Cantillon - Cuvée Saint-Gilloise

Jag fick hem en ofantlig låda ifrån en belgisk ölshop i förra veckan. Mestadels sura grejer, och mestadels från Cantillon. Fläderölen Mamouche och aprikosölen Fou' Foune var det som lockade mest, men en hel del annat fick också plats i lådan.

Cuvée Saint-Gilloise (ibland under namnet Cuvée des Champions) är en hyllningsöl till bryggmästaren Jean Van Roys favoritlag Royal Union St. Gilles som tydligen vann belgiska division 3 år 2004. Därefter har det visst gått sämre för de blågula varför ölen numera alltså inte längre har "champions" i sitt namn. 

Det rör sig hur som helst om en lambic, med andra ord surt, stallsmakande och alldeles underbart. Men med en twist! Den är torrhumlad med Hallertau-humle vilket ger mer karaktär, blommighet och trevliga humlerapar hos intagaren av drycken.

I takt med att mitt ölnörderi ballat ur mer och mer har mitt intresse för suröl också ökat. Det är verkligen en aquired taste, och första gångerna man dricker en sån här spontanjäst historia är den rimliga reaktionen att nånting är allvarligt fel. (Även om mina föräldrar gillade Cantillons underbara hallonöl Rosé de Gambrinus när jag utsatte dem för den.) Men övning ger färdighet och snart inser man att denna ölstil hör till de verkligt stora. En trevlig bonus är att de inte är speciellt alkoholstarka utan brukar landa runt fem-sex volymprocent.

Just denna lambic passar förresten väldigt bra till Tomahawks nya skiva "Oddfellows", om man nu ska göra som rappa ölbloggen Humligheter och tipsa om musik till ölen, och det ska man ju.

Cantillons öl är inte alls ovanliga på de lite schysstare ölkrogarna, så ta och testa en nästa gång du är ute och svirar vetja!

Malaria

Om du bara har tänkt se en enda kortfilm i år så är Edson Odas "Malaria" en bra kandidat:

The Joy Formidable - Wolf's Law

"Den svåra andraskivan" brukar det heta, men i det här fallet visar walesiska trion The Joy Formidable på motsatsen. Debutalbumet "The Big Roar" (2011) innehöll en rätt brokig skara låtar ifrån hela bandets dåvarande karriär, så det är inte så konstigt att uppföljaren "Wolf's Law" hänger ihop desto bättre.

Det börjar med en väldigt klassisk - om än med ett snäppet pampigare intro än vanligt - Joy Formidable-låt. "This Ladder is Ours" har ett skönt driv men jag tycker ändå att den (än så länge) hör till skivans svagaste kort. Men den är inte direkt dålig och dessutom över på drygt fem minuter. Matiga "Cholla" hade varit ett mer representativt öppningsspår med sitt fläskiga riff och sin feta ljudbild. En riktigt bra låt som fick mig att twittra om att folk borde sluta lyssna på skitbandet Muse och istället vända blickarna rakt norrut från Muse hemstad Teignmouth och landa i Wales hos The Joy Formidable.

Ofta är det rätt så bredbent arenarock som bjuds. Ganska omodernt egentligen, med många svulstiga nittiotalsrockreferenser i gammal god Smashing Pumpkins-anda.

Efter stiliga "Tendons" kommer två fartfyllda nummer i form av "Little Blimp" och maffiga "Bats" vars lååånga outro får mig att flytta upp The Joy Formidable ett par snäpp på listan över band jag måste se live innan jag dör. Akustiska balladen "Silent Treatment" är riktigt elegant och bryter av fint i all brötighet. För därefter kommer "Maw Maw Song". Nästan sju minuter "Iron Man"-minnande gung med lite asiatiskt plink i introt där jag inte kan bestämma mig huruvida "maw maw"-kören som ackompanjerar refrängriffet är bra eller anus. Jag lutar ändå åt bra, och det kaosartade gitarrsolot som avslutar låten är väldigt mycket mer än bara bra.

