Sheeeeeeeeit, The Wire är slut

”Återkommer om ett antal år med en recension” skrev jag i mitt Sopranos-inlägg för ganska precis ett år sedan angående att nästa långkörare nog skulle bli The Wire.

Nu tog det inte alls så mycket kalendertid i anspråk att spendera de 60 timmarna i Baltimore, och förklaringen till det är ytterst enkel:

Alla tipsare/evangelister hade rätt, och nu sällar jag mig gladeligen till den skaran, för The Wire är än så länge världshistoriens överlägset bästa tv-serie.

Och med risk för att upprepa vad alla som tipsat mig om serien redan sagt så kommer här ett kort försök till att förklara storheten med detta komplexa stycke tv-historia. Det här är en spoilerfri hyllning, tänkt till er som sitter där i tv-soffan och funderar på om ni pallar med ännu ett inredningsprogram eller en till intelligent dokusåpa, eller om ni borde ta er an något som verkligen kommer att skaka om er värld.

Se The Wire.

The Wire är en serie som vägrar hålla sig till spelreglerna. Vid första anblicken är det en klassisk historia, med hårda snutar och knarkkrig i amerikansk storstadsmisär, men ganska snart märker man att det inte riktigt är Hollywoods regelbok som gäller. Du kan säkert se serien som en ganska vanlig underhållningsserie också om du vill, den är inte direkt svår i den bemärkelsen även om det ibland kan tyckas hända väldigt lite.

Myllret av karaktärer är – utöver att vara över 200 stycken listade i Wikipedias förteckning – ofta mycket mer komplexa och gråskaliga, för att inte säga mänskliga, än vad vi är vana vid. I stort sett varenda person vi får stifta bekantskap med kommer att dyka upp i en eller annan form senare. Vissa försvinner tidigt, andra är till en början huvudpersoner för att sedan kliva tillbaka. En del smyger omkring i kulisserna för att helt plötsligt visa sig vara ytterst centrala för historien. Och de allra flesta beter sig många gånger på sätt vi inte riktigt förväntar oss. Nästan ingen är helt igenom god, nästan ingen är fullständigt rutten. I The Wire är karaktärerna med andra ord människor, klyscha eller ej.

Inte heller glorifierar man våldet, morden eller för den delen polisarbetet. Snarare är det en väldigt realistisk och därmed komplex tv-serie (likväl är det just en tv-serie, det får man ha i bakhuvudet) som låter tittaren tänka lite utan att ge avkall på underhållningsvärdet eller bli alltför knepig och pretentiös.

Seth Gilliam (Carver) refererar i en intervju i sista säsongens extramaterial till alla andra gånger amerikanska poliser porträtteras på film/tv, alltid utrusandes ur en bil med dragna pistoler. I verkligheten är pistolerna sällan dragna, så heller icke i The Wire.

<minimal spoiler>
Och i ett avsnitt när det vankas lite shoot-out får de inblandade för sig att– precis som i hårda gangstafilmer - försöka utföra en drive-by medelst bil.

Om det fungerar bra?
</minimal spoiler>

Jag märker att det redan börjar bli långt, det här inlägget. Då har jag inte ens nämnt detaljerna, symboliken, budskapen, svärtan, tålamodet eller humorn. Eller det enorma mervärdet Alan Sepinwalls sanslöst ambitiösa blogginlägg ger. Men vi kanske stannar här trots allt, och avslutar med ännu en uppmaning om att se The Wire. Det kan liksom inte sägas nog många gånger.

Bara den här scenen liksom! Den är helt legendarisk, och avslöjar inte så farligt mycket av handlingen: