Jag brukar inte vara mycket för kolsvarta karatestouts med massor av smak, massor av alkohol och massor av komplexitet. Det har därför dröjt ett tag innan jag testat Yeti Imperial Stout från Great Divide, men efter fyra klunkar inser jag att det inte var en minut för tidigt. Det här är grymt bra grejer.
Just perioden maj-juli förra året var ganska lam på skivsläppsfronten. Black Breath släppte visserligen förra årets bästa album ungefär då, och Band of Horses, Uffie och Bombus tycks jag ha lagt till i min iTunes-katalog i samma veva. Men totalt sett ändå lite stiltje tycker jag.
I maj förra året tankade jag en då två år gammal skiva med Dub Trio, ett mestadels instrumentalt band som bitvis svänger i gammal fin Rage Against the Machine-anda:
Likt en halvknarkig Rage-demo tillber Dub Trio i denna låt i allra högsta grad Riffet som sin gud, och man har en trummis i form av Joe Tomino med en skönt luftig spelstil i sin verktygslåda.
Ny skiva tycks vara på gång, och i höst ska bandet ut på en USA-turné där man både agerar förband samt backar upp reggaejuden Matisyahu. Kan nog bli bra. Jag skulle väldigt gärna se Dub Trio live, eftersom de har en del roliga sampla-sig-själva-tricks för sig när de spelar, men under höstens europaturné har de (än så länge) tyvärr inte bokat in några skandinaviska stopp.
- - - -
Det här var sista inlägget i musikutmaningen. Det drog ut lite på tiden under framförallt andra halvan, och en del inlägg kändes rätt oinspirerade. Samtidigt var det fantastiskt kul, i synnerhet i början, och jag tycker själv att några av bloggens allra bästa inlägg har skrivits inom ramen för detta lilla projekt.
Jag brukar inte vara mycket för kolsvarta karatestouts med massor av smak, massor av alkohol och massor av komplexitet. Det har därför dröjt ett tag innan jag testat Yeti Imperial Stout från Great Divide, men efter fyra klunkar inser jag att det inte var en minut för tidigt. Det här är grymt bra grejer.
