The Scared is Scared

En fantastisk liten kortfilm.



the Scared is scared from Bianca Giaever on Vimeo.

Extreeeemt kort om GIFF 2013

Jo, det blev en helg på Göteborgs Filmfestival även i år. I stort sett allt vi såg var bra, framförallt inom kortfilmsgenren.

Svenska bilder 7
Svensk kortfilm är så jäkla bra! Håll speciellt utkik efter "Reel", "Tunn Is" och "Ana Fyller 14" om de skulle dyka upp på SVT eller så framöver.

Everybody in Our Family
Rumänskt familjedrama som ballar ur mer och mer och mer och mer. Utan att tappa trovärdigheten. Riktigt bra!

The Fifth Season
Skruvat och dystert om en liten jordbrukarby som drabbas av en svår kris när skörden helt uteblir. Mörker och mystik och magiskt snyggt foto.

Novellfilmsmaraton
"10 Guds Siffror", "Vid Skogens Rand" och "KK" måste ni se när de kommer på SVT, vilket de kommer att göra eller redan har gjort. Tre helt suveräna halvtimmesfilmer. "Ice Ice Baby" var också bra, medan vinnarfilmen "Vatten" just precis lyckades nå upp till godkänt. Tyckte jag.

Short Stories
Rysk dramakomedi i flera kapitel där några episoder var riktigt bra, andra rätt så blaskiga.

Death of a Man in Balkans
Balkankomedi med en skön dos svärta. Eventuellt filmad i en enda tagning, med kameran på ett och samma ställe. Skön teaterpjäskänsla med andra ord, och en riktigt skön rulle om hur grannsämjan påverkas av ett självmord.

Leave Me Like You Found Me
Amerikanskt indiedrama om ett par som försöker pussla ihop sitt knackiga förhållande medelst campingtripp. Trovärdigt och bra, men inget jag kommer att bära med mig särskilt länge.

Startsladden
Ett förhållandevis dåligt startfält i årets stora kortfilmstävling tyckte jag nog, men då har jag å andra sidan blivit jäkligt bortskämd de senaste åren eftersom Startsladden brukar vara festivalens höjdpunkt. "Äta Lunch", "On Suffocation", "Offerrollsretorik" och "Det Knullande Paret" ska ni försöka se om ni har möjlighet.

Jag hann förresten äntligen besöka härliga ölhaket 3 Små Rum också, rekommenderas varmt!

Malaria

Om du bara har tänkt se en enda kortfilm i år så är Edson Odas "Malaria" en bra kandidat:

Filmfestivalen 2012 - resten

Jo, jag hann till slut klämma 10 filmer på festivalen i år. Här är några meningar om de sex sista jag såg.

I "The Perverts Guide to Ideology" pladdrar den pladdrige och ack så underhållande filosofen Slavoj Žižek på i över två timmar om de ideologier som präglar många av västvärldens största filmklassiker. Visst blir det lite långt och lurigt stundtals, men för det mesta är det riktigt underhållande och dessutom snyggt gjort då Žižek gör sina analyser i samma miljöer som filmerna han pratar om har spelats in.

Paraden är en dramakomedi om anordnandet av Belgrads första Pride-parad. Till en början känns det som buskis på hög nivå med ruskigt stereotypa karaktärer, men så småningom lär man känna dessa sköna lirare och man inser att humorn inte är så billig ändå, och att det finns ett djup i denna varma men ändå rätt hårda film.

Spansk psykologisk thrillerskräcksaga därefter. The Body är den klurigaste film jag sett på länge. Den kretsar kring en natt på ett bårhus där en kropp helt plötsligt är försvunnen. Det hade kunnat bli oerhört krystat men fungerar faktiskt riktigt bra!

Mer spanskt blev det på söndagen. Självaste Oscarsbidraget från detta land, i form av stumfilmen Blancanieves som är en ytterst fri tolkning av Snövit, där Snövit växer upp till tjurfäktarinna och träffar  sj...sex tjurfäktardvärgar. Riktigt snyggt och fin underhållning, men jag tror samtidigt inte att det här är en film jag kommer bära med mig särskilt länge. Kul ändå att den elaka styvmorsan var grymt lik hon som spelar huvudrollen i The Artist.

Robert Zemeckis Flight däremot blir nog svårare att glömma. Denzel Washington är briljant i rollen som en kraftigt alkoholiserad flygkapten som först blir hjälte när han genomför en mirakulös nödlandning, men som ganska snart inte alls lyckas mörka sin sjukdom. En av de otäckaste flygolyckeskildringarna jag sett på film, och definitivt en av vassaste och jobbigaste skildringarna av alkoholism på länge.

