Årets bästa konserter, 2007

Nästa lista blir den över 2007 års bästa konserter. Om skivåret stundtals kändes en aning trevande är det tvärtemot vad konsertåret har gjort. Se här:

1. Neurosis, Debaser Medis
Det var helt slut på luft och typ 68 grader varmt inne på Debaser Medis redan när Fingerspitzengefühl rockat färdigt. Jag undrar om inte Neurosis beställt såväl temperatur och kvalmighet för att få ytterligare tryck i sin redan brutaltunga ångestrock. Jag har aldrig känt mig så tom efter en konsert, och heller aldrig sett en tyngre akt live.

2. CocoRosie, Debaser Medis
Efter den halvtimmeslånga munsbiten på Way Out West var jag knasigt peppad på att se CocoRosie som huvudakt. Jag blev inte besviken mer än på ett eller ett halvt omgjort improvisationsnummer - resten var så fint att jag mest stod och log som en annan fåne.

3. Antony and the Johnsons, Dalhalla
Bättre än Sigur Rós magiska spelning i samma stenbrott ungefär ett år tidigare? Nja, men det är svårt att jämföra två sorters magi med varandra bara sådär. Så fort Antony bara öppnar käften reser sig nackhåren.



4. Machine Head, Metaltown
Sjätte eller sjunde gången jag såg Machine Head var utan tvekan den bästa hittills. Och vilken publikrespons sedan! Frånsett emellanåt dåligt ljud en felfri spelning. Att se Machine Head klara av ”Halo”, ”Clenching the Fists of Dissent” och ”Aesthetics of Hate” även på scen är stort.



5. Regina Spektor, China Teatern
Även en väldigt förkyld Regina Spektor lirar skiten ur i stort sett alla konkurrenter. Vi satt allra längst fram och hade den skönsjungande och skönspelande sköna damen ömsom gömd bakom en flygel, ömsom mitt framför oss spelandes gitarr.

6. Mastodon, Metaltown
Mitt fjärde möte med Mastodon blev minst lika mäktigt som de tidigare tre. Med sin skummaste och kanske vassaste platta i bagaget rev Georgiakvartetten av i stort sett hela. Lekfullt, knallhårt och snortajt. Som alltid.

7. The Arcade Fire, Cirkus
Cirkus är en väldigt mysig lokal och The Arcade Fire är ett väldigt mysigt band. Detta trots en kraftigt förkyld sångare som förkortade konserten rejält. Skön sektstämning under allsången.

8. Regina Spektor, Way Out West
Inte lika intimt som på China Teatern, men ändå med en Regina Spektor ständigt flinandes åt oss åskådare där vi stod i ösregnet. Lite mer uppsluppet om än utan kompband den här gången.

9. CocoRosie, Way Out West
Se (2). Här var för övrigt versionen av “Werewolf” mer trogen sitt original.

10. Beastie Boys, Gröna Lund
Då och då görs någon riktigt magisk sommarspelning på Gröna Lund. Beastie Boys blandade och gav oss låtar från hela karriären, och än så länge lever det gamla hip hop-liket.

11. Gogol Bordello, Debaser Medis
P-Å-L-I-T-L-I-G-T

12. Timbuktu, Debaser Medis
Sen lördagkväll på Debaser Medis och ett sällan skådat sväng. Ett genidrag att plocka med Mapei på turnén, trots att denna dam lyckades överglänsa den lille Timbuktu i energimängd.

13. Joanna Newsom, China Teatern
Ok, några gånger lyser den sökta konstigheten igenom, men allt som oftast är det egensinnigt, smart och alldeles underbart.

14. Kungers, Mosebacke
Herrejävlar vilket drag! UTSÅLT på Mosebacke när Kungers firade släppet av senaste EP:n ”Folkpunk”. Godisregn, tongatåg och festliga uniformer. Samt förstås ett sällan skådat sväng.

15. Nine Inch Nails, Annexet
Trent Reznor och hans Nine Inch Nails, med yrvädret Aaron North i spetsen är ett av världens giftigaste liveband även en kväll som denna, som knappast kan ha varit någon av höjdpunkterna på den här turnén.

16. Red Sparowes, Debaser
Amenåååååh….en sån där skitnödig instrumental konstrockspelning, komplett med grimaserande musiker och svulstiga videoprojektioner på väggen bakom. Helt igenom förutsägbart och, förstås, svinbra.

17. Lady Sovereign, Way Out West
Röjigt och skitigt när “The biggest midget in the game” rappade loss och rapade Heineken.

18. Säkert!, Way Out West
Fint och allsångsvänligt. Dessutom pluspoäng för publikförvandlingen. Från att ha hängt med en rätt standardmässig festivalpublik under x antal spelningar fann jag mig nu omringad av svenniga Tjejmilen-tanter med pannband!

19. Meshuggah, Metaltown
Även om inte eftermiddagsspelning i strålande solsken är Meshuggahs rätta element är denna norrländska ångvält ständigt oerhört svårstoppad.

