Jag tar nog på mig cowboyhatten och drar dit. Svängig musik och digert ölutbud har tvingat mig utanför ytterdörren förr.
Och senaste albumet, "Sea of Tears" från 2009, blir bara bättre och bättre för varje gång jag blir sugen på lite country och väljer Eilen Jewell som botemedel, så det lutar åt en riktigt trevlig söndag.
En snackis och varmt rekommenderad film på Göteborgs Filmfestival härom veckan, tyvärr var förra fredagens föreställning slutsåld. Men kvällens film i tv-soffan blev till slut denna sköna film - norska "The Troll Hunter".
Trailern avslöjar i vanlig ordning lite för mycket, men ta en titt ändå om du vill:
Eller så sparar du dig helt enkelt till själva filmen (som dock inte verkar få någon biopremiär i exempelvis Stockholm), och ta mig på orden när jag säger att den är riktigt sevärd.
Jo, jag vet att det blir mycket The Joy Formidable här på The Hamburger Train. Men de har trots allt gjort årets hittills bästa skiva, och på väg till jobbet imorse föll jag pladask för den stillsamma versionen av "Whirring", framförd på kymriska(?). Den återfinns på lyxutgåvan av suveräna debutalbumet "The Big Roar".
Nedan en kortare genomgång av filmerna jag såg på Göteborgs Filmfestival under helgen som var. Mest som dagbok för mitt eget taskiga minne, men läs och begrunda om ni vill, kanske hittar ni nåt skoj.
- - -
Princess – Betyg: 8/10
All film på festivalen är inte alls svår och pretentiös. Här är till exempel ett helt vanligt och verklighetsbaserat finskt drama om en kvinnlig mentalpatient som fått för sig att hon är prinsessa.
Nä men allvarligt, ”Princess” är en oerhört varm skildring av livet på ett mentalsjukhus på 40-talet med en viss flamsighet som avlastar men inte tar över.
Trots lobotomi och ett par riktigt tragiska människoöden är ”Princess” en mycket mysig feel good-rulle som nära nog känns helt perfekt i sin avvägning mellan festligheter och tungt allvar.
- - -
Maximerat Animerat – Betyg: 8/10
Animerade kortfilmspaketet Maximerat Animerat har blivit en tradition för oss. Och i år var nog startfältet banne mig bättre än någonsin. Sjuuuukt coola ”Teclopolis” (se hela filmen här. NU!) var en av många höjdpunkter. Jag fick också se ”The Lost Thing” som många nära och kära med all rätt hyllade efter Stockholms Filmfestival. Otäcka norska ”Angry Man” sitter fortfarande på näthinnan, och de filmer med vagare handling kompenserade med skönhet.
- - -
Pink Saris – Betyg: 4/10
En inte helt igenom lycklig dokumentär om kastlösa (mestadels) kvinnor i Indien och förhållanden över kastgränserna. En skön tant för de kastlösas talan och skäller ut idiotiska släktingar på löpande band.
Grymt fascinerande i början, men går ganska snart på repeat.
- - -
Startsladden – Betyg: 8/10
De åtta tävlingsfilmerna i årets upplaga av Startsladden är av genomgående grymt hög kvalitet. Det är egentligen bara vackra ”Sent på Jorden” som känns lite meningslös, övriga är gripande, roliga, tänkvärda och ibland rätt jobbiga att titta på.
Se också obehagliga men inte överdrivna ”Girl”, Ruben Östlund-doftande ”Svamp”, suveräna skrönan ”Myrlandet”, och ärliga ”Utan Avslut” om ni får möjlighet till det.
Fan vad det är bra med kortfilm.
- - -
Isolerad – Betyg: 7/10
Många är ni inskränkta jävla lipsillar som med hänvisning till dynga som Arn, Colin Nutley, Beck, Göta Kanal 2, Johan Falk och några till drar till med den löjligt trötta klyschan att ni ”inte gillar svensk film”, eller i bästa fall undslipper er ett "den var rätt bra för att vara svensk". Idioter är ni, och då kan ni ju lika gärna döma svensk musik på samma sätt när ni funderar över Basshunter, Lars Winnerbäck och Rosa Helikopter, eller?