Sångerskan och gitarristen Ritzy Bryan imponerar mer än någonsin på den här skivan, och framförallt sångmässigt känns det som att hon har tagit stora kliv framåt/uppåt.

"Forest Serenade" är ännu en väldigt klassisk Joy Formidable-låt men jag tycker inte att den lyfter. Känns lite utfyllnad tyvärr. Men det är snart glömt, för "The Leopard and the Lung" är med sin snygga ljudvägg och rejäla refräng en av mina absoluta favoriter från skivan och än så länge lätt en av årets bästa låtar.

Som gammal basist bekänner jag mig såklart till basismen, varför introt till "The Hurdle" får några extra pluspoäng i min bok. Fin poppig glad historia. Avslutande "The Turnaround" är en ganska fin vaggvisa med fläskiga stråkar. Skivans titelspår (omslaget är förresten jäkligt snyggt!) dyker upp i form av nittiotalstricket "gömt spår". Känns ju rätt töntigt faktiskt, konceptet alltså, inte låten. Låten är en underbart avskalad pianoballad som byggs upp till ett tårdrypande crescendo och utgör till slut en värdig avslutning på ett finfint album som trots några små skönhetsfläckar än så länge med god marginal placerar sig en bra bit upp på min årsbästalista, må vara att året just har börjat.

Spotify-lista över 2012 års bästa album

På allmän begäran: En Spotify-lista över förra årets bästa skivor.

21 av 25 skivor fanns på Spotify vilket är bättre än på många år. Snart kanske Spotify rent av är användbart.

2012 års bästa skivor

2011 var som sagt inte ett av de bästa skivåren, men nu när vi lagt 2012 bakom oss kan vi konstatera att det just avslutade året var betydligt bättre! Precis som under 2011 har det gått trögt med både bloggandet och musikletandet. Bloggandet har under långa stunder stannat av helt, och vad gäller ny musik har jag mest siktat in mig på gamla favoriter. På ett sätt känner jag mig både lat och svårflörtad, men på ett annat sätt känner jag mig rätt nöjd över att ha fyllt min artistportfölj med så många artister att jag har fullt upp utan att behöva leta nytt.

Men nog snackat, över till listan över 2012 års bästa album.

1. Converge - All We Love We Leave Behind
Converge vågar experimentera utan att tappa tråden. Förra skivan var sprängfylld av gästartister och spretighet. Nya skivan är fri från gäster men spretar den med. Första smakprovet "Aimless Arrow" gjorde mig först lite orolig innan låten växte något enormt på mig. Jag var rädd att det inte skulle vara samma smattrande ursinne som vanligt. Jag oroade mig i onödan.

2. Neurosis - Honor Found In Decay
Motivering? "At the Well", där har du din motivering.

3. Why? - Mumps, Etc.
Yoni Wolf gör ju såklart som han vill, men trots låtar som "One Rose" och "This Blackest Purse" blev jag rätt besviken på "Eskimo Snow" när det visade sig att han slutat rappa. Nu är rappandet tillbaka och lyfter "Mumps, Etc." till löjligt höga höjder. Nackdelen är att min flickvän hatar Why? (Why??? Ha d gott /Glenn) så jag måste alltid lyssna med lurar eller när hon inte är hemma. Nu har Why? blivit ett fyrmannaband och arrangemangen är smartare än någonsin. Står mycket högt upp på listan över artister jag vill ska komma till Sverige.

4. Every Time I Die - Ex Lives
Jag blev minst sagt missnöjd när LiveNation av okänd anledning (men jag antar att det hade med $$$ att göra som vanligt när dessa musikhatare är i farten) ställde in Every Time I Dies Stockholmsspelning dagen innan den skulle äga rum. Jävligt synd, för "Ex Lives" inleds med en helt sjuk radda låtar som jag tror gör sig helvetiskt bra live. Nu får jag nöja mig med ett riktigt bra album tills vidare.

