Mastodon - Jonah Hex EP, och en statusrapport

Fotbolls-VM, Midsommar, pollenallergiextravaganza samt en sjuhelvetes massa parkhäng. Och planerande av en förhoppningsvis riktigt stabil semester på det. Här finns inte mycket tid över till bloggande. Vilket känns aningen synd då jag är sugen på att redovisa en halvårsrapport från skivåret.

Däremot har jag tid att slanga ned såväl säsongspremiären av Entourage, säsongsavslutningen av Party Down, och Mastodons nya EP, det instrumentala soundtracket till seriefigursrullen "Jonah Hex". Jag har ännu inte hunnit konsumera något av ovanstående, men det får väl lösa sig framöver.

Provlyssnar på Mastodons "Indian Song" gör du lämpligen hos Stereogum, köper gör du hos iTunes och illegal nedladdning beivras ju som bekant av FRA, Henrik Pontén och Beatrice Ask, så undvik det om du inte vill hamna i onåd hos någon av dem.

På tal om fotbolls-vm så kan det vara på plats att sparka in ett par öppna dörrar. Så vad är grejen med den här plastbollen som man bara behöver nudda för att få iväg ett kanonskott (och som undantaget Tevez tokslägga till 3-0-mål senast flyger åt helvete om man skjuter som vanligt)?

Och det här jävla filmandet, kan vi inte bara ha livstids avstängning på det i efterhand?

Nu börjar andra halvlek. Hejrå!


Ps. High on Fire har gjort en låt som heter "Speak in Tongues". Refrängen låter tyvärr lite som Mustasch, men drivet är skönt och gitarrsolot ännu skönare. Den kan laddas ned gratis som singel nummer 6 här.

Försvarsmakten

Don't kick sand in Ninja's face

"If you don't like funerals, don't kick sand in Ninja's face"

Tatueringen är inget annat än fantastisk och sitter på rapparen Ninja ifrån det märkliga sydafrikanska bandet Die Antwoord.

De goda nyheterna först: Die Antwoord kommer till Way out West i sommar. De dåliga nyheterna: Det rör sig om en klubbspelning, vilket precis som vanligt gör det helt jävla omöjligt att få gå på konserten.

Skäggiga män spelar akustiskt

Det här är fint (Band of Horses i en taxi):



Och det här är nästan lika fint, men kanske inte fullt så skäggigt:

Breaking Bad - Säsong 3

(Spoilerfritt inlägg)

En magisk säsong fullt i klass med de första två - och en kunglig fortsättning på den enligt mig vassaste dramaserien just nu.

Jag tyckte precis att Breaking Bad var på väg att tappa lite fart i och runt det förvisso riktigt coolt utförda avsnittet "Fly", när geniet Vince Gilligan återigen växlade tempo på ett smått ursinnigt vis i god tid före säsongsavslutningen.

Utan att avslöja för mycket kring handlingen så har många av seriens karaktärer visat upp sina allra grisigaste sidor hittills och med det utvecklats många, många dimensioner. Skyler, Marie, Hank, Mike, Saul, Gus - alla har de växt något enormt under säsongen, från att ha varit rätt så lätta att förstå sig på, till rejält komplexa personligheter.

Breaking Bad är så otroligt bra på att visa upp alla vidrigheter som handeln med droger för med sig, och hur säckar med pengar och/eller kemisk glädje radikalt kan förändra en människa man trodde man visste var man hade. Och hur den kan plocka fram en ännu lite äckligare handling ur en redan äcklig människa.

På samma gång vidrigast som mest älskvärd har Jesse varit. Aaron Paul har fått spela ut sitt fulla register där jag skrattade högt åt en replik som "Gatorade me, bitch!" för ett par avsnitt sedan, och led med honom under säsongens första, för Jesses del, miserabla halva.

Stundtals tyckte jag att säsong tre av Breaking Bad trampade lite vatten, så jag hoppas verkligen att Vince Gilligan och övriga inblandade ger denna briljanta serie en, max två, säsonger till och därmed en värdig avslutning. Om bara serien fortsätter att hålla stilen lär den att gå till tv-historien som en av de smartaste, visuellt häftigaste och mest nerviga serierna någonsin.

Nu ska jag över till Sepinwall och läsa hans (garanterat spoiler-rika!) intervju med Gilligan.