"Nicole Kidman kissar på Zac Efron i årets stora snackis The Paperboy" hette det, men så jävla chockerande är den faktiskt inte. Däremot en rätt skön indierulle med många maffiga vändningar och ett hopkok av genrer. Inte heller den här är väl något jag kommer att lägga på minnet, men den var underhållande så länge den pågick.

Allt som allt en bra festival utan riktiga bottennapp, men också tyvärr utan kortfilm. Får kompensera rejält för det sistnämnda i Göteborg i vinter. Bottennapp klarar jag mig dock utan.

Filmfestivalen 2012 - de fyra första

Det blir en lite mer on-the-fly-planerad filmfestival i år. Rätt skönt att inte packa kalendern proppfull redan innan festivalen har börjat, även om planerandet sprids ut lite mer på det här sättet och man riskerar slutsålda filmer.

Började med "Bekas" i fredags. En film som hade sina poänger och stundtals var väldigt charmig, men på det stora hela inte var någon höjdare. Styltig dialog och skådespelarinsatser som inte imponerade. Som alltid var det kul med Face to Face efteråt, och regissören Karzan Kader berättade många sköna anekdoter, särskilt om filmens åsna.

Vidare till den mest normala sydkoreanska film jag någonsin sett, vilket egentligen inte säger ett jävla skit om filmens rimlighet. Hur som haver, "In Another Country" är en fin liten film som inte alls skulle göra bort sig som teaterpjäs. I tre akter spelar Isabelle Huppert en (eller tre olika då) fransk turist som kommer till en liten koreansk strandby och diverse kulturkrockar och allmänna Lost in Translation-situationer uppstår. Småtrevligt mest hela tiden även om den inte var speciellt glad.

Idag har det sedan blivit två riktigt hårda njurslag till filmer.

Först ut: "Compliance". "Craig Zobels verklighetsbaserade thriller har kallats årets otäckaste film", skryter programmet, och särskilt mysig var den då inte. Inte lika actionspäckad som "The Experiment" som visades för två år sedan, men likväl ännu en film som borrar sig jävligt långt och mörkt in i människans psyke. Jag hade lite ont i ryggen när jag gick ut från salongen, oklart om det var pga föreningens städdag igår, eller om jag satt och spände mig något överjävligt. Antagligen en kombination.

"Stolen Seas" var även den en riktig höjdare. En riktigt välgjord och oerhört komplex dokumentär om Somalias pirater - och en hel del om Somalia i allmänhet. Helt sjukt vilka bilder och citat filmskaparna hade fått tag på! Så fort jag tyckte mig ha ett enkelt svar på någon fråga som dök upp i filmen så kom ytterligare en eller två faktorer och rörde till det för mig. Ett matigt och mycket intressant Face to Face med regissören Thymaya Payne efteråt förhöjde som vanligt filmupplevelsen med en faktor 1,5 ungefär.

Göteborgs Filmfestival 2012

Alla gratisätande jävla pirater som vägrar betala för kultur, de ska bara ha och ha och allt ska vara gratis och helst vill de att alla stackars kulturskapare ska DÖ!

När man går på Göteborgs Filmfestival får man intrycket av att verkligheten inte riktigt är den som underhållningsindustrilobbyn försöker måla upp (, utan snarare kanske så här). Det är rätt många som liksom jag betalar rätt stora summor för att konsumera film i det här fallet - under filmfestivalens första helg var det fullt på var eller varannan film jag var på!

Vad vill jag säga med det här då? Det gamla vanliga tror jag, att underhållningsindustrin borde lösa sina egna problem genom att erbjuda sina kunder vad kunderna vill ha istället för att vända sig till lagstiftare och försöka få dessa att langa fram det ena sjuka lagförslaget efter det andra. Det ligger ju onekligen en hel del kulturbudgetar (hos privatpersoner) och skräpar här och där.

Men, åter till ämnet: Göteborgs Filmfestival 2012, det här är vad jag såg och vad jag tyckte under den helg jag var nere i år:



Goddess of the Stadium - Betyg: 4/10

En dokumentärfilm om två damfotbollslag i Kongo. Ingen speakerröst och knappt någon bakgrundshistoria gjorde att denna på pappret - och ibland även på duken - fascinerande historia rann ut lite i sanden.


Japan Pics - Betyg: 8/10

Svensk dokumentär om varför japaner fotograferar så mycket. En väldigt varm och humoristisk film som utan att vara exotiserande gräver skapligt djupt i det japanska psyket. Filmens skapare Martin Steinberg tar själv stor plats i filmen under sin resa till Japan, och han gör det med bravur. Frånsett en lite såsig karaokescen så är "Japan Pics" en klockren liten pärla!


Gzim Rewind - Betyg: 9/10

Se. Den. Här. Filmen. (Den kommer på SVT den 23 februari, antar att man kan se den på SVT Play efter det. Missa inte.)


