Mjahapp, då är de maskerade påvehäcklarna i Linköpings(?)-bandet Ghost tillbaka. Två och ett halvt år har gått sedan de med debutplattan "Opus Eponymous" slog igenom med buller och bång. Och hypen verkar hålla i sig, suget efter sjuttiotalssvängig mjukishårdrock är fortsatt stort, och bandets satansdyrkande serietidningsspökimage hjälper nog till en smula.
Vi gör det lätt för mig och river av hela skivan i en gammaldags låt för låt-recension:
"Infestissumam" börjar med ett introspår som heter samma sak som skivan, och ÄNTLIGEN får vi ett introspår som också fungerar som egen låt, med bra drag och ordentligt med svulstighet. Annars brukar det ju vara en såsig transportsträcka man zappar förbi efter de tre första genomlyssningarna. Att övergången till "Per Aspera Ad Inferi" är djävulskt snygg sänker inte heller direkt betyget. Nyss nämnda låt är tyvärr en av få - om inte den enda - lite tyngre låtarna på denna uppföljare, även om en småtöntig tivoliorgel anas i bakgrunden, något som ska bli ännu värre framöver.
Faktiskt redan i nästa låt, förstasingeln "Secular Haze" som med sin Scooby Doo-spökslottsvals är...sådär. Den räddas av Ghosts sinne för melodier i och med den starka refrängen, och att det är lite kul med tretakt, men...nja.
"Jigolo Har Megiddo" är inte heller någon höjdare. En ganska vanlig poplåt med boogie woogie-dansbandsvibbar.
Därefter kommer den klurigaste låt Ghost snickrat ihop hittills. Jag hatade "Ghuleh/Zombie Queen" de två första lyssningarna, men dess progressivitet och pampighet gör att den växer något enormt! Den börjar i ett smått sövande tempo, och går sedan via sextiotalets solgassiga surfrock till nåt slags powerballad i moll. "Måste upplevas!", som de kackiga reklamtexterna brukar hävda.
"Year Zero" sedan. Mer satansmässande i introt - de verkar jobba så nuförtiden, Ghost. Skönt discosväng i versen och en av bandets bästa refränger gör detta till en given favorit.
Efter "Year Zero" går vi tyvärr in i den mörka tiden, eller om det är den ljusa tiden som är den dåliga när vi snackar Ghost. Hur som helst så blir det ren utfyllnad ett tag framöver.
"Body and Blood" är sannerligen inget vidare, überpoppigt schlagertramsutfyllnad i ett fullständigt meningslöst ingenmanslandtempo. Låter som nåt slags Alexander Bard-skapelse. "Idolatrine" är värsta bugglåten. Jag överdriver visserligen rätt ofta, men den här refrängen är banne mig inte långt ifrån dansband. Skärpning. "Depth Of Satan's Eyes" fungerar inte heller tyvärr. Jag börjar se ett mönster, att det inte var en ren slump att Ghost valde att spela vissa nya låtar och utelämnade andra när jag såg bandet i Stockholm häromveckan. Kanske kommer de dåliga låtarna växa på mig, men än så länge är "Infestissumam" än av de ojämnaste skivor jag har hört på ganska länge. Jag rekommenderar att ta hand om middagsdisken eller kolla text-tv eller nåt under den senaste trion låtar.
Låten som avslutade Stockholmskonserten och även detta album är iallafall jäkligt stilig. "Monstrance Clock" heter den och har en ytterst allsångsvänlig refräng. Påvens visksjungande röst är rätt så obehaglig här, något dessa hemlighetsfulla lirare kanske borde utforska lite mer framöver?
Sammanfattningsvis är min rekommendation ändå att plocka russinen ur satanskakan och därmed välja bort de tröttaste låtarna på "Infestissumam". Och för all del inte missa Ghost om de spelar på en högmässa nära dig, för de är jävlar i mig bättre live än på skiva.
Matematiskt ryckig indierock möter Van Halens gitarrlir. Lägg dit en liten dos av Kimya Dawsons lekfullhet och du har åtminstone någorlunda bra lyckats ringa in Marnie Stern.
