcker det med 1-2 veckor innan.

2. Inom vilket geografiskt område jag vill bli notifierad om bandet närmar sig. Inledningsvis nämnda Primus kan jag åka mycket långt för att se, medan jag har blivit alldeles för gammal och slö för att orka pallra mig utanför Stockholm beträffande de allra flesta band jag lyssnar på.

Nåt sånt här skulle jag vilja ha:







Du som bygger det här sen, se till att gränssnittet inte blir grötigt. Och se till att det finns bra default-inställningar så att jag snabbt kan tagga nya artister - de allra flesta lär jag vilja tagga upp med "Stockholmstrakten, meddela mig en månad innan". Vidare lite trevliga synk/import-funktioner (iTunes, Last.fm), nån kalender-export-funktion, lite "similar artists" och eventuellt lite community-grejer och sharing-prylar.

Nu när jag ser efter så har Bandsintown mycket av detta, det kanske egentligen bara är finkornigheten som saknas, vilket i och för sig är hela grejen med ovanstående text.

Så sätt igång att utveckla nu!

Hörselskador

Yeees! Jag hittade det här gamla klippet:



Brukar leta efter det då och då när det vankas Youtube-fest, men har på senare tid inte lyckats så bra. Men nu så.

För övrigt har jag beställt en trevlig kaffebryggare idag.

Hej tv-seriekonsument!

Med tre färska boxar i bokhyllan verkar det ju inte bättre än att det blir Deadwood som blir nästa tv-serieprojekt för min del.

Treme och Six Feet Under var länge de hetaste spåren, men sedan såg jag att Sepinwall drog igång ett "Deadwood rewind"-projekt - och inledde det hela med att konstatera att Deadwood är "one of a handful of shows with a legitimate argument as the best drama ever in the history of American TV".

Då blir man ju lite sugen.

Annars är det lite stiltje på tv-fronten för min del.

Harvar förvisso på med den fantastiskt obekväma danska komediserien Klovn (som införskaffades efter Bloggfrossas ihärdiga lovordande), samt nya säsongen av Breaking Bad som ännu inte gjort mig besviken, tvärtom! Suger långsamt i mig de sista avsnitten av Arrested Development, och funderar lite halverst på om jag ska orka ta tag i Parks and Recreation samt fortsätta jobba mig igenom Louis CK:s samlade verk.

Men först och främst som sagt: 30 timmar svordomswestern!

Primus suger

Nytt i min iPhone: Första Primus-skivan på tolv år!! Wohooo!

Battles i Stockholm på måndag

Ni som inte ska till Norrköping och se på fotboll på måndag går till Strand och kollar in Battles. Ok? Ok.

Crystalline

Jag kommer nog aldrig tröttna på Michel Gondry och hans festliga färgglada pysslande.

Vansinnestrummorna som dyker upp i slutet på "Crystalline" är inte så dumma de heller.

Riffen

Riffet i ”Summer of All Dead Souls” är vad som fått mig att återvända till ...And You Will Know Us By The Trail Of Deads ”Tao of the Dead”, en skiva jag numera uppskattar så pass mycket att jag placerar den på årsbästalistan. Ibland behövs det bara ett enda riff så är saken klar. (Jag höll på att skriva ”...så är saken biff”, men det lät som ett dåligt t-shirttryck buret av nån på Sweden Rock-festivalen, så jag lät bli.)

Ett enda riff räddar dock inte riktigt jazzrockande Rolo Tomassis tvåtimmarsantologi ”Eternal Youth”, som spretar lite mycket med sina styvbarn till låtar (remixar, icke-album-spår, demos och akustiska versioner av gamla godingar). Å andra sidan finns här ett riff som är helt jävla magnifikt - Den som inte vill ha sönder saker till det här riffet är fan dum i hela huvudet.

Jag pratar om inledningsvis jazziga och komplexa ”Titanomachia”, som till en början låter som ett lite lätt rabiessmittat The Mars Volta, men som efter tre minuter börjar bygga på något stort. Två minuter senare börjar det braka loss, och på klockslaget 05:30 (några sekunder tidigare i klippet nedan) kommer ett så genialiskt, och så enkelt, sjuttiotalsriff som piskar skiten ur allt och alla.

Herregud vilket riff.

Nytt på årsbästalistan – Fucked Up

Åååh, rockopera, finns det något bättre?? Jo, såklart att det gör. Rockopera kan ju bli oerhört högtravande och skitnödigt, till och med om man bara gör det till hälften, som exempelvis Green Day med ”American Idiot”.

