2013 års bästa album

2013 är över, och därmed är det dags för en lista över fjolårets bästa album. Nytt Spotify-rekord blev det också, med 22 av 24 skivor närvarande. Om det är Spotify som ryckt upp sig eller min musiksmak som blivit tröttare låter jag vara osagt.

Som jag nämnde i förra inlägget så får nog denna sammanfattning bli de sista raderna som skrivs här på ett tag, om nu inte den stundande föräldraledigheten visar sig ge mängder av egentid (ha!!) som kan sättas av till bloggande (hahaha!!).

Nåväl, håll till godo med denna matiga lista så hörs vi förhoppningsvis senare!


Jesu - Everyday I Get Closer to the Light From Which I Came
Lite mer Sigur Rós och mer ostämt gitarrplink, och lite färre direkta gitarrattacker. Drygt 17 minuter långa "The Great Leveller" är definitivt en av de tre bästa låtarna Justin Broadrick skrivit som denna Jesusfigur.



Tomahawk - Oddfellows
Bästa och mest lättillgängliga Pattonplattan på ganska många år. Trallvänligt!



James Blake - Overgrown
Hur man på bästa sätt följer upp ett löjligt bra debutalbum? Med en nästan lika löjligt bra uppföljare såklart. Fler frågor?



Cult of Luna - Vertikal
Tidigare nämnda Jesu-låt får här vass konkurrens i kategorin "Årets bästa och samtidigt längsta låt" i form av "Vicarious Redemption" som klockar in på 19 obehagliga minuter. Så lämpligt då att Justin Broadrick remixat just denna låt på "Vertikal II", den uppföljande EP som tycks bli det sista detta sju man starka norrländska band släpper ifrån sig på ett bra tag. Synd, eftersom "Vertikal" är det bästa de gjort på rätt många år.



Pelican - Forever Becoming
(Mestadels) instrumentalt, långsamt och distat verkade vara min melodi i fjol. Fem-sex stycken av skivorna på listan hamnar i den kategorin. Pelican är helt instrumentala, helt magiska och vem fan behöver egentligen sång?

Daughter - If You Leave
Hipstermusik eller ej, Daughters "If You Leave" är en av de finaste skivorna från 2013. Herregud vilken trevlig röst hon har, Elena Tonra.



Chelsea Wolfe - Pain Is Beauty
Sedan jag fick barn så har det blivit allt svårare att hinna med att gå på konserter. Den allra största plumpen i protokollet är att jag missade Chelsea Wolfe och Russian Circles på Strand i höstas. Får nöja mig med att köra "Pain Is Beauty" på repeat. Bat For Lashes möter David Lynch, typ.



The Joy Formidable - Wolf's Law
Å ena sidan är jag aningen oroad över utvecklingen, att The Joy Formidable börjar bli alltför mycket arenarock/Muse. Å andra sidan vet de fanimej hur man skriver pampiga rocklåtar.

CocoRosie - Tales of a Grass Widow
Mysig och sorgsen och väldigt mycket bättre än sin senaste föregångare.

Russian Circles - Memorial
Gästspelet från Chelsea Wolfe på den avslutande låten på denna annars instrumentala fullträff till skiva är...ja, ytterligare en anledning till att jag är lite bitter över att ha missat deras gemensamma Stockholmsbesök.



Kongh - Sole Creation
Småländska Kongh har skapat sin mest lättillgängliga och vänligaste skiva hittills, men det säger samtidigt inte ett jävla skit. Fortfarande underbart kolsvart.

Kate Nash - Girl Talk
Tillsammans med CocoRosie 2013 års stora överraskning. Jag tyckte att Kate Nash hade blivit lite väl radiomjäkig, och så drämmer hon till med värsta rockplattan!

Marnie Stern - The Chronicles of Marnia
Kanske inte den skiva du sätter på om du är riktigt bakis, för både Marnie Sterns sångröst och gitarrspel är MYCKET intensiva. Spexigt och nyskapande.

Kylesa - Ultraviolet
Med Kylesa börjar det bli lite sådär att man vet vad man får. Med andra ord ett album som allt som oftast platsar på årsbästalistan.

Årabrot - Årabrot
Såklart att Norges skitigaste band är döpt efter en jävla soptipp. De fortsätter mangla ut sin grisiga rock i en rasande takt med i stort sett ett skivsläpp per år. Och alltid med lika hög kvalitet.

Basia Bulat - Tall Tall Shadow
Ytterligare en enligt utsago magisk konsert jag missade var när Basia Bulat spelade gratis i en hotellbar i Stockholm i höstas. Skivan är iallafall också väldigt väldigt bra.

Bombus - The Poet and the Parrot
Inser nu att jag har lyssnat för lite på den här skivan. Tung och trevlig, vassare än debuten.

Queens of the Stone Age - ...Like Clockwork
Ett band jag litegrann hade gett upp hoppet om eftersom jag inte ens under pistolhot skulle kunna nynna på en enda sång från "Lullabies to Paralyze" och "Era Vulgaris", vilket i sin tur innebär att det har gått hela elva år sedan Queens of the Stone Age släppte något intressant. Men PANG så kom "...Like Clockwork" med många små pärlor till låtar och ett jävla fokus helt plötsligt.