Hur som helst, ”Isolerad” är en lätt klaustrofobisk psykothriller med ett alldeles lagom stort inslag av nervös, svart humor och vettiga avvägningar mellan klyschor och överraskningar. En hyfsat minimalistisk och väldigt underhållande film som vinner oerhört mycket på att vi får uppleva hela handlingen ur överspände läkarstudenten Franks perspektiv.
- - -
Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives – Betyg: 5/10
Fin-indiern Maharani var minst lika bra som vi mindes den, men var de tvungna att lägga knark i maten? Det gick ju knappt att förstå ett skit över filmen vi såg strax efter middagen.
”Uncle Boonmee...” vann oförklarligt nog en guldpalm i Cannes förra året. Visst, det är en rätt stämningsfull och skön film, men den är ju på tok för lång för att vara så pårökt.
En prinsessa har sex med en havskatt i en avstickare strax efter att den gamle Boonmee i sitt hem i djungeln träffat på såväl sin döda fru som sin försvunne son som rimligt nog förvandlats till ett slags rödögd apgud. Mot slutet går en lirare i kloster, men finner sig inte riktigt i det livet och i samma veva hamnar vi i någon form av tidsreva/parallellt universum.
Inget konstigt.
- - -
Russian Lessons – Betyg: 6/10
Wooooohoooo!!! PARTY!!!!
Nä. Det finns bättre sätt att komma i feststämning på en lördagkväll än att se en kompromisslös dokumentär om Rysslands relation till lilla misshandlade grannen Georgien.
Jag avskyr redan den ytterst obehagliga människan Carl Bildt, och när jag ser en sån här film blir jag inte direkt mildare i den frågan. Carl Bildt som gärna pratar om fredsprocessen och hur viktigt det är med goda diplomatiska relationer får fanimej ta sitt ansvar (även här, precis som i övriga folkmord han gärna stöttar). För min tolkning av Rysslands sjuka slaktande och förföljelse av georgier är att resten av världen blundar för att inte nästa middag där Putin är med ska bli sådär jobbigt stel. Man måste ju kunna garva också, liksom.
”Russian Lessons” är en nervig och nära berättelse om Georgien (samt Kaukasien, Nordossetien, Sydossetien och lite annat sånt där du brukar bläddra förbi i tidningen) och de obehagligheter som pågått och pågår där.
Vi får än en gång veta att krig är skit, att det finns folk som har det sämre än du och jag, och att världen är en ganska rutten plats ibland. Allmänbildande och intressant, men precis som ”Pink Saris” – om än inte i samma utsträckning – upprepar sig filmen efter ett tag.
- - -
Kooky – Betyg: 7/10
Om jag enbart satte betyg på det visuella så skulle ”Kooky” få 10/10. Det är så löjligt mycket ögongodis när nallebjörnen Kooky knatar runt i skogen och träffar på allehanda skrotliknande filurer på sin långa väg hem.
Tyvärr är ”Kooky” dels väldigt mycket barnfilm, dels dubbad med rätt överdrivet resultat. Handlingen är inte superimponerande, men visst, den duger gott som ursäkt till alla extremt snygga scener, och allt som allt är jag mer än nöjd.
- - -
Apflickorna – Betyg: 6/10
Nä, jag vet att du redan under min genomgång av ”Isolerad” sa att du inte gillar svensk film, men ”Apflickorna” är rätt långt ifrån ”Hälsoresan”, ”Kopps” och antagligen också den där skitfilmen av Kay Pollack som jag tar mig friheten att såga fullständigt utan att ha sett.
”Apflickorna” är en kall och kontrollerad film, hyfsat obehaglig rakt igenom trots att det rör sig om ett någorlunda ofarligt drama. Ingen i filmen är speciellt lycklig, inga relationer känns överdrivet trevliga, men lite värme och lite humor finns ändå där.