5. Fiona Apple - The Idler Wheel is Wiser...
Det tog ju knappt sju år så var uppföljaren till "Extraordinary Machine" här. Och tack och lov är det som om tiden har stått stilla i Fiona Apples musikaliska värld, för det här är minst lika bra som tidigare. De rakare arrangemangen passar perfekt, och här finns många melodier som andra kompositörer skulle döda för.

6. Laura Gibson - La Grande
2012 blev året då jag definitivt blev klar med First Aid Kit. Möjligen kan jag ta upp den tråden igen om de skulle få för sig att börja skriva lite konstigare låtar igen, men just nu känns de inte speciellt angelägna. I en något mer alternativ men ännu i samma folkiga fåra rör sig Laura Gibson, och hennes "La Grande" har hängt med mig hela året. Lite ruffare och enklare produktion, och ett sound som några gånger närmar sig CocoRosie är denna till synes rätt anspråkslösa lilla pärla en av mina absoluta höjdare från 2012.

7. Scott Kelly, Steve Von Till, Wino - Songs of Townes Van Zandt
Tre deppiga gubbar hyllar framlidne deppiga gubben Townes Van Zandt och betyget blir MVG eller A eller vad det nu heter i deppighet. Att det rör sig om tre olika sångare skänker välbehövlig variation till denna skiva som verkligen inte passar alla sinnesstämningar. Framför en brasa i en stuga i skogen tvivlar jag dock på att du hittar bättre musikaliskt sällskap.

8. Bat For Lashes - The Haunted Man
Det tog lite tid, men "The Haunted Man" växte och växte, och hade året haft några månader till så vetefan om inte detta album klättrat ytterligare några platser. Det är typ den här skivan jag skulle vilja att Tori Amos gjorde istället för meningslös hissmusik. Men skitsamma, nu är det istället Natasha Khan som meckar ihop den logiska uppföljaren till Amos "From the Choirgirl Hotel" och jag är inte den som klagar.

9. Black Breath - Sentenced to Life
"Sentenced to Life", uppföljaren till 2010 års bästa skiva, innehåller skönt nog mest mer av samma. Nåt slags snabb dödspunk som skrämmande enkelt får mig på fall gång på gång.

10. Meshuggah - Koloss
Hur talangfulla de norrländska tjurskallarna än må vara så hade jag börjat ge upp hoppet om att Meshuggah skulle släppa något nytt som var riktigt intressant igen. Men fan om inte "Koloss" nästan når upp till "Chaosphere" och "Destroy Erase Improve" i all sin köttiga elakhet.

11. Ani DiFranco - Which Side Are You On?
"Chicks got it good now, they can almost be president" är en strof som återkommit i mitt huvud gång på gång under året när Vita Kränkta Män sitter på internet och diskuterar saker de uppenbarligen inte har en jävla aning om. Första studioplattan på fyra år är hennes sjuttonde i ordningen och den är förjävla bra.

12. Deftones - Koi No Yokan
"Diamond Eyes" är än så länge vassare, men Deftones fortsätter att otroligt nog kännas jäkligt angelägna. Självklara melodier och en bra tyngd gör att detta The Cure på steroider fortsätter att vara det bästa nu metal-bandet.

13. Horseback - Half Blood
Isis ljudlandskap med frän black metal-sång ovanpå. En alldeles ypperlig combo.

14. Rise and Fall - Faith
Jahapp, bara för det har dessa belgiska hardcorejeppar tagit en paus tills vidare. Tur då att matiga "Faith" håller för många genomlyssningar till.

15. Lamb of God - Resolution
Samma köttiga sydstatsmetal som vanligt. Stabilt som fan, som Dr.Alban skulle ha sagt.

16. David Byrne & S:t Vincent - Love This Giant
På Way Out West i somras stod S:t Vincent för årets näst bästa konsert. Bara någon månad släpptes hennes samarbete med David Byrne, "Love This Giant". En rytmisk liten karamell med många tjusiga och svängiga blåsarrangemang. Mycket trevlig.

