söndag 30 september 2012
tisdag 4 september 2012
Jag tycker att ni ska lyssna på det här
Hej hej hallå webloggen, det var länge sen! Semester och allmän osugenhet kom i vägen, men vi mjukstartar väl igen med ett par väl valda och rykande färska musiktips tycker jag.
Cat Power - Sun
Shit, det har hunnit gå sex år sedan senaste studioskivan med eget material ("The Greatest"), och fyra sedan underbara coveralbumet "Jukebox"! "Sun" känns än så länge mer dynamisk, och aningen råare än de härligt lounge:iga arrangemangen som hörts på denna dams senare alster.
Jag ska lyssna lite till, men än så länge känns ju det här helt klart som årsbästalistematerial!
David Byrne & S:t Vincent - Love This Giant
Jag såg S:t Vincent live på Way Out West för ett par veckor sedan, och i min bok utklassade hon alla andra artister på den festivalen. (Med på topplistan från WoW är även Feist, Refused, The Black Keys och I Break Horses.) Hennes spattiga Edward Scissorhands-maner passade den stundtals rätt brötiga och ryckiga musiken perfekt. Festivalsommarens stora vinnare om man bortser från en överjordisk Björk som ju rimligtvis måste vara utom tävlan.
På detta samarbete med David Byrne är det förvisso ryckigt, men inte särskilt brötigt. Ryckigheten kommer istället från en väl tilltagen och uppskruvad blåssektion som emellanåt får till ett jäkla sväng. Hade jag fått välja hade jag haft mer av Annie Clarks sång och mindre av David Byrnes, men vafan, man kan ju inte få allt.
Det här är ett riktigt trevligt album som egentligen ännu är lite för färskt för att skriva om, men vad gör man.
Videon till "Who" är för övrigt riktigt skön och skruvad, och låten har en hel del S:t Vincent-gitarr i sig, spisa här:
Dysrythmia - Test of Submission
Jag börjar mer och mer gilla instrumental musik. Pelicans underbara EP "Ataraxia/Taraxis" har gått varm här hemma, och Mogwais spelning på Way Out West var suverän trots att de inte alls känns som ett festivalband.
Dysrythmia recenserade jag en skiva med för hundra (ok då, sex) år sedan, därefter har jag inte riktigt haft koll på denna spattiga Brooklyn-trio.
Nu är de iallafall tillbaka, och det låter ungefär som tidigare. Rätt mycket Dillinger Escape Plan, sjukt jäkla meckigt och utan sång.
Nick Cave & Warren Ellis - Lawless OST
Film-soundtracks klarar sällan av att stå på egna ben, de känns lätt lite vilsna när de hamnar utanför själva filmens värld. Nick Cave och Warren Ellis börjar ju numera bli rutinerade vad gäller filmsoundtracks, men deras tidigare alster tycker jag inte har varit speciellt njutbara att lyssna på.
Den här gången är det lite mer traditionella låtar, och de har raggat upp några riktigt stabila medhjälpare. Mark Lanegan, Emmylou Harris och Willie Nelson står för sången, och country/bluegrass-svänget för närmast tankarna till det legendariska "O Brother, Where Art Thou?"-soundtracket. Lämpligt då att Ralph Stanley sjunger ett par av låtarna även här.
Scott Kelly and The Road Home - The Forgiven Ghost in Me
Nu är Scott Kelly ledsen igen. Eller kanske snarare uppgiven, det är i vanlig ordning rejält jävla mörkt när någon av Neurosis-pojkarna kör solo (till skillnad mot solskensbandet Neurosis då).
Jag har hittills hållit Steve Von Till som den starkare soloartisten av de två, mycket för att Scott Kellys material kan bli lite väl monotont. Men med "The Forgiven Ghost in Me" kanske jag får revidera litegrann, för här är arrangemangen lite mer färgstarka och kvaliteten riktigt hög.
Måste lyssna mer, särskilt nu när survädret på allvar börjar lägga sig som en blöt jävla yllefilt över stan.
Why? - Mumps, Etc.
Yoni Wolf och hans Why? är tillbaka! 2009 års "Eskimo Snow" var för mig - trots ett par snuskigt fina låtar - en liten besvikelse efter briljanta "Alopecia" som kom året dessförinnan. På purfärska "Mumps, Etc." är det mer rap, lite mer fart, och lite klurigare låtar än på "Eskimo Snow", och trots att jag bara har hunnit igenom skivan två gånger är jag helt övertygad om att detta album kommer att hamna skapligt högt på listan över 2012 års bästa skivor. Nu är det förstås över en månad tills skivan släpps, så jag har ju tid på mig att ändra min uppfattning om jag skulle vilja det.