Fascinerande, mörkt och annorlunda, med en förhållandevis liten mängd av Vi-gör-svensk-film-på-sommaren-med-söta-tonårstjejer-klyschorna.
- - -
Allt som allt en mycket bra och välplanerad filmhelg. Göteborgs Filmfestival slår även denna gång vår huvudstads dito på fingrarna. Dessutom har de en mycket bättre fikakultur där nere i den snålblåsiga och regniga förorten utan t-bana.
Nu tog det inte alls så mycket kalendertid i anspråk att spendera de 60 timmarna i Baltimore, och förklaringen till det är ytterst enkel:
Alla tipsare/evangelister hade rätt, och nu sällar jag mig gladeligen till den skaran, för The Wire är än så länge världshistoriens överlägset bästa tv-serie.
Och med risk för att upprepa vad alla som tipsat mig om serien redan sagt så kommer här ett kort försök till att förklara storheten med detta komplexa stycke tv-historia. Det här är en spoilerfri hyllning, tänkt till er som sitter där i tv-soffan och funderar på om ni pallar med ännu ett inredningsprogram eller en till intelligent dokusåpa, eller om ni borde ta er an något som verkligen kommer att skaka om er värld.
Se The Wire.
The Wire är en serie som vägrar hålla sig till spelreglerna. Vid första anblicken är det en klassisk historia, med hårda snutar och knarkkrig i amerikansk storstadsmisär, men ganska snart märker man att det inte riktigt är Hollywoods regelbok som gäller. Du kan säkert se serien som en ganska vanlig underhållningsserie också om du vill, den är inte direkt svår i den bemärkelsen även om det ibland kan tyckas hända väldigt lite.
Myllret av karaktärer är – utöver att vara över 200 stycken listade i Wikipedias förteckning – ofta mycket mer komplexa och gråskaliga, för att inte säga mänskliga, än vad vi är vana vid. I stort sett varenda person vi får stifta bekantskap med kommer att dyka upp i en eller annan form senare. Vissa försvinner tidigt, andra är till en början huvudpersoner för att sedan kliva tillbaka. En del smyger omkring i kulisserna för att helt plötsligt visa sig vara ytterst centrala för historien. Och de allra flesta beter sig många gånger på sätt vi inte riktigt förväntar oss. Nästan ingen är helt igenom god, nästan ingen är fullständigt rutten. I The Wire är karaktärerna med andra ord människor, klyscha eller ej.
Inte heller glorifierar man våldet, morden eller för den delen polisarbetet. Snarare är det en väldigt realistisk och därmed komplex tv-serie (likväl är det just en tv-serie, det får man ha i bakhuvudet) som låter tittaren tänka lite utan att ge avkall på underhållningsvärdet eller bli alltför knepig och pretentiös.
Seth Gilliam (Carver) refererar i en intervju i sista säsongens extramaterial till alla andra gånger amerikanska poliser porträtteras på film/tv, alltid utrusandes ur en bil med dragna pistoler. I verkligheten är pistolerna sällan dragna, så heller icke i The Wire.
<minimal spoiler> Och i ett avsnitt när det vankas lite shoot-out får de inblandade för sig att– precis som i hårda gangstafilmer - försöka utföra en drive-by medelst bil.
Om det fungerar bra? </minimal spoiler>
Jag märker att det redan börjar bli långt, det här inlägget. Då har jag inte ens nämnt detaljerna, symboliken, budskapen, svärtan, tålamodet eller humorn. Eller det enorma mervärdet Alan Sepinwalls sanslöst ambitiösa blogginlägg ger. Men vi kanske stannar här trots allt, och avslutar med ännu en uppmaning om att se The Wire. Det kan liksom inte sägas nog många gånger.
Bara den här scenen liksom! Den är helt legendarisk, och avslöjar inte så farligt mycket av handlingen:
Jag gick förbi min lokala videouthyrare (ännu en av alla affärsidkare som den hemska och bortskämda piratgenerationen så gärna vill ta död på, eller hur var det nu?) och såg en affisch för "Happythankyoumoreplease" som jag såg på Stockholms Filmfestival i höstas.
