Dagens soundtrack

Faith No More – Album of the Year (1997)

Det är laguppställningen från senaste albumsläppet ”Album of the Year” som gäller när Faith No More nu äntligen återförenas.

Bland en del fans har det knorrats om avsaknaden av Jim Martin och hos några dårar även gnällts om att Mike Patton sjunger istället för Chuck Mosely. Själv tycker jag bandets tre sista släpp är deras i särklass bästa, och Jim Martin var varken närvarande på ”King for a Day…” eller ”Album of the Year”. (Men så lyssnar jag också ibland på Metallica post-McGovney/Mustaine.)

Hur som helst, närvarande på sistnämnda alster är istället episka arenarockdängor som ”Ashes to Ashes” och ”Last Cup of Sorrow”. Vidare ”Stripsearch” som är en rymdaktig fortsättning på avspända fullträffen ”Evidence” från skivan innan. Dumriffande ”Naked in Front of the Computer” som minner om gamla tider och får en att sukta efter fler lite rakare käftsmällar. Till sist vackra, värdiga avslutningen ”Pristina”, tung och vemodig.

Skivan börjar förresten med ”Collision”, en öppningslåt jag har delade känslor för, för att inte säga ett lite lätt Pavlovskt