20. Smashing Pumpkins, Cirkus
Bitvis förbannat segt, men Billy Corgan, Jimmy Chamberlain och resterande statister bjöd nästan lika ofta på ren magi under denna comeback-spelning.

De som var i närheten: Killswitch Engage (två gånger dessutom, Debaser Medis och Tyrol), Raised Fist (Debaser Medis) och Volbeat (Ett Ställe)

Hedersomnämnande: Sturm Und Drang (Metaltown)

Samtliga foton har jag tagit själv.

Årets bästa skivor, 2007

Det blev ju ett rätt skapligt skivår till slut. Visserligen en tämligen ohotad etta i form av Machine Head, men där ett helt gäng artister lyckats med det svåra konststycket att kräma ur sig en uppföljare till en tidigare fullträff.

Här följer 2007 års trettio bästa album, samt några bubblare.

1. Machine Head - The Blackening
Att Robert Flynn och hans mannar skulle kunna följa upp 2004 års magnifika ”Through the Ashes of Empires” med ett ännu vassare alster vågade jag aldrig riktigt tro förrän skivan faktiskt var här. Med svulstiga tiominuterslåtar à la ”…And Justice For All”, häpnadsväckande gitarrlir och brutal tyngd är det bara att lägga sig i fosterställning och njuta när Machine Head drabbar dig med en kraft som inte synts till sedan debutplattan ”Burn My Eyes” för tretton år sedan!

2. CocoRosie – The Adventures of Ghosthorse and Stillborn
Fortfarande väldigt udda, men också med ett låtmaterial som är systrarna Bianca och Sierra Casadys starkaste hittills. CocoRosie tar lite tid att lära känna, men det är väl spenderad tid. Börja med den här skivan, och låtar som ”Japan”, ”Promise”, ”Rainbowarriors” eller vemodigare nummer som ”Raphael” och ”Werewolf”.

3. Tegan and Sara – The Con
Jag har tidigare tyckt att näpna tvillingparet Tegan och Sara Quin varit just…näpna. På ”The Con” hörs ett antal dystrare, konstigare arrangemang och totalt sett fjorton låtar där åtminstone elva av dem är omöjliga att sluta lyssna på.

4. The Dillinger Escape Plan - Ire Works
Allas våra matematikmetallkonstnärer The Dillinger Escape Plan fortsätter här efter redan klassiska ”Miss Machine” med en skiva som är nästan lika bra. Mer knastrig elektronik än tidigare, men ännu med en stor dos jävligt hetsiga låtar, några svulstiga refränger och en lagom stor vilja att ta den genre de i stort sett skapat själva vidare.

5. Neurosis - Given to the Rising
Trodde du liksom jag att Neurosis var på väg att bli mjuka och vemodiga, och att ”Given to the Rising” skulle bli ett rätt fjuttigt album? Tänk om. Det här är svintungt, och apbra.

6. M.I.A. - Kala
Man kan omöjligt bli på dåligt humör av att höra M.I.A. leka sig igenom ännu ett helgjutet alster.

7. The Ocean - Precambrian
Tyska ångestmaskinen The Ocean nallar från Neurosis, blandar in diverse amerikanska metalcoreinfluenser och Porcupine Tree-progrock och knockar därmed de flesta lyssnare på vägen. Tyngre än din överviktige farfar.

8. High on Fire - Death is This Communion
“Jag borde ha gått på konserten” är en tanke som numera alltid kommer förfölja mig när jag snurrar denna fina mix av Entombedskitighet och Mastodonmangel.

9. Säkert! – Säkert!
2007 kom att bli året då Annika Norlin och hennes Säkert! fick mig att inte längre reflexmässigt vomera så fort det blev tal om handklapp i låtar. Den bästa svensksjungna plattan på jag vet inte hur länge. Att säga att jag lyssnade sönder de sorgsna balladerna är en underdrift.

10. Jesu - Conqueror
Långsamt, sprakigt, och alldeles underbart. Massivt och bräckligt på samma gång.

11. Pig Destroyer - Phantom Limb
Med sin ömsom lekfulla, ömsom gravallvarliga våldsgrindcore är Pig Destroyer en akt som förgyllt många slentrianmässiga tunnelbaneresor. Ändå inte fullt så bra som ”Terrifyer”

12. Gogol Bordello - Super Taranta!
Gogol Bordellos självutnämnda zigenarpunk blev på förra skivan en aning enformig (så även live). Här är det klurigare, trixigare och bättre än någonsin.

13. Logh - North
Om Jesus musik är bräcklig och massiv på samma gång är skånska Loghs ungefär detsamma. Förvisso mer åt det bräckliga hållet, och betydligt mindre brutalsprakigt. En ytterst stilig snyfthistoria från början till slut.

14. Porcupine Tree - Fear of a Blank Planet
Steven Wilson och hans Porcupine Tree har gjort sin mörkaste, jobbigaste skiva hittills. 18-minutersstycket ”Anesthetize” är makalöst i all sin svärta, och jag ångrar nästan att jag valde en Barcelonaresa framför Porcupine Trees Stockholmsspelning nu när jag vet att de lirade denna låt live.