Red State - Betyg: 6/10

Genre-gegga. Fånig high school-rulle blir via tokig sektfilm en rätt intensiv thriller och ytterligare en eller två genrer mot slutet. Löst baserad på händelserna i Waco i början av 90-talet är det en rå och obehaglig film med en hel del kolsvart humor. Räcker inte riktigt hela vägen fram, men som slötittarmaterial på en fredagkväll är den perfekt.


Startsladden - Betyg: 7/10

Ovanligt många regissörer och andra inblandade på plats, och i vanlig ordning en mycket bra kortfilmstävling. Jag saknade de riktiga topparna, men vinnarfilmen "Dance Music Now" var en helt klart en värdig vinnare, som jag ser det i tuff konkurrens med "Astrid", "Next Door Letters" och "Baggy".


The Color Wheel - Betyg: 7/10

Svartvit grynig amerikansk indiekomedi med lågt tempo i handlingen, och vansinnesjävlatokhögt tempo i dialogen. Jag satt och log så gott som hela filmen igenom åt den sköna kemin och snacket mellan filmens huvudpersoner - ett skapligt livstrött syskonpar som åker på en liten roadtrip. Roligaste komedin jag har sett på ganska länge, men i stort en rätt oförarglig film.


Either Way - Betyg: 6/10

Isländsk rulle som utspelar sig på 80-talet och handlar om två snubbar som målar de gula strecken på vägen i de nordvästra avkrokarna av Island. Pluspoäng för den minst lika karge regissören som i eftersnacket bland annat berättade att filmen var tvungen att utspela sig på 80-talet eftersom han inte ville ha med några mobiltelefoner, och att Islands första asfalterade väg utanför Reykjavik byggdes 1973.

Dramakomedi skulle jag nog kalla den, inte särskilt mörk, men inte heller överdrivet glad.

Väldigt fin även om jag nog inte kommer att bära med mig den särskilt länge.


The Good Doctor - Betyg: 6/10

Orlando Bloom spelar en doktor som bara vill vara duktig men som inte riktigt får till det. En av hans patienter fattar tycke för honom och uppskattningen är ömsesidig. Och sedan ballar det ur. Klart sevärd om du är sugen på nånting hyfsat lättuggat ifrån Hollywood.



The Substance - Albert Hoffmann's LSD - Betyg: 6/10

En film om LSD. Tar upp i stort sett all historia och alla aspekter av den tokiga drogen. Mängder av stiliga arkivbilder och en snyggt berättad historia. Pendlar mellan att vara tröttsamt respektive befriande drogliberal, och att höra regissören Martin Witz berätta om sin kärlek till LSD efter filmen kändes lite konstigt. Men han fick en hel del mothugg ifrån publiken och det blev en intressant diskussion. Överlag är det de här bonusgrejerna som är så jäkla bra med filmfestivaler!


The Giants - Betyg: 5/10

"Flickan" möter "Stand By Me" möter "It's Not Me I Swear". Belgiska tonårsgrabbar är ensamma hemma på sommarlovet med allt vad det innebär. Förutsägbar men skön rulle.


Svenska Bilder 8 - Betyg: 8/10

Nästan högre klass på filmerna här än i Startsladden, vilket förstås vittnar om vilken jävla supertävling Startsladden är. "Den berömde Jafar Hasan Aboud" och Erik Löfgrens skruvade "Mankó" om en man och en ko är två filmer ni definitivt ska hålla utkik efter!




Jag hade inte haft något emot att åka ner en helg till, eller åtminstone stannat ett par dagar extra. Av det jag såg att döma så var även detta års festival en riktigt bra sådan!

Stockholm Filmfestival 2011 - en kort sammanfattning

På grund av Afrikaresa så blev det en kort och intensiv filmfestival i år, här är vad jag såg och vad jag tyckte:

- - -

Play - Betyg: 8/10

Ruben Östlund får se upp litegrann så att han inte fastnar i sin egen vinkelvolt. Hans "Jag lägger kameran här en stund och så får vi se vad som fastnar"-sätt att filma är i "Play" på vippen att bli jävligt enerverande, men ändå är det fortfarande ett smärtsamt effektivt sätt att skapa närvaro och en känsla av äkthet.

"Play" är väldigt jobbig att titta på. På ett bra sätt. Den ställer många viktiga frågor och är skönt befriad ifrån pekpinnar och enkla raka svar.

- - -

The Future - Betyg: 5/10

))<>(( är än idag världens bästa smiley, så Miranda Julys "The Future" kändes som ett måste denna festival. "The Future" är en alldeles lagom konstig film, småtrevlig och ofta ganska rolig, även om den inte alls var lika bra som underbara "Me and You and Everyone We Know".

Efter filmen anslöt Miranda July via Skype och bjöd på en mycket underhållande frågestund.

- - -

Invasion of Alien Bikini - Betyg: 3/10

You had me at "...hjältesaga där en kvinnlig utomjording söker efter sperma på jorden, bara för att träffa en man som svurit ett kyskhetslöfte."

Jag börjar så smått tro att alla koreanska filmskapare är aningen sjuka i huvudet - baserat på ett förvisso litet urval av tidigare festivalupplevelser så verkar de allihop vara sadister och ha en rätt skruvad människosyn samt duktigt skev inställning till sex.

"Invasion of Alien Bikini" var nog ännu lite flummigare än jag hade trott, men iallafall ungefär så bra som jag hade förväntat mig.





- - -

Ligg Med Mig - Betyg: 8/10

En riktig fullträff till norsk ungdomskomedi där en überkåt femtonårig tjej spelar huvudrollen.

Lite "Berts Dagbok"-känsla över det hela, samtidigt som det är väldigt befriande att det är just en ung tjej som står i centrum - det brukar mest handla om grabbars sexualitet när det ska göras fnittriga "sexkomedier".

- - -

7 Sins Forgiven - Betyg: 4/10

En kompis nämnde att hon kvällen innan hade sett ett riktigt bottennapp, vilket visade sig vara "7 Sins Forgiven" som enligt planen skulle bli vår nästa film. Vi funderade därför på att byta ut den mot någonting annat, men middag och en touch av lättja kom emellan, och vi gick ändå och såg denna indiska multi-genre-rulle med extremt låga förväntningar.

Och så pjåkig var den ändå inte, det var en rätt underhållande historia om Susanna som har så extrem otur i kärlek att hon måste ta kål på sina sju makar.

- - -

Becoming Chaz - Betyg: 7/10

En stark sjua i betyg till denna ytterst varma och trevliga - om än aldrig smöriga - dokumentär om kändisbarnet Chaz Bonos pågående könsbyte.

Han verkar vara en rätt påfrestande med samtidigt rak, rolig och skön person, och även denna film är väldigt rak på sak.

- - -

Hell - Betyg: 4/10

Tysk/schweizisk rulle som stundtals är så mycket (framförallt filmatiseringen av) "The Road"-ripoff att det emellanåt nästan blir lite komiskt.

Mycket spänning för pengarna och underbart vackert foto, men i övrigt lyckades "Hell" smita rätt så obemärkt förbi märker jag nu när jag skriver några rader om den.

- - -

The Lady - Betyg: 7/10

Aung San Suu Kyis öde är ett oerhört fascinerande sådant, och Luc Bessons redogörelse av detsamma har resulterat i en riktigt storslagen film. Några gånger slår svulstigheten över, men för det mesta är det en oerhört sevärd, gripande och pampig film. Rekommenderas!

Big River Man - ny chans

Missa nu inte "Big River Man", höjdpunkten från Stockholms Filmfestival 2009, nu när du kan se den på SVT Play och allt under den kommande månaden.

Om du som jag äger en AppleTV så kan du dessutom streama direkt till den från din iPhone. Nästan magiskt.

(Ja, jag inser att min vibrerande nästipp är smärtsamt nära Steve Jobs snövita skinkor i det här läget, men vad annat kan man göra när han ger oss FRAMTIDEN, redan idag?)

Tony Montana gasar igen

Jag gick förbi min lokala videouthyrare (ännu en av alla affärsidkare som den hemska och bortskämda piratgenerationen så gärna vill ta död på, eller hur var det nu?) och såg en affisch för "Happythankyoumoreplease" som jag såg på Stockholms Filmfestival i höstas.

Det kanske inte är världens bästa filmtitel, tycker inte jag, och det tyckte tydligen inte heller den svenska distributören.

Ny titel? "Kärlek i New York"

Smaka på den igen: "Kärlek i New York"

Det är som en "Gasen i botten, Tony Montana"-ploj , men där någon fullständigt missat poängen. Deppigt.

(Jag stal bilden från ovan länkade Facebook-grupp också.)

Söndagsfilmen: The Troll Hunter

En snackis och varmt rekommenderad film på Göteborgs Filmfestival härom veckan, tyvärr var förra fredagens föreställning slutsåld. Men kvällens film i tv-soffan blev till slut denna sköna film - norska "The Troll Hunter".

Trailern avslöjar i vanlig ordning lite för mycket, men ta en titt ändå om du vill:



Eller så sparar du dig helt enkelt till själva filmen (som dock inte verkar få någon biopremiär i exempelvis Stockholm), och ta mig på orden när jag säger att den är riktigt sevärd.