Cat Power - Sun
Shit, det har hunnit gå sex år sedan senaste studioskivan med eget material ("The Greatest"), och fyra sedan underbara coveralbumet "Jukebox"! "Sun" känns än så länge mer dynamisk, och aningen råare än de härligt lounge:iga arrangemangen som hörts på denna dams senare alster.
Jag ska lyssna lite till, men än så länge känns ju det här helt klart som årsbästalistematerial!
David Byrne & S:t Vincent - Love This Giant
Jag såg S:t Vincent live på Way Out West för ett par veckor sedan, och i min bok utklassade hon alla andra artister på den festivalen. (Med på topplistan från WoW är även Feist, Refused, The Black Keys och I Break Horses.) Hennes spattiga Edward Scissorhands-maner passade den stundtals rätt brötiga och ryckiga musiken perfekt. Festivalsommarens stora vinnare om man bortser från en överjordisk Björk som ju rimligtvis måste vara utom tävlan.
På detta samarbete med David Byrne är det förvisso ryckigt, men inte särskilt brötigt. Ryckigheten kommer istället från en väl tilltagen och uppskruvad blåssektion som emellanåt får till ett jäkla sväng. Hade jag fått välja hade jag haft mer av Annie Clarks sång och mindre av David Byrnes, men vafan, man kan ju inte få allt.
Det här är ett riktigt trevligt album som egentligen ännu är lite för färskt för att skriva om, men vad gör man.
Videon till "Who" är för övrigt riktigt skön och skruvad, och låten har en hel del S:t Vincent-gitarr i sig, spisa här:
Dysrythmia - Test of Submission
Jag börjar mer och mer gilla instrumental musik. Pelicans underbara EP "Ataraxia/Taraxis" har gått varm här hemma, och Mogwais spelning på Way Out West var suverän trots att de inte alls känns som ett festivalband.
Dysrythmia recenserade jag en skiva med för hundra (ok då, sex) år sedan, därefter har jag inte riktigt haft koll på denna spattiga Brooklyn-trio.
Nu är de iallafall tillbaka, och det låter ungefär som tidigare. Rätt mycket Dillinger Escape Plan, sjukt jäkla meckigt och utan sång.
Nick Cave & Warren Ellis - Lawless OST
Film-soundtracks klarar sällan av att stå på egna ben, de känns lätt lite vilsna när de hamnar utanför själva filmens värld. Nick Cave och Warren Ellis börjar ju numera bli rutinerade vad gäller filmsoundtracks, men deras tidigare alster tycker jag inte har varit speciellt njutbara att lyssna på.
Den här gången är det lite mer traditionella låtar, och de har raggat upp några riktigt stabila medhjälpare. Mark Lanegan, Emmylou Harris och Willie Nelson står för sången, och country/bluegrass-svänget för närmast tankarna till det legendariska "O Brother, Where Art Thou?"-soundtracket. Lämpligt då att Ralph Stanley sjunger ett par av låtarna även här.
Scott Kelly and The Road Home - The Forgiven Ghost in Me
Nu är Scott Kelly ledsen igen. Eller kanske snarare uppgiven, det är i vanlig ordning rejält jävla mörkt när någon av Neurosis-pojkarna kör solo (till skillnad mot solskensbandet Neurosis då).
Jag har hittills hållit Steve Von Till som den starkare soloartisten av de två, mycket för att Scott Kellys material kan bli lite väl monotont. Men med "The Forgiven Ghost in Me" kanske jag får revidera litegrann, för här är arrangemangen lite mer färgstarka och kvaliteten riktigt hög.
Måste lyssna mer, särskilt nu när survädret på allvar börjar lägga sig som en blöt jävla yllefilt över stan.
Why? - Mumps, Etc.
Yoni Wolf och hans Why? är tillbaka! 2009 års "Eskimo Snow" var för mig - trots ett par snuskigt fina låtar - en liten besvikelse efter briljanta "Alopecia" som kom året dessförinnan. På purfärska "Mumps, Etc." är det mer rap, lite mer fart, och lite klurigare låtar än på "Eskimo Snow", och trots att jag bara har hunnit igenom skivan två gånger är jag helt övertygad om att detta album kommer att hamna skapligt högt på listan över 2012 års bästa skivor. Nu är det förstås över en månad tills skivan släpps, så jag har ju tid på mig att ändra min uppfattning om jag skulle vilja det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)