15. Kongh - Counting Heartbeats
Årets svenska metaldebut. Kongh spelar så långsamt att man nästan blir förbannad. Kruxet är bara att det är så jävla hårt att man inte vågar höja rösten så länge Kongh håller låda.

16. Minsk - The Ritual Fires of Abandonment
Chicagogänget Minsk gick i februari rakt upp på förstaplatsen över årets post-metalplattor. Skivan deras bleknade dock en aning med tiden, och man fick se sig omsprungen av såväl Neurosis som The Ocean och - beroende på hur man definierar genren - också Jesu och Kongh.

17. Baroness – The Red Album
Ett sjuttiotalssvängigare Mastodon som på “The Red Album” låter skönt spontana och skönt…bra.

18. Poison the Well - Versions
Avig, skön och nyskapande metalcorevariant som fört in nytt blod i en annars rätt anemisk genre.

19. The Fall of Troy - Manipulator
Ungt gäng som med tekniska färdigheter och det karakteristiskt sinnessjuka och spattiga gitarrspelet låter minst dubbelt så gamla som de faktiskt är. Jämfört med tidigare en aning mognare, men med bibehållen energi.

20. Bonde do Role – With Lasers
Jag hajade storheten lite för sent. Tackade nej till en intervju med den spexiga brassetrion, och missade även två(?) konserter med detta skruvade band. Nåja, skivan får duga tills vidare, som dansant botemedel mot trista hemmakvällar.

21. Bad Religion – New Maps of Hell
Bad Religion släppte under 2007 sin sjuhundrafemtioandra skiva som låter precis likadant som de tidigare sjuhundrafemtioen. Gott så.

22. The Jai-Alai Savant – Flight of the Bass Delegate
Reggae, sjuttiotalsrock, allehanda proggerier och lite pop. Det här hade varit årets bästa skiva om bara låtmaterialet varit lite starkare.

23. Arch Enemy – Rise of the Tyrant
Svulstiga melodier och en vrålilsken Angela Gossow i högform. En jävligt mäktig albumcomeback från ett grymt liveband.

24. Down – III: Over the Under
All star-bandet Down fortsätter att leverera sin svängiga träskrock utan att överraska nämnvärt. Det behövs liksom inte.

25. Scarve – The Undercurrent
Franska Scarve släpper en skiva som är…väntad, stabil, och ett fullgott substitut i väntan på nästa Meshuggah-alster. Skandinaviskklingande, überteknisk och futuristisk dödsmetall med en knorr.

26. Land of Talk - Applause Cheer Boo Hiss
Ett något ilsknare Cardigans med starka låtar. Stilig debut i gränslandet mellan pop och rock. Ibland väldigt vackert, oftare klädsamt stökigt.

27. Kruger – Redemption Through Looseness
Schweiz svar på Mastodon. Spontana Roliga timmen-jam varvas med blytungt allvar och med en större dos originalitet kan Kruger bli rejält stora framöver.

28. Raging Speedhorn - Before The Sea Was Built
Litegrann enformigt, men brittiska Raging Speedhorn lyckas bygga något nytt ovanpå de tidigare två suveräna plattorna. Ett litet kliv åt Neurosishållet även om den brutala metalcoresluskpunken fortfarande finns där.

29. Explosions in the Sky - All of a Sudden I Miss Everyone
Fin post-rock. Som vanligt.

30. Grinderman – Grinderman
En tjurig och stökig Nick Cave. En apa på omslaget. Funkar för mig.

Några andra som var mer eller mindre i närheten av listan: Aereogramme, Tomahawk, The Arcade Fire, Coheed and Cambria, Kate Nash, Radiohead, Come Sleep, Burial, Volbeat, A Swarm of the Sun, Hella, Band of Horses och Taint

Mer å mer data

Så, vad har hänt sen sist? För min del känns det som att det - tvärtemot vad trendkänsliga norrlänningar säger - både blir mer å mer data och mer å mer arbete.



Annars mycket Dexter, lite 30 Rock, lite Heroes. Gogol Bordello var såklart lysande men samtidigt lite enformiga i söndags. Ungefär som sist med andra ord.

- - -

AIK-Hammarby är utan tvekan den sämsta hockeymatch jag någonsin varit på. Komplett med AIK-förlust mot Sveriges största pajasförening, hetsiga firmakids som knappt fått hår på könet, bedrövligt spel, en måttligt stor publik, och en i vanlig ordning rejäl polisstyrka uppmuntrandes till slagsmål efteråt. Kul!

- - -

Och om SvD:s bragdguldjury bara kunnat hålla i hatten i en extra dag hade de fått ge utmärkelsen till mig istället, då den badmintonbatalj jag deltog i för någon timme sedan var bragdartat usel. Jag har tydligen krökat bort boll- samt lokalsinne.

- - -

Som sagt, mycket arbete och därmed inget jättesug efter att sätta sig vid datorn och blogga. Men sörj icke, ty snart stannar Hamburgertåget vid den station där de feta musikaliska årslistorna håller till.