Göteborgs Filmfestival 2011

Nedan en kortare genomgång av filmerna jag såg på Göteborgs Filmfestival under helgen som var. Mest som dagbok för mitt eget taskiga minne, men läs och begrunda om ni vill, kanske hittar ni nåt skoj.

- - -

Princess – Betyg: 8/10

All film på festivalen är inte alls svår och pretentiös. Här är till exempel ett helt vanligt och verklighetsbaserat finskt drama om en kvinnlig mentalpatient som fått för sig att hon är prinsessa.

Nä men allvarligt, ”Princess” är en oerhört varm skildring av livet på ett mentalsjukhus på 40-talet med en viss flamsighet som avlastar men inte tar över.

Trots lobotomi och ett par riktigt tragiska människoöden är ”Princess” en mycket mysig feel good-rulle som nära nog känns helt perfekt i sin avvägning mellan festligheter och tungt allvar.

- - -

Maximerat Animerat – Betyg: 8/10

Animerade kortfilmspaketet Maximerat Animerat har blivit en tradition för oss. Och i år var nog startfältet banne mig bättre än någonsin. Sjuuuukt coola ”Teclopolis” (se hela filmen här. NU!) var en av många höjdpunkter. Jag fick också se ”The Lost Thing” som många nära och kära med all rätt hyllade efter Stockholms Filmfestival. Otäcka norska ”Angry Man” sitter fortfarande på näthinnan, och de filmer med vagare handling kompenserade med skönhet.



- - -

Pink Saris – Betyg: 4/10

En inte helt igenom lycklig dokumentär om kastlösa (mestadels) kvinnor i Indien och förhållanden över kastgränserna. En skön tant för de kastlösas talan och skäller ut idiotiska släktingar på löpande band.

Grymt fascinerande i början, men går ganska snart på repeat.

- - -

Startsladden – Betyg: 8/10

De åtta tävlingsfilmerna i årets upplaga av Startsladden är av genomgående grymt hög kvalitet. Det är egentligen bara vackra ”Sent på Jorden” som känns lite meningslös, övriga är gripande, roliga, tänkvärda och ibland rätt jobbiga att titta på.

Vinnaren ”Las Palmas” är värd alla lovord, och får ni chansen så SE DEN FÖR GUDS SKULL.

Se också obehagliga men inte överdrivna ”Girl”, Ruben Östlund-doftande ”Svamp”, suveräna skrönan ”Myrlandet”, och ärliga ”Utan Avslut” om ni får möjlighet till det.

Fan vad det är bra med kortfilm.

- - -

Isolerad – Betyg: 7/10

Många är ni inskränkta jävla lipsillar som med hänvisning till dynga som Arn, Colin Nutley, Beck, Göta Kanal 2, Johan Falk och några till drar till med den löjligt trötta klyschan att ni ”inte gillar svensk film”, eller i bästa fall undslipper er ett "den var rätt bra för att vara svensk". Idioter är ni, och då kan ni ju lika gärna döma svensk musik på samma sätt när ni funderar över Basshunter, Lars Winnerbäck och Rosa Helikopter, eller?

Hur som helst, ”Isolerad” är en lätt klaustrofobisk psykothriller med ett alldeles lagom stort inslag av nervös, svart humor och vettiga avvägningar mellan klyschor och överraskningar. En hyfsat minimalistisk och väldigt underhållande film som vinner oerhört mycket på att vi får uppleva hela handlingen ur överspände läkarstudenten Franks perspektiv.

- - -

Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives – Betyg: 5/10

Fin-indiern Maharani var minst lika bra som vi mindes den, men var de tvungna att lägga knark i maten? Det gick ju knappt att förstå ett skit över filmen vi såg strax efter middagen.

”Uncle Boonmee...” vann oförklarligt nog en guldpalm i Cannes förra året. Visst, det är en rätt stämningsfull och skön film, men den är ju på tok för lång för att vara så pårökt.

En prinsessa har sex med en havskatt i en avstickare strax efter att den gamle Boonmee i sitt hem i djungeln träffat på såväl sin döda fru som sin försvunne son som rimligt nog förvandlats till ett slags rödögd apgud. Mot slutet går en lirare i kloster, men finner sig inte riktigt i det livet och i samma veva hamnar vi i någon form av tidsreva/parallellt universum.

Inget konstigt.

- - -

Russian Lessons – Betyg: 6/10

Wooooohoooo!!! PARTY!!!!

Nä. Det finns bättre sätt att komma i feststämning på en lördagkväll än att se en kompromisslös dokumentär om Rysslands relation till lilla misshandlade grannen Georgien.

