Skalar just nu

Ananas.

Jävla homofrukt.

Stockholms Filmfestival - min plan för nästa år

Nästa år skiter jag i att gå på några filmer.

Istället vill jag försöka boka upp fem-sex sessioner med han,

"Tar en kniv, sticker den i honom va ... rådjursögon, jättesnygg"-mannen från den där sköna introfilmen till själva festivalen. Vi hookar upp nånstans (nån vägren eller café eller nåt), och han får helt enkelt välja en film att berätta om.

GRYM snubbe.

Stockholms Filmfestival - Kortfilmskväll 2

"Kortfilmskväll 2" - Nåt slags sammanslaget betyg: 7/10

En (av många) grejer där Göteborgs Filmfestival slår huvudstadens dito på fingrarna gäller det breda utbudet av kortfilm. Stockholms Filmfestival hade iallafall ett par kortfilmer med i programmet i år, bland annat i form av tvenne kortfilmskvällar under festivalens sista dag.

Under "Kortfilmskväll 2" visades 10 filmer av blandad karaktär, möjligen med lite för stort fokus på feel bad och öststatsmisär, men ok. I ukrainska "Diagnosis" blev det lite skrattretande, med det trasiga pundarparet som hänger i en rivningskåk, väntar barn, har HIV, barnet får HIV, pappan kväver barnet. Jag satt mest och ba: "Scooby dooby eeeey?"

Men frånsett misären, och en äcklig kinesisk/australiensisk incestfilm så höll detta paket rätt hög klass.

Luke Doolans överraskande "Miracle Fish", Stephanie Lansaque och Francois Leroys stiliga bläckfiskrulle "Mei Ling", Dalibor Matanics tänkvärda "Tulum", Sara Eliassens ytterst märkliga "Still Birds" och Laila Pakalninas Roy Andersson-minnande "Silence" var allihop riktigt bra. Så se dem om du får chansen, även om det som alltid är svårt att få se kortfilm.

Omar Rodriguez Lopez - "Solar Gambling"

Sjukligt produktive Omar Rodriguez Lopez står inte bara på Cirkus scen med sitt Mars Volta ikväll, han släpper även ett nytt album vid namn "Solar Gambling" som finns till salu på nätet till valfritt pris, eller för avlyssning till exempel här på Hamburgertåget:

Nytt för den här gången är att mexikanska sångerskan och skådespelerskan Ximena Sariñana står för den svala sången, och inte vapendragaren Cedric Bixler-Zavala.

Än så länge låter det riktigt bra!

Stockholms Filmfestival - 9

"9" - Betyg: 5/10

"9" är en animerad film som stundtals är så snygg att jag bara sitter och fånler. För någon som liksom jag suttit klistrad framför "Skrotnisse", "Myst"-spelen, och första halvtimmen av "Wall-E" (jag har ännu inte spelat "Little Big Planet") så ska det ju inte kunna gå fel med robotar, skrot, stora maskiner och trasdockor. Särskilt inte då Tim Burton i egenskap av producent satt sitt namn på Shane Ackers "9".

Tyvärr är själva storyn av det banalare slaget. Grundtanken med en kall, trasig värld där robotarna vunnit slaget mot människorna öppnar upp för en fantastisk historia, men hela filmen är mest en enda lång jakt, och stundtals känns det som om samma scener rullas flera gånger efter varandra. Precis som i "Wall-E" som jag också tycker tappar efterhand så är inledningen av "9" brutalt bra.

Så hur betygsätter man en film där handling/manus ligger på en trea, medan det visuella är bland det bästa som någonsin gjorts? Det får bli nåt slags snitt.

Trailer:

Stockholms Filmfestival - City Island

"City Island" - Betyg: 7/10

"City Island" är en skön komedi om en rätt så dysfunktionell familj där varje medlem bär på minst en mer eller mindre stor hemlighet var. I centrum står fängelsevakten Vince Rizzo (Andy Garcia) som försöker hålla ihop sin familj samtidigt som han är den som har flest skelett i garderoben. Tonårssonen (Ezra Miller) med de möjligen lite speciella sexuella preferenserna skänker en extra dos roligheter till de flesta scener i filmen.

Vi landar nånstans mellan "Weeds" och "Little Miss Sunshine" både vad gäller dysfunktionella familjer och typ av humor. "City Island" känns lagom lång och det är en skön stunds opretentiös underhållning man har framför sig.