17. Therapy? - A Brief Crack of Light
Therapy? har varit ett av mina favoritband i snart 20 års tid, men i ärlighetens namn har de blandat och gett litegrann på albumfronten, och av de tidigare fem studiosläppen på den här sidan millennieskiftet är det egentligen bara poppiga "High Anxiety" jag återvänder till med någorlunda regelbundenhet. På "A Brief Crack of Light" känns gubbarna plötsligt angelägna igen. Smarta låtar, ett fetare sound och experimentlusta blandat med starka rocklåtar som fastnar.

18. The Mars Volta - Noqtourniquet
The Mars Volta har förnyat sig på ett bra sätt efter att i mitt tycke ha kört fast litegrann på sistone. Nick Cave-aktiga förstasingeln "The Malkin Jewel" lovade gott, och resten av skivan innehåller även den en hel del musikalaktiga stycken och allehanda märkligheter. Antagligen är det bra att Omar Rodriguez-Lopez släpper typ 30-40 soloskivor per år så att parhästen Cedric Bixler-Zavala tillåts ta lite mer plats på The Mars Voltas skivor nuförtiden.

19. Coheed and Cambria - The Afterman: Ascension
Coheed and Cambria kändes ärligt talat inte så spännande längre, och hela "The Afteerman: Ascension" känns som en enda stor upprepning. Ändå så återfinns den här på plats 19 av någon konstig anledning. Antagligen för att den är så kompromisslöst sci-fi-nördig och så oemotståndligt catchy.

20. Bosse-de-Nage - III
Svårplacerad emo-black metal. Låter som ett otåligare Envy och ibland som tidiga Neurosis. Desperat och mycket mäktigt.

21. Cat Power - Sun
Ett efterlängtat album. Känns sammanhängande och genomtänkt. Svalt, skönt och snyggt. Skulle jag själv vara artist skulle jag göra allt för att försöka få Cat Power att gästsjunga på min platta, hennes röst är så magiskt jävla skön.

22. Gaza - No Absolutes in Human Suffering
Köttigt och rejält när det smygs in en del Meshuggah-grejer i den benhårda mixen av crust, grind, hardcore och gammal god döds.

23. Nate Hall - A Great River
Knarrig gubbjävel på Neurot Recordings, den här gången i form av US Christmas sångare Nate Hall. Och nog är det rätt så likt Scott Kelly och Steve Von Tills prylar, även om jag (mycket tack vare reverbfesten) tycker mig höra lite av John Frusciante i detta också. En deppig och finstämd skiva.

24. Pulled Apart By Horses - Tough Love
Ibland känns de som om plojbandet Electric Six börjat spela spattig punkrock. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Dåligt kanske. Men detta kärleksbarn av The Hives och Blood Brothers har i och med "Tough Love" snickrat ihop en av 2012 års svängigaste halvtimmar.

25. Pallbearer - Sorrow and Extinction
Gammaldags doom med satans maffiga riff och skön klagosång. Blir aldrig så såsigt som jag tycker att doom kan bli, likväl är det förbannat tungt och hela tiden intressant.

Filmfestivalen 2012 - resten

Jo, jag hann till slut klämma 10 filmer på festivalen i år. Här är några meningar om de sex sista jag såg.

I "The Perverts Guide to Ideology" pladdrar den pladdrige och ack så underhållande filosofen Slavoj Žižek på i över två timmar om de ideologier som präglar många av västvärldens största filmklassiker. Visst blir det lite långt och lurigt stundtals, men för det mesta är det riktigt underhållande och dessutom snyggt gjort då Žižek gör sina analyser i samma miljöer som filmerna han pratar om har spelats in.

Paraden är en dramakomedi om anordnandet av Belgrads första Pride-parad. Till en början känns det som buskis på hög nivå med ruskigt stereotypa karaktärer, men så småningom lär man känna dessa sköna lirare och man inser att humorn inte är så billig ändå, och att det finns ett djup i denna varma men ändå rätt hårda film.