Jag avskyr redan den ytterst obehagliga människan Carl Bildt, och när jag ser en sån här film blir jag inte direkt mildare i den frågan. Carl Bildt som gärna pratar om fredsprocessen och hur viktigt det är med goda diplomatiska relationer får fanimej ta sitt ansvar (även här, precis som i övriga folkmord han gärna stöttar). För min tolkning av Rysslands sjuka slaktande och förföljelse av georgier är att resten av världen blundar för att inte nästa middag där Putin är med ska bli sådär jobbigt stel. Man måste ju kunna garva också, liksom.

”Russian Lessons” är en nervig och nära berättelse om Georgien (samt Kaukasien, Nordossetien, Sydossetien och lite annat sånt där du brukar bläddra förbi i tidningen) och de obehagligheter som pågått och pågår där.

Vi får än en gång veta att krig är skit, att det finns folk som har det sämre än du och jag, och att världen är en ganska rutten plats ibland. Allmänbildande och intressant, men precis som ”Pink Saris” – om än inte i samma utsträckning – upprepar sig filmen efter ett tag.

- - -

Kooky – Betyg: 7/10

Om jag enbart satte betyg på det visuella så skulle ”Kooky” få 10/10. Det är så löjligt mycket ögongodis när nallebjörnen Kooky knatar runt i skogen och träffar på allehanda skrotliknande filurer på sin långa väg hem.

Tyvärr är ”Kooky” dels väldigt mycket barnfilm, dels dubbad med rätt överdrivet resultat. Handlingen är inte superimponerande, men visst, den duger gott som ursäkt till alla extremt snygga scener, och allt som allt är jag mer än nöjd.



- - -

Apflickorna – Betyg: 6/10

Nä, jag vet att du redan under min genomgång av ”Isolerad” sa att du inte gillar svensk film, men ”Apflickorna” är rätt långt ifrån ”Hälsoresan”, ”Kopps” och antagligen också den där skitfilmen av Kay Pollack som jag tar mig friheten att såga fullständigt utan att ha sett.

”Apflickorna” är en kall och kontrollerad film, hyfsat obehaglig rakt igenom trots att det rör sig om ett någorlunda ofarligt drama. Ingen i filmen är speciellt lycklig, inga relationer känns överdrivet trevliga, men lite värme och lite humor finns ändå där.

Fascinerande, mörkt och annorlunda, med en förhållandevis liten mängd av Vi-gör-svensk-film-på-sommaren-med-söta-tonårstjejer-klyschorna.

- - -

Allt som allt en mycket bra och välplanerad filmhelg. Göteborgs Filmfestival slår även denna gång vår huvudstads dito på fingrarna. Dessutom har de en mycket bättre fikakultur där nere i den snålblåsiga och regniga förorten utan t-bana.

Stockholms Filmfestival: Avslutningen (3 * USA-indie)

Det blev tre filmer under festivalens avslutande dag. Samtliga tre amerikanska indierullar, om än med väldigt olika teman.

”Happythankyoumoreplease” är Josh Radnors (”How I Met Your Mother”) regidebut, och han har även skrivit manuset samt spelar huvudrollen. Det är en skön feel good-film, humoristisk och varm och oftast inte alltför sötsliskig.

I ”Holy Rollers” spelar Jesse Eisenberg en ortodox jude som börjar langa knark. En väldigt förutsägbar, verklighetsbaserad film som tack vare ämnesvalet ändå blir intressant.

Skön sjuttiotalsestetik och svängig musik av The Roots sedan i ”Night Catches Us”, en gripande film om Black Panther-rörelsens efterdyningar i ett segregerat Philadelphia.

Betygen blir starka femmor eller möjligen svaga sexor på de tre filmerna. Kanske har jag överdoserat på amerikansk indie på senare tid, men återigen känner jag att det är mycket god underhållning för stunden, utan att ge några bestående intryck och minnen.

Stockholms Filmfestival: All About My Father

All About My Father – Betyg: 2/10

”All About My Father” är en sydkoreansk rulle i tre delar, alla fokuserandes på homosexualitet, krångliga familjeförhållanden och faderskap. Liksom fjolårets ”Animal Town” är det en rå, ful och äcklig film, med osnygg ljussättning och rätt osympatiska karaktärer. Jag avskyr dem nästan allihop, och jag avskyr filmskaparna som på ett ytterst oskönt sätt lyckas avbilda alla homosexuella som incestuösa psykfall, och allt är bara konstigt.

Filmens första två delar är en total katastrof, och jag sitter mest och hatar.

I den sista delen blixtrar det emellertid till. Alla i familjen är fortfarande bögar, men den lille bögsonen och gamle bögfarfar porträtteras med värme och humor, karaktärerna känns betydligt mer trovärdiga och betyget är snubblande nära att höjas upp till en trea.

Kanske är det en kulturell grej, med en massa nyanser som flyger sextio meter förbi mitt huvud. Men den cyniska sidan av mig känner att homosexualitet fortfarande är något JÄTTEÄCKLIGT och JÄTTEKONSTIGT i Sydkorea, och visas upp utifrån de premisserna.