Sleigh Bells - Bitter Rivals
Poppigare än tidigare och samtidigt mer av samma. Det borde med andra ord inte bli särskilt intressant, men "Bitter Rivals" är en väldigt välgjord skiva med många grymma (radiopoppiga) melodier och ett skönt sväng.



There Will Be Fireworks - The Dark, Dark Bright
Då och då har jag googlat på detta (i min värld) småhemliga band för att se om det fortfarande existerade, och rent av hade något nytt på gång. Dessa skottar kändes liksom lite för vassa för att bara lägga ned efter en så pass kunglig debutskiva. Sedan föll de i glömska tills jag helt plötsligt snubblade över deras nya skiva - som också är riktigt bra! Annorlunda, lite mer indiepoppig, akustisk och rakare än den postrockiga debuten.



The Bronx - The Bronx (IV)
Ja vafan The Bronx är The Bronx. Rätt likt de tidigare grejerna om än lite mjäkigare. Snygga melodier!

Bad Religion - True North
Ja vafan Bad Religion är Bad Religion. Rätt likt de tidigare grejerna men med ett större fokus och rappare tempo än på länge!

Hatebreed - The Divinity of Purpose
Ja vafan Hatebreed är Hatebreed. Med refränger som "End the fight! Before the fight ends you!" måste man som vanligt ha skämskunden inom armlängds avstånd, men fan, Hatebreed kan sin köttiga metalbefläckade hardcore på sina fem fingrar!

M.I.A. - Matangi
Som vanligt när det gäller M.I.A., eller Mathangi som hon egentligen heter då, så är hennes skivor som en partyblandning av sköna grejer. "Matangi" är betydligt bättre än tre år gamla "Maya" som redan fallit i glömska hos mig.

20 skivor på årsbästalistan

Jesu, Pelican, Bombus, Russian Circles, Årabrot och Sleigh Bells. Där har ni sex artister som alla nyligen släppt album som åtminstone än så länge platsar på årsbästalistan. Hela listan har ni som vanligt här till höger.

Annars blir det ju som ni har märkt inte speciellt mycket bloggat nuförtiden. Det bor en liten människa i tigerkostym i casa de Hamburgertrain som helt enkelt har lite högre prioritet än bloggen.

Antagligen blir det ett längre uppehåll för The Hamburger Train inom kort, eventuellt nedläggning. Först ska iallafall musikåret 2013 sammanfattas om några veckor hade jag tänkt. På ett sätt trist, men på ett annat sätt rätt skönt. Jag lär såklart ändå göra åtminstone en mental notering även om 2014 års bästa album, samt då och då bli hyfsat sugen på att yxa ihop en konsertrecension. Om de hamnar här på bloggen återstår att se.

På gensyn! som dansken säger.

Soundgarden - Hovet, Stockholm, 2013-09-06

Soundgarden är ett av banden som stått på min bucket list väldigt länge så när de nu återförenats och dessutom planerat in en Stockholmsvisit så var det bara att pallra sig dit. Detta trots att bandets bäst före-datum nog egentligen passerats även om comebackalbumet "King Animal" är betydligt bättre än väntat.

Frågan är dock hur länge återföreningen kommer att hålla. Jag tycker helt ärligt inte att det ser ut som att Soundgarden har så kul på scen. Bandmedlemmarna tycks turas om att sura eller åtminstone vara helt ointresserade under ett par av låtarna - vissa låtar ser de väldigt uttråkade ut, i synnerhet basisten Ben Shepherd vars kroppsspråk utstrålar "en dag på jobbet" mer än någonting annat. Huruvida de tycker om varandra i bandet är också lite oklart. De står hur som helst på maximalt avstånd från varandra under större delen av konserten.

Dessutom är ljudet piss, vilket det alltid är på Hovet. Under Graveyards smått suveräna förbandsgig låter det inte alltid så tokigt, men under Soundgardens mer brötiga låtar är det ibland skrattretande uselt. Kim Thayil - i mitt tycke en av världens bästa gitarrister - får man tyvärr ofta anstränga sig väldigt hårt för att höra.

Men med detta gnäll avklarat så måste jag ändå säga att det är en fullt godkänd konsert - när det är som bäst är det helt fantastiskt. Låtmässigt är det en sjuhelvetes hitkavalkad med en alldeles lagom mängd nya låtar, och att äntligen få höra "Spoonman", "Outshined", "Slaves & Bulldozers" och "The Day I Tried to Live" är ju väldigt trevligt. Och den helt sömlösa övergången mellan "Fell on Black Days" och "Blow Up the Outside World" är så mycket örongodis att jag för ett ögonblick glömmer bort hur jävla illa (om än köttigt brötig) "Jesus Christ Pose" lät en timme tidigare.