Kanadensiska Fucked Up – som jag innan det här aldrig riktigt fastnat för – har med ”David Comes to Life” gjort skivan som Green Day aldrig klarade av att göra. Bandets shoegaziga skrammelpoprock bakom Damian Abrahams sköna vrålande är ett framgångsrecept redan i vaniljutförandet – och när de blixtrar till och får till klockrena hitlåtar som ”Queen of Hearts”, ”The Other Shoe”, ”Ship of Fools” och ”I Was There” så är jag med ens säker på att det här är ett av 2011 års bästa album.

Möjligen blir det lite tjatigt då 18 låtar och en speltid på över 70 minuter är i mastigaste laget, men fan vet om historien om David och Veronica ändå inte är värd uppmärksamheten.

Musikvideon till "Queen of Hearts" är förresten väldigt annorlunda och väldigt sevärd, även om det kanske underlättar att ha hört låten i originalutförande först:

Ut från listan: Kaizers Orchestra

Trots en fantastisk låt som "Philemon Arthur and the Dung" så är Kaizers Orchestras "Violeta Violeta" för tillfället inte årsbästamaterial.

Likväl, njut här av skivans bästa låt:




Njut också av Philemon Arthur and the Dungs bästa låt, underbara "Naturen":



Stämsången i refrängen, och det odödliga introt. Man smälter.

"I dag är det den 13:e mars och vi har just skrivit en ny låt. Det tog tre minuter, nu är den klar. Håll er i häcken och ta emot."

Gått i barndom på bokfronten

Dryga dussinet böcker släpades med till de två avslutande semesterveckorna på Öland. Givetvis ett aningen överdrivet antal, då läsupplevelsen av att klämma en bok om dagen nog blir rätt så stressad och splittrad.

En väldigt sträckläsvänlig bok som emellertid höll sig inom den tidsramen avslutade jag igår – ”Nick & Norahs Oändliga Låtlista” av Rachel Cohn och David Levithan. Det är en bok sprängfylld av känslor. Tempot är högt och den korta boken utspelar sig under en enda natt. Greppet att växelskriva en bok, där två författare berättar vartannat kapitel ur respektive huvudpersons perspektiv känns för mig väldigt fräscht.

”Nick & Norahs Oändliga Låtlista” kan nog kategoriseras som en ungdomsbok, och av någon anledning verkar jag ha en grej för just ungdomsböcker. Tillsammans med ”Sandor slash Ida” och ”I Taket Lyser Stjärnorna” är den här boken en av de som ryckt tag i mig allra hårdast på senare år.

Jag får väga upp det här med att ta tag i Nick Caves förhoppningsvis väldigt barnförbjudna ”The Death of Bunny Munro” så fort jag är klar med min vän Per Björklunds hittills mycket fängslande Egypten-reportage ”Arvet Efter Mubarak”.

- - - -

Sedan ovanstående skrevs har jag rivit av ”The Death of Bunny Munro”. Sjukt jävla deprimerande bok. Äcklig, och som jag gissade, skapligt barnförbjuden. En av de äckligaste karaktärerna någonsin. Stackars hans familj. Kan du köpa lite ögondroppar till din son eller gubbjävel? Men också en fascinerande och rätt så bra bok. Eftersom den är så pass mörk och totalt fylld av den värsta misär blir de små stunderna av glädje också så väldigt glada.

Hej konsument!

Nytt på årsbästalistan – Young Widows (och A Storm of Light)

Sa jag inte även förra året, eller om det (också?) var året innan dess, att det ska vara släpig rock i år? Jag kanske helt enkelt har blivit en jäkligt sävlig snubbe – inte omöjligt då jag umgås rätt mycket med norrlänningar – för utöver A Storm of Light och Bloodiest som redan återfinns på årsbästalistan måste jag nu också lägga till Young Widows ”In and Out of Youth and Lightness” på nämnda lista.

Om Bloodiest ibland låter som Woven Hand spelandes hårdrock så låter Young Widows…också så. Hela tiden. Typ.

Hårt och dystert men ändå luftigt och förhållandevis lugnt. Young Widows tredje album är ett väldigt konsekvent sådant, som tar sig den tid det behöver och inte fjäskar för lyssnaren. Jag gillar’t.

Nämnda A Storm of Light rör sig förresten inom ungefär samma område, om än med lite mer dist, lite mer skrik, och lite mer ångest. ” As the Valley of Death Becomes Us, Our Silver Memories Fade” är i alla fall det bästa Josh Graham och hans gäng skapat hittills, och om du vanligtvis är ett fan av långsam, tung hårdrock (Isis, Neurosis, Shrinebuilder, Battle of Mice, Earth, Pelican) så ska du definitivt kolla upp denna trevliga New York-kvartett. Inte minst för att såväl Jarboe och Kim Thayil är med på några hörn av skivan.