En sak ska ”All About My Father” iallafall ha lite cred för: Jag har aldrig tidigare sett så fula sexscener i en film - och då har jag ändå sett Lars Von Triers ”Idioterna”.

Stockholms Filmfestival: The Experiment

The Experiment – Betyg: 7/10

En remake av en film, baserad på en bok, i sin tur baserad på ett rätt skruvat experiment som utfördes vid Stanford 1971, där ett antal frivilliga män delades upp i två grupper och lekte fångar och fångvaktare under ett par kaotiska dygn.

Mot en rejäl summa pengar för ett tvåveckors-experiment blir fångarna av med sina rättigheter, och måste lyda sina vakter, som å sin sida inte får bruka våld mot fångarna – däremot ska rimliga straff utdelas till de som bryter mot reglerna... Kameror övervakar hela tiden allt som händer, och skulle någon eller något balla ur så avbryts experimentet omedelbart. Gissa om det ballar ur?

”The Experiment” är en psykologisk thriller om människans inneboende grisighet. En skitig, våldsam och deprimerande film som samtidigt fascinerar.

Hade det inte varit för att karaktärerna är extremt endimensionella – Adrien Brodys hjältefigur är otroligt mycket hjälte, och Forest ”Idi Amin” Whitaker på motsatta sidan är inte så lite galen – så hade betyget blivit ännu högre.

Stockholms Filmfestival: Kosmos

Kosmos – Betyg: 2/10

En skitskum Jesusfigur på flykt räddar en liten pojke från att drunkna i en iskall flod, och börjar därefter att hänga i den sömniga turkiska byn, varpå en rad märkliga händelser börjar inträffa.

Det finns säkert en massa symbolik i de tröttsamt återkommande bilderna på kor som slaktas och en flock gäss som lubbar runt i trånga gränder, men jag får mest intrycket av att Reha Erdems ”Kosmos” försöker vara så mycket mer än vad den har täckning för. Huvudpersonens märkliga uppförande blir i längden mest enerverande. Det är förvisso skönt när han lyckas bota den hostande gubbjäveln i filmen vars ihopsäckade lungor förekommer i minst en scen för mycket.

Tjatig, konstig och smått meningslös klarar den här rullen inte sig undan ett bottenbetyg trots att det glimrar till i vissa scener.

Stockholms Filmfestival: Confessions

Confessions – Betyg: 6/10

Som minnesgoda läsare av den här bloggen noterat så är jag lyrisk över Envys senaste album. I japanska ”Confessions” hade Envys musik passat som handsken, men istället är det knasiga landsmännen i Boris som tillsammans med ett flitigt användande av Radioheads magiska tårdrypare ”Last Flowers” utgör det stämningsfulla soundtracket.

Filmens estetik doftar också oerhört mycket musikvideo, där stor dramatik blandas med stillsammare scener och vackra slow motion-klipp.

”Confessions” är en mörk och hård film om ensamhet, hämnd och ond bråd död. En lärarinna anklagar två av sina elever för att ha mördat hennes fyraåriga dotter, och eftersom lagen enligt henne är alldeles för snäll mot ungdomsbrottslingar bestämmer hon sig för att inom klassrummets fyra väggar ta saken i egna händer.

Händelsen i klassrummet följs därefter av ett antal bekännelser i tur och ordning ifrån filmens huvudpersoner, de flesta av dem skolbarn, och en sammanhängande och dyster bild växer så småningom fram.

Man får otroligt mycket yta för entrépengen, men samtidigt inte alltid nog med innehåll att backa upp med.

Om ”Confessions” säger mycket om japansk kultur, och om det som regissören Tetsuya Nakashima berättade på den efterföljande frågestunden stämmer - nämligen att de japanska barnen i filmen alla var amatörer och mer eller mindre fick improvisera och ”reagera naturligt” på de situationer som skulle uppstå - så borde jag ha varit rätt skraj när jag besökte landet för drygt två år sedan.

Sjuka, sjuka människor.

Stockholms Filmfestival: Skateland

Skateland – Betyg: 5/10

En helt vanlig amerikansk indiefilm i ytterst läcker åttiotalsskrud. Jättesnygg och jättetrevlig. (Vad är förresten grejen med att särskrivare har absolut svårast för ord som börjar på ”jätte-” eller ”fika-”?)

En kille just klar med tonåren jobbar på ett fräsigt rullskridskodisco och vill inte riktigt ta tag i sitt liv, och hans polare är ungefär likadana. Det sups en del, och funderas över framtiden, och en del saker strular till sig.

Jag gillade filmen som fan under tiden jag såg den, men nu en vecka senare minns jag knappt någonting. Precis som ett vanligt amerikanskt indiedrama ska vara helt enkelt.