Om ljudet är illa så är iallafall ljuset väldigt snyggt. Videoprojektionerna på backdropen är emellanåt helt suveräna, och även om Chris Cornell går på rutin så har han mycket av den varan och är trots allt en väldigt bra frontman. Rösten hans håller ihop bra för det mesta (han kan vara rätt...ojämn, jag minns med fasa Audioslaves oförklarliga live-dvd från Kuba) och han känns någorlunda engagerad. Roligast tycks trummisen Matt Cameron ha - stabil och rejäl utan att spexa till det, kul att han körar också.

Jämfört med måndagens konsert med Tomahawk har denna Soundgarden-spelning inte mycket att hämta, men jag kan samtidigt tänka mig betydligt sämre sätt att tillbringa en fredagskväll på.

The Scared is Scared

En fantastisk liten kortfilm.



the Scared is scared from Bianca Giaever on Vimeo.

CocoRosie - Tales of a Grass Widow

Jo men visst var jag peppad på CocoRosies nya skiva, men nånstans hade jag ändå litegrann givit upp hoppet om en ny fullträff. Detta efter att jag känt mig rätt så klar med den amerikanska duon, och att tre år gamla "Grey Oceans" så här i efterhand faktiskt inte var speciellt kul. Men "Tales of a Grass Widow" är helt suverän! Antony gästar på briljanta Tears For Animals (och ytterligare en sväng mot slutet av skivan), och arrangemangen som den här gången stundtals låter rätt mycket Matmos (Björks polare ni vet) passar systrarna Casady perfekt.

"Child Bride" ger mig rysningar. En riktigt sorgsen låt lätt i klass med de närbesläktade depplåtarna på "The Adventures of Ghosthorse & Stillborn". Och apropå den magnifika gamla skivan så rappas det här en del i "End of Time" vilket för tankarna till "Promise" - en av syrrornas bästa låtar genom tiderna.

Mer nostalgi blir det för min del i "Roots of My Hair". Den påminner om den musik som hörs på de två första albumen - de skivor som tack och lov fick mig att en gång börja lyssna på detta konstiga konstiga band.

Dillinger Escape Plan och Sigur Rós

Måste säga att jag är lite besviken på båda. "One of Us Is the Killer" respektive "Kveikur" är förvisso inga dåliga album per se, men det här handlar om två av mina absoluta favoritband och i ljuset av bandens övriga diskografier är det aningen blekt.

Det är såklart egentligen inget fel med att Dillinger Escape Plan-sångaren Greg Puciato dyrkar Mike Patton - det bör ju för fan alla som är någorlunda musikintresserade göra - men här blir det stundtals lite väl tydligt och därmed tråkigt. "Paranoia Shields" och framförallt "Nothing's Funny" låter extremt mycket Patton. Mitt andra klagomål är att det tidigare så skarpa berg-och-dalbanemeckandet nu blir lite blaskigt och ofokuserat. Skruvade "Understanding Decay" är förstås fin, och instrumentala "CH 375 268 277 ARS" ett otippat guldkorn.

Pluspoäng också för två rätt äckliga musikvideos, inget jag rekommenderar att kika på om du samtidigt sitter och käkar pasta med tomatsås.





Sigur Rós då. Numera en trio efter att pianisten Kjartan Sveinsson lämnade bandet i fjol. Resultatet är att "Kveikur" knappast är någon pianobaserad skiva. Istället tung och dyster elektronik som stundtals klappar mothårs på ett riktigt skönt sätt. Men på det stora hela så är det för poppigt och rakt, och framförallt alldeles för mycket sång. Sigur Rós var ju så jäkla bra i början när Jónsi lät tordönsstråken tala över sin gitarr oftare än han sjöng.

Nu låter det istället lite väl ofta som Kent, och det blir ju ingen lycklig av.

James Blake - Overgrown

Två år efter vad som på kvällstidningsspråk skulle kallas "chockgenombrottet" har engelska underbarnet James Blake släppt en uppföljare till debuten. På "Overgrown" är han ledsen och ömklig och när han är på det viset är han så jävla jävla bra.

Här är dubsteputflykterna färre och antalet låtar jag skulle våga spela för min mamma betydligt fler. Det är egentligen bara "Digital Lion" och "Voyeur" som är aningen stökiga. I övrigt står unge herr Blakes sångröst i centrum, och det är en samling riktigt vackra låtar. Mestadels pianobaserat och mestadels väldigt lågmält och stämningsfullt.

Samtidigt känner man igen sig från debutplattan, särskilt om man tar vägen via EP:n "Enough Thunder". En naturlig fortsättning, och om jag ska spekulera lite så finns det en risk att nästa skiva blir i tråkigaste laget faktiskt, men med James Blake vet man aldrig riktigt. Bara en sån sak som att RZA gästar på eminenta "Take a Fall For Me" liksom.

James Blake gästade Seattle-radiostationen KEXP i slutet av april och spelade upp det bästa från nya skivan plus "The Wilhelm Scream", en mycket trevlig liten spelning som kan avnjutas här:



- - - -

Jag hittade James Blake-spelningen som en relaterad video till när Daughter lirade på samma radiostation, även det mycket bra.