Spansk psykologisk thrillerskräcksaga därefter. The Body är den klurigaste film jag sett på länge. Den kretsar kring en natt på ett bårhus där en kropp helt plötsligt är försvunnen. Det hade kunnat bli oerhört krystat men fungerar faktiskt riktigt bra!

Mer spanskt blev det på söndagen. Självaste Oscarsbidraget från detta land, i form av stumfilmen Blancanieves som är en ytterst fri tolkning av Snövit, där Snövit växer upp till tjurfäktarinna och träffar  sj...sex tjurfäktardvärgar. Riktigt snyggt och fin underhållning, men jag tror samtidigt inte att det här är en film jag kommer bära med mig särskilt länge. Kul ändå att den elaka styvmorsan var grymt lik hon som spelar huvudrollen i The Artist.

Robert Zemeckis Flight däremot blir nog svårare att glömma. Denzel Washington är briljant i rollen som en kraftigt alkoholiserad flygkapten som först blir hjälte när han genomför en mirakulös nödlandning, men som ganska snart inte alls lyckas mörka sin sjukdom. En av de otäckaste flygolyckeskildringarna jag sett på film, och definitivt en av vassaste och jobbigaste skildringarna av alkoholism på länge.

"Nicole Kidman kissar på Zac Efron i årets stora snackis The Paperboy" hette det, men så jävla chockerande är den faktiskt inte. Däremot en rätt skön indierulle med många maffiga vändningar och ett hopkok av genrer. Inte heller den här är väl något jag kommer att lägga på minnet, men den var underhållande så länge den pågick.

Allt som allt en bra festival utan riktiga bottennapp, men också tyvärr utan kortfilm. Får kompensera rejält för det sistnämnda i Göteborg i vinter. Bottennapp klarar jag mig dock utan.

Filmfestivalen 2012 - de fyra första

Det blir en lite mer on-the-fly-planerad filmfestival i år. Rätt skönt att inte packa kalendern proppfull redan innan festivalen har börjat, även om planerandet sprids ut lite mer på det här sättet och man riskerar slutsålda filmer.

Började med "Bekas" i fredags. En film som hade sina poänger och stundtals var väldigt charmig, men på det stora hela inte var någon höjdare. Styltig dialog och skådespelarinsatser som inte imponerade. Som alltid var det kul med Face to Face efteråt, och regissören Karzan Kader berättade många sköna anekdoter, särskilt om filmens åsna.

Vidare till den mest normala sydkoreanska film jag någonsin sett, vilket egentligen inte säger ett jävla skit om filmens rimlighet. Hur som haver, "In Another Country" är en fin liten film som inte alls skulle göra bort sig som teaterpjäs. I tre akter spelar Isabelle Huppert en (eller tre olika då) fransk turist som kommer till en liten koreansk strandby och diverse kulturkrockar och allmänna Lost in Translation-situationer uppstår. Småtrevligt mest hela tiden även om den inte var speciellt glad.

Idag har det sedan blivit två riktigt hårda njurslag till filmer.

Först ut: "Compliance". "Craig Zobels verklighetsbaserade thriller har kallats årets otäckaste film", skryter programmet, och särskilt mysig var den då inte. Inte lika actionspäckad som "The Experiment" som visades för två år sedan, men likväl ännu en film som borrar sig jävligt långt och mörkt in i människans psyke. Jag hade lite ont i ryggen när jag gick ut från salongen, oklart om det var pga föreningens städdag igår, eller om jag satt och spände mig något överjävligt. Antagligen en kombination.

"Stolen Seas" var även den en riktig höjdare. En riktigt välgjord och oerhört komplex dokumentär om Somalias pirater - och en hel del om Somalia i allmänhet. Helt sjukt vilka bilder och citat filmskaparna hade fått tag på! Så fort jag tyckte mig ha ett enkelt svar på någon fråga som dök upp i filmen så kom ytterligare en eller två faktorer och rörde till det för mig. Ett matigt och mycket intressant Face to Face med regissören Thymaya Payne efteråt förhöjde som vanligt filmupplevelsen med en faktor 1,5 ungefär.