Stockholms Filmfestival: Lights Out

Lights Out – Betyg: 6/10

En fransk mystisk thriller i skolmiljö, berättad i en stil som stundtals känns lite väl lånad ifrån nyblivne Visionary Award-vinnaren Gus Van Sants ”Elephant”. Vi får följa en rad karaktärers berättelser i en något hackig tidslinje, när en historia som kulminerar med att en död kropp hittas i skogen i samband med en fest rullas upp. (Ingen spoiler eftersom det i stort sett är det första som händer i filmen.)

Berättarstilen känns som sagt igen, men det är en snygg och smart berättad film som avslöjar precis lagom mycket i varje läge för att behålla spänningen rakt igenom, utan att vara överdrivet mystisk eller klurig.

Stockholms Filmfestival: The Colors of the Mountain

The Colors of the Mountain - Betyg: 8/10

Festivalens stora överraskning är en rätt udda mix av feel good-barndomshistoria och krypande realistisk och elak krigsskildring ur barns perspektiv, och kombinationen träffar mig som en hård knytnäve rakt i mellangärdet.

I centrum av ”The Colors of the Mountain” ligger nioårige Manuels sprillans nya fotboll, som olämpligt nog råkat hamna på ett minfält precis bredvid fotbollsplanen. (Och mina tankar knyter an till barndomens mest obehagliga bok: ”Alfons och Odjuret”.) Han får med sig kompisarna Julián och Poca Luz på en räddningsaktion. Samtidigt pågår ett gerillakrig i närheten av byn, och byborna trakasseras av såväl militären som av gerillasoldaterna. Manuels klasskompisar blir färre och färre, och situationen för hans egen familj allt värre när kriget trappas upp.

Filmen blir obehaglig eftersom allting visas upp så som barnen ser det, och man luras med lite i den lätt naiva och sköna stämningen. Jag får känslan av att situationen inte är särskilt allvarlig, och blir precis som lillkillarna också lite imponerad av ammunitionen Juliáns storebror skänkt honom.

Vänskapen mellan Manuel, den lite hårdare Julián, och den närsynte albinograbben Poca Luz och hans syrra skildras på ett väldigt fint sätt. Vore det inte för de, förvisso inte (inledningsvis) särskilt hotfulla men ständigt närvarande soldaterna så kunde ”The Colors of the Mountain” varit en skön sommarrulle fullt i klass med ”Sunes Sommar” eller ”Den Bästa Sommaren”.

Nu fastnar skrattet ofta halvvägs på vägen upp.

Stockholms Filmfestival: Film Socialism

Film Socialism – Betyg: 2/10

Jean-Luc Godard, aktad filmskapare och en viktig del av den Franska Nya Vågen, har - om jag förstått det hela korrekt, men det har jag antagligen inte - skapat en av sina mer knepiga filmer hittills. Det är ännu ytterst oklart hur ”Film Socialism” letade sig in i vårt filmprogram, men där hamnade den iallafall och det blev om inte annat en rätt så intressant filmupplevelse.

Om den överhuvudtaget handlar om någonting – vilket också ännu är oklart – så handlar den om människors oförmåga att kommunicera. Detta illustreras av ett stort antal löst sammansatta och fullständigt osammanhängande scener, med nonsensdialog på bland annat franska där ett fåtal ord dyker upp översatta, ihopskrivna, sär skrivna, i konstig ordning, på textremsan.

I filmens andra del arbetar en familj på en bensinmack och har en lama som husdjur. Det är också den bästa delen, där ett par scener nästan inte är konstigare än det allra flummigaste i ”Gitarrmongot”, tänk cykelvandalerna.

Annars är ”Film Socialism” som en lång videokonstinstallation.

Mobilkamera på ett högljutt dansgolv så att allt bara skräller.

Ett sovande barn som nickar i takt till musiken.

Scener från krig.

En kvinna joggar uppe på däck på fartyget.

En ringmuskel i närbild under tio minuter med ett skevt trombonkomp i bakgrunden och textremsan upp-och-ned.

Nä, den sista scenen hittade jag på själv, du kan ta med den i nästa film om du vill Godard, den bjuder jag på. S'il vous plaît, gubbjävel.

Några gånger bländas jag av de vackra bilderna, i synnerhet under filmens inledande kapitel som utspelar sig ombord på ett kryssningsfartyg, men andra gånger sitter jag mest och är förbannad över den pretentiösa hög med dynga som spelas upp framför mina ögon.

Utan tvekan den märkligaste filmen jag sett på bio. Inte helt igenom tvärusel, men nära nog.

Filmens trailer är förresten rätt schysst, då den snabbspolar hela filmen så att spektaklet är över på en minut: