torsdag 22 maj 2008
måndag 19 maj 2008
Life is like a rollercoaster...
Det här har varit Dagens Låt så många gånger nu, men idag kan dock omöjligt bli ett undantag.
Varför? Jo, flygbiljetter mellan Stockholm och Osaka inhandlades för en liten stund sedan, så i sommar sticker vi till Piston Hondas hemland!
Mina fördomar säger att det kanske inte blir den mest avslappnade semesterresan någonsin, å andra sidan möjligen den coolaste på rätt länge.
Nu ska det planeras så att allt nödvändigt hinns med under de två veckorna vi ska vara där. NES-memorabilia ska inhandlas, slips ska köpas ur automat på gatan. Apor ska göra situps i tävlingsprogram och festlig morgonrock skall bäras. 200 år gamla gummor ska plåtas och det ska trängas på t-banan. Nice.
onsdag 14 maj 2008
Marthas turnépremiär
Hon var skönt virrig och säkert en smula nervös ikväll, Martha Wainwright.
Ytterst klädsamt alltsammans. Jag älskar när musiker glömmer textrader, intron och ackord, förutsatt att det görs i lagom mängd och på ett charmigt sätt förstås. Detta gjordes ikväll.
Och så några rader om kompmusiker. Onekligen ett speciellt släkte, då de i sin outtalade uppgift att inte sno någon glans från huvudartisten ofta blir till karikatyrer av…ja, kompmusiker. Minspel och kroppsspråk i den lite mer obefintliga skolan, kan man säga. Markus beskrivning av gitarristens spontana robotdans mot slutet som ”Kraftwerk möter Johnny Cash” var klockren.
När de trenne herrarna gick av scenen och Martha till sist efter typ 10 nya låtar bjöd på några gamla blev det genast bättre. Purfärska plattan ”I Know You're Married But I've Got Feelings Too” innehåller en hel del trött gubbrock som inte blev speciellt mycket bättre live.
Samtidigt finns också ett gäng guldkorn även på den nya skivan. Tori Amos-minnande, aviga ”Jesus & Mary” och den lite lätt Mark Laneganska ”In the Middle of the Night” var kanonfina.
Kvällens (och skivans) öppningsnummer ”Bleeding All Over You” – komplett med bortglömd textrad mitt i – gillade jag också skarpt.
Gillade däremot inte avsaknaden av ”Ball & Chain”, men å andra sidan hade jag nästan glömt bort hur sköna låtar ”Bloody Mother Fucking Asshole” och ”Far Away” är, så det går väl jämnt upp, eller nåt.
Pluspoäng för Martha Wainwrights obrydda utstrålning och hennes Tina Turner-liknande dancemoves. Och en hel drös med extrapoäng till hennes pipa förstås, satan i gatan vad den damen kan sjunga! Jag blir lika förvånad som imponerad varje gång hon tvingar fram den där raspigheten ifrån ingenting.
Så, mindre gubbrock och mer a capella kanske? Det var bättre förr, och allt sånt där.
- - - - -
En annan fager kvinna som sjunger är skådespelerskan Scarlett Johansson. Det har pratat om hennes Tom Waits-coverplatta rätt länge nu, men nu är spektaklet alltså färdigt.
Smakprov från alla låtar finns (alternativt fanns) här nånstans .
Mitt första intryck är tyvärr att det här är ett experiment i ”sjunga hellre än bra”-klassen. Vissa grejer låter som ren skit.
Ytterst klädsamt alltsammans. Jag älskar när musiker glömmer textrader, intron och ackord, förutsatt att det görs i lagom mängd och på ett charmigt sätt förstås. Detta gjordes ikväll.
Och så några rader om kompmusiker. Onekligen ett speciellt släkte, då de i sin outtalade uppgift att inte sno någon glans från huvudartisten ofta blir till karikatyrer av…ja, kompmusiker. Minspel och kroppsspråk i den lite mer obefintliga skolan, kan man säga. Markus beskrivning av gitarristens spontana robotdans mot slutet som ”Kraftwerk möter Johnny Cash” var klockren.
När de trenne herrarna gick av scenen och Martha till sist efter typ 10 nya låtar bjöd på några gamla blev det genast bättre. Purfärska plattan ”I Know You're Married But I've Got Feelings Too” innehåller en hel del trött gubbrock som inte blev speciellt mycket bättre live.
Samtidigt finns också ett gäng guldkorn även på den nya skivan. Tori Amos-minnande, aviga ”Jesus & Mary” och den lite lätt Mark Laneganska ”In the Middle of the Night” var kanonfina.
Kvällens (och skivans) öppningsnummer ”Bleeding All Over You” – komplett med bortglömd textrad mitt i – gillade jag också skarpt.
Gillade däremot inte avsaknaden av ”Ball & Chain”, men å andra sidan hade jag nästan glömt bort hur sköna låtar ”Bloody Mother Fucking Asshole” och ”Far Away” är, så det går väl jämnt upp, eller nåt.
Pluspoäng för Martha Wainwrights obrydda utstrålning och hennes Tina Turner-liknande dancemoves. Och en hel drös med extrapoäng till hennes pipa förstås, satan i gatan vad den damen kan sjunga! Jag blir lika förvånad som imponerad varje gång hon tvingar fram den där raspigheten ifrån ingenting.
Så, mindre gubbrock och mer a capella kanske? Det var bättre förr, och allt sånt där.
- - - - -
En annan fager kvinna som sjunger är skådespelerskan Scarlett Johansson. Det har pratat om hennes Tom Waits-coverplatta rätt länge nu, men nu är spektaklet alltså färdigt.
Smakprov från alla låtar finns (alternativt fanns) här nånstans .
Mitt första intryck är tyvärr att det här är ett experiment i ”sjunga hellre än bra”-klassen. Vissa grejer låter som ren skit.
Workshopvärlden
Idag har jag varit på besök i Workshopvärlden. En värld inte helt olik den vi vanligen lever i, men skillnaderna finns ändå där.
I Workshopvärlden finns inga problem större än att de kan lösas genom ytterligare en cirkel på blädderblocket som därefter fylls med post-its.
Om det verkligen krisar kan man införa en ny färg, kanske rosa eller orange.
Pilar ritas upp, post-it-lapparna grupperas hit och de grupperas dit.
Kaffe dricks klockan 10:30, lunchen är kort, och mer kaffe dricks 15:30. Prick.
Det görs storslagna planer, hinder undanröjs med lätthet medelst whiteboardpenna och spraylim. Kanske också lite Powerpoint. Man diskuterar i grupp och presenterar för de andra.
Max 10 minuter per grupp.
Några frågor? Nej? Allt är glasklart? Ok, då rundar vi av där.
I Workshopvärlden finns inga problem större än att de kan lösas genom ytterligare en cirkel på blädderblocket som därefter fylls med post-its.
Om det verkligen krisar kan man införa en ny färg, kanske rosa eller orange.
Pilar ritas upp, post-it-lapparna grupperas hit och de grupperas dit.
Kaffe dricks klockan 10:30, lunchen är kort, och mer kaffe dricks 15:30. Prick.
Det görs storslagna planer, hinder undanröjs med lätthet medelst whiteboardpenna och spraylim. Kanske också lite Powerpoint. Man diskuterar i grupp och presenterar för de andra.
Max 10 minuter per grupp.
Några frågor? Nej? Allt är glasklart? Ok, då rundar vi av där.
Synd bara att det inte är lika lätt i den riktiga världen.
torsdag 8 maj 2008
Don't quit your nightjob
En personlig epok har gått i graven. Jag har bestämt mig för att sluta skriva för Close-Up Magazine. Tillfälligt eller inte återstår att se. Det är hur som helst såklart inte ett busenkelt beslut att efter nästan 4,5 år lämna Sveriges i särklass bästa musiktidning, men tid och energi räcker inte riktigt till just nu och har nog i ärlighetens namn inte riktigt gjort det på ganska länge när jag tänker efter.
Jag kommer sakna de många svettiga (visserligen nu nedlagda) Soundcheckrundorna jag hann med. Tror det blev ungefär 15 rundor * 15 album = en sjuhelvetes massa rock som recenserades bara där. Tjugotalet konsertrecensioner, några intervjuer (där snacket med Max Cavalera var det såväl största som sämsta knäcket) och kanske 150 cd- och dvd-recensioner på det.
Nästan 400 plattor som avlyssnats och bedömts på uppdrag av Sveriges största rockblaska. Inte illa.
Två fotbollsmatcher mot popfjantarna på Sonic hann jag också med, poängskörd 1+3 på de matcherna eller nåt i den stilen. Två segrar - Nils Oscar efteråt. Sweet.
Tack rent förbannat satans apmycket Robban och resten av Close-Up för den här tiden! Jag är grymt tacksam och oerhört stolt över att få ha varit en del av denna magnifika tidning under så pass lång tid.
Vi lär väl ses sippandes äcklig folköl på Klubben, på Debasers uteservering efter förbandet, på dansgolvet eller i garderobskön på väg hem från Debaser Medis.
Tack tack tack tack.
Jag kommer sakna de många svettiga (visserligen nu nedlagda) Soundcheckrundorna jag hann med. Tror det blev ungefär 15 rundor * 15 album = en sjuhelvetes massa rock som recenserades bara där. Tjugotalet konsertrecensioner, några intervjuer (där snacket med Max Cavalera var det såväl största som sämsta knäcket) och kanske 150 cd- och dvd-recensioner på det.Nästan 400 plattor som avlyssnats och bedömts på uppdrag av Sveriges största rockblaska. Inte illa.
Två fotbollsmatcher mot popfjantarna på Sonic hann jag också med, poängskörd 1+3 på de matcherna eller nåt i den stilen. Två segrar - Nils Oscar efteråt. Sweet.
Tack rent förbannat satans apmycket Robban och resten av Close-Up för den här tiden! Jag är grymt tacksam och oerhört stolt över att få ha varit en del av denna magnifika tidning under så pass lång tid.
Vi lär väl ses sippandes äcklig folköl på Klubben, på Debasers uteservering efter förbandet, på dansgolvet eller i garderobskön på väg hem från Debaser Medis.
Tack tack tack tack.
tisdag 6 maj 2008
Pavlovs kissblåsa
I princip varenda dag fascineras jag över kroppen. Närmare bestämt på väg hem från jobbet, i tre etapper:
Hur kommer det sig att av alla kroppens organ, skrymslen och vrår, så är det kissblåsan som tycks mest intelligent?
Den har ju helt på egen hand lärt sig när det börjar närma sig tömning - likt nobelpristagaren Ivan Pavlovs berömda byrackor - och förvandlar helt sonika mild "halv kaffekopps"-nödighet till "sexpack folköl och direkt in på bion utan toapaus"-dito när man närmar sig hemmet och närmare bestämt - vattenklosetten. Pressar på och har sig, eller om den slappnar av kanske. Jag vet inte riktigt.
Klart är dock: Jag är imponerad. Grattis kissblåsan.
- - - - -
Tre makalöst sköna poäng ikväll förresten. Förlösande, eller snarare FÖRLÖSAST kändes det när Pavey skickligt pricksköt bollen i ryggen på den där Larsson i slutminuten. Och faktiskt rättvist.
- -
Ville grina ikapp med Özkan när han fick gå ut skadad för typ 38:e gången.
- -
Tjerna till landslaget.
- På väg uppför rulltrappan - milt tryck
- Knappar in portkoden - stadigt tryck
- Nyckeln i låset - överhängande risk för regn
Hur kommer det sig att av alla kroppens organ, skrymslen och vrår, så är det kissblåsan som tycks mest intelligent?
Den har ju helt på egen hand lärt sig när det börjar närma sig tömning - likt nobelpristagaren Ivan Pavlovs berömda byrackor - och förvandlar helt sonika mild "halv kaffekopps"-nödighet till "sexpack folköl och direkt in på bion utan toapaus"-dito när man närmar sig hemmet och närmare bestämt - vattenklosetten. Pressar på och har sig, eller om den slappnar av kanske. Jag vet inte riktigt.
Klart är dock: Jag är imponerad. Grattis kissblåsan.
- - - - -
Tre makalöst sköna poäng ikväll förresten. Förlösande, eller snarare FÖRLÖSAST kändes det när Pavey skickligt pricksköt bollen i ryggen på den där Larsson i slutminuten. Och faktiskt rättvist.
- -
Ville grina ikapp med Özkan när han fick gå ut skadad för typ 38:e gången.
- -
Tjerna till landslaget.
måndag 5 maj 2008
Årets bästa skiva
Det känns lite konstigt att kunna lyssna på en skiva i sju och en halv minut för att därefter utse årets bästa album - innan vi ens har ropat halvår.Men jag har svårt att se hur någon ska kunna spöa Portishead, hur lite jag än har lyssnat hittills.
Mer ska det bli.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)