Stockholms Filmfestival - Map of the Sounds of Tokyo

"Map of the Sounds of Tokyo" - Betyg: 6/10

Det finns nästan lika många saker jag älskar som hatar med dramathrillern "Map of the Sounds of Tokyo".

Karaktärerna pendlar mellan att kännas rätt styltiga och aningen ointressanta. Historien är ganska klyschig (yrkesmördare fattar tycke för tilltänkt offer) och dialogen sällan helt klockren. Emellanåt går filmen på repeat och när den tredje rätt explicita sexscenen mellan samma personer, på samma ställe, utspelar sig börjar man lätt skruva på sig i salongen.

Stämningen i filmen är dock jäkligt skön.

"Map of the Sounds of Tokyo" är rasande snygg och ljudet, som spelar en ganska central roll, är helt makalöst. Volymen är uppskruvad till max när det sågas i fisk på fiskmarknaden eller när det slurpas ramen.

Det märks att det är en icke-japanska (spanjorskan Isabel Coixet) som gjort denna Tokyo-skildring då många av de prylar och företeelser som skymtar förbi är av "tokigt japansk" karaktär.

Sammantaget hamnar "Map of the Sounds of Tokyo" på plus, men mitt intryck är splittrat.

Stockholms Filmfestival - Animal Town

"Animal Town" - Betyg: 7/10

"Och som om detta inte var nog, så är en gris lös i stan"

Sydkoreanska "Animal Town" är en kall, långsam och ful film. Nästan alla möten mellan människor i filmen berör pengar, varor och tjänster. Ljussättningen är läckert rå och lysrörsglåmig.

"Animal Town" börjar som en skildring av den ekonomiska krisen men utvecklas successivt till ett ännu mer tragiskt drama. En lagom smart, lagom svår film som långsamt och metodiskt målar upp en rätt så dunkel världsbild, samt ett ändå värdigt porträtt av två trasiga människoöden.

"Animal Town" är inte lämplig för förfesten, och inte heller något du bör välja om du står med en Dan Brown-filmatisering i andra handen och velar i videobutiken. Det är däremot en jäkligt snyggt berättad historia som lämnar dig med en klump i magen efteråt.

Ibland är det precis vad man vill få ut av sin filmupplevelse.

Dessutom är, som tidigare nämnts, en gris lös i stan.

Last.fm + Spotify = SpotiBot

Via tips från min vän Erik om det här blogginlägget hittade jag SpotiBot.

En playlistgenerator som geggar ihop Spotify med Last.fm:s Audioscrobbler och helt enkelt skapar färdiga Spotifylistor utifrån en angiven artist.

Mycket coolt.

Stockholms Filmfestival - Big River Man

"Big River Man" - Betyg: 8/10

Slovenen Martin Strel är inte som andra äventyrare. Andra äventyrare häller inte i sig två vinpavor om dagen, bär runt på 30 kilos övervikt eller simmar bredvid döda människokroppar i några av världens äckligaste floder.

I "Big River Man" får vi följa Martin Strel och hans entourage - däribland sonen/managern/berättarrösten Borut - före, under och efter Strels värsta vansinnesprojekt hittills - att simma genom Amazonas, dvs drygt 5000 kilometer i oväder, stekande sol och tillsammans med några av världens vidrigaste djur.

"Big River Man" är en dramatisk, varm och mycket humoristisk dokumentär med ungefär lika stora delar "Borat" som "galen naturdokumentär på Discovery channel". Det känns stundtals som om filmskaparna, med Borut Strel i spetsen, överdriver en hel del grejer, men det är å andra sidan svårt att verifiera då hela filmen är härligt vansinnig.

Stockholms Filmfestival - Godspeed

"Godspeed" - Betyg: 4/10

"Godspeed" är en kall och jävlig psykodramathriller som tyvärr tar sig vatten över huvudet.

Det börjar ganska bra. Eller dåligt om man är i huvudpersonen, healern Charlies kläder. En natt mördas nämligen hans familj brutalt och till synes helt utan anledning. Charlie avskärmar sig från omvärlden. Han fiskar, super och kladdar frenetiskt med en spritpenna i en bibel. När han som bäst sitter och stryker över i sin bibel dyker den unga Sarah upp och det visar sig att hon har en koppling till det hemska som hänt, och till Charlies förflutna.

En nervig, blodig och smått vanvettig upplösning står för dörren, men när alla otrevligheter och de (förvisso väldigt snygga) eftertexterna rullar känner jag mest att liknande saker gjorts förr. Och bättre. Ribban ligger helt enkelt för högt i förhållande till vad manus och skådisar klarar av att hoppa.

(Om du ändå är sugen på att se "Godspeed" måste jag varna för att gå in på Filmfestivalens infosida för filmen då den avslöjar onödigt mycket.)

Stockholms Filmfestival - Extract

"Extract" - Betyg: 5/10

Sämre än "Office Space", bättre än "Idiocracy". Inte så oväntat.

"Extract", av (och med, i en liten roll) Mike Judge, handlar om en livskrisande snubbe spelad av Jason Bateman från "Arrested Development", och hans extraktfabrik. Han är tjenis med en skapligt drogliberal bartender (Ben Affleck), och får en störig advokat (Gene Simmons) på halsen efter en händelse på fabriken som nog får klassas som "freak accident" (se affischen här till vänster för en ledtråd). Med i soppan är även en måttligt bright gigolo, ett kriminellt bombnedslag och kanske den jobbigaste grannen någonsin - den fantastiske karaktären Nathan, spelad av David Koechner.

Arga gubbjäveln J.K. Simmons gör en bra roll som obrydd affärspartner, och förstärker i allra högsta grad mitt intryck av att "Extract" är en klart karaktärsdriven film där handlingen känns sekundär.

Jag satt inte och asgarvade, men drog på smilbanden tillräckligt många gånger för att ge "Extract" ett betyg runt godkänt.

Kort och gott en habil bakiskomedi, inte så mycket mer.

Stockholms Filmfestival - Polytechnique

"Polytechnique" - Betyg: 6/10

Den 6:e december 1989 klev Marc Lépine in på École Polytechnique i Montreal och skjöt ihjäl fjorton unga kvinnor samt skadade ytterligare fjorton kvinnor och män.

Denis Villeneuves "Polytechnique" beskriver på ett rakt, närgånget och obehagligt vis denna händelse, i den här svartvita filmen med väldigt vackert foto.

Tydliga släktskap finns till andra skolmassakerskildringar, främst Douglas Couplands bok "Hey Nostradamus!" och Gus Van Sants film "Elephant", vilka båda använder sig av liknande berättartekniker som "Polytechnique".

Filmen känns tyvärr aningen lång trots sina 77 minuter, men "Polytechniqe" är ändå en ytterst välskriven, tjusig och obehaglig historia med ett bildspråk som på ett mycket bra sätt gör att den lilla dialog som finns nästan känns onödig.

Band som kukar ur: Avatar

Ungdomarna i Avatar var en frisk, In Flames-minnande fläkt när de dök upp med debutplattan "Thoughts of No Tomorrow" 2006.

Med senaste skivan, en självbetitlad historia som också är bandets tredje, vill man åt mer speltid på radio, och mer slantar i plånboken. Det går tyvärr som det brukar (tänk: Alla band du hör på reklamradio), och de melodiösa inslagen som flörtar lika mycket med Judas Priest som Killswitch Engage är helt enkelt jävligt kackiga.

Snabba Haunted-flörten "Pigfucker" (som inleds med att nån av glennarna i bandet hojtar "Jag ska bara spotta ut snusen") är ett härligt undantag i denna slätstrukna soppa.

Nu ska jag lyssna på Soilworks "A Predator's Portrait" istället.

Eastpak Antidote - några noteringar

• The Ghost of a Thousand och Four Year Strong hade bytt plats i startordningen. Inte helt lyckat då förstnämnda band gjort en av årets bästa skivor och antagligen är jävligt grymma live, medan sistnämnda band är ungefär lika bra som att få en påse med kiss i ansiktet. Planeringen var att skippa FYS och komma dit lagom till Ghost. Det blev tvärtom. Värt.
• Vi var fyra ganska gamla farbröder bland en enorm mängd emokids.
• Märkligt låg ljudnivå, första gången jag går på Klubben utan öronproppar.
• Alexisonfire var riktigt vassa! Gitarristen som stod för den rena sången sjunger grymt bra. I övrigt tight, hårt och medryckande. Tyvärr inte så mycket från nya skivan som är min favorit med bandet.
• Medryckande, tight och bra drag även från avslutande Anti-Flag. Lite tjatigt i längden, och lite för lite hockeykörer.
• Anti-Flag-sångaren Justin Sane är en exakt kopia av Christopher Moltisanti från Sopranos ... tyckte jag igår iallafall, med en Jäger innanför västen.
  

Den senaste tidens soundtrack

Mina hörlurar har bjudit på en väldigt blandad kompott under de senaste veckorna. Allra mest har jag lyssnat på:

Joan As Police Woman – Cover

Frånsett ett par bottennapp en riktigt bra och lågmäld coverplatta, lite åt samma håll som Cat Powers senaste försök. Här stöps låtar från rocklegender som Jimi Hendrix, Sonic Youth, Iggy Pop och David Bowie om i helt nya former. Några sköna hiphop-alster (jag kan inte sluta lyssna på Joans version av T.I.:s ”Whatever You Like” (tyvärr förbannat sprakig YouTube) ) och en svinbra Britney-cover som spöar såväl Yael Naim (YouTube) som Sugarcoma (YouTube) utan svårigheter:




Puscifer - "C" is for (Please Insert Sophomoric Genitalia Reference HERE)

Jag fastnade aldrig riktigt för Maynard-projektet tillika all star-bandet Puscifer och debutplattan “’V’ is for Vagina” som kom för två år sedan. Den här färska ep:n passar mig betydligt batter, då Maynard James Keenans smått gudomliga röst tar den största platsen, och där stämningen är mörk och tillbakadragen.

Nya, släpiga och suggestiva ”Polar Bear” lägger an tonen. Liveversionen av ”Momma Sed” är makalös, och ”The Mission ’M is of Milla Mix’” är en härligt uppkäftig historia där multitalangen Milla Jovovich hjälper till med sången. Mycket cool video förresten:




Gamla rävar

Utöver det har jag försökt bilda mig en uppfattning om ett par mer eller mindre gamla rävar som släppt nytt:

Slayer (Spotify) - låter...som Slayer. Kompetent. Bra. Maffiga trummor, men inga låtar som fastnar

Tori Amos (Spotify) - märkligt nog en julskiva som är mycket vassare än senaste ”vanliga” skivan

Tom Waits (gratis smakprov) - liveplatta som kändes sådär vid första lyssningen

Devin Downsend (MySpace) – ”Addicted” är märklig men ändå typisk Devin-metal med ett pikant schlager/disco-inslag.

Between the Buried and Me (Spotify) – progressivt så det förslår. Tar massor med tid att förstå sig på, jag vet inte om jag vill ge ”The Great Misdirect” den tiden. Än så länge "bara" bra.



Nya rävar

Maskinen (Spotify) - är bra i små doser. ”Dansa Med Vapen” måste väl vara årets bästa partylåt, eller?



Kong (MySpace) - är en duktigt störd brittiskt trio med läskiga gummimasker som framför ogästvänlig skitig gnisselrock. Två av tre medlemmar lirar till vardags i Oceansize. Irriterande i längden.

Jaguar Love (Spotify) – ny fin video, men en ganska tjatig och trist låt tyvärr:



- - - -

Har utöver det lyssnat in mig en del inför morgondagens Eastpak Antidote-paket. Fortfarande lite lack över att The Fall of Troy ersatts av det pinsamt usla (tänk: Good Charlotte) pajassmörpoppunkbandet Four Year Strong. Men Ghost of a Thousand och Anti-Flag blir nog bra. Och Alexisonfire duger.

Spotify: Spöktema

Istället för långrandig text, en Spotify-spellista med klockrent spöktema.

15 mer eller mindre ganska svinbra låtar helt enkelt.

Maffig video: Isis - "20 Minutes / 40 Years"

Lite Tool-vibbar över denna grafiska fullträff:

Vanlig rock - Them Crooked Vultures

Led Zeppelins John Paul Jones, Josh Homme från QotSA och Dave Grohl från Foo Fighters har bildat nåt slags supergrupp. Första smakprovet heter "New Fang" och låter så här:



Några andra svängiga teasers finns på bandets MySpace, och debutalbum kommer om två veckor.

Man ska samtidigt komma ihåg

...att vi hittills bara mött lag som ligger efter oss i tabellen.

Vi är helt enkelt inte bättre än så här just nu.

JAAAAAAAAAA!

Tjerna, Örlund, Stahre, Mutumba, Bojan, Nisse, Pärtan, Jos, Ortiz, Obolo, Flavio, Jonsson, Dulee, Kenny, Burgic, Özkan, Baxter, Alm, Atta, CH, Thorsten... vilka jävla hjältar!

Saknar ord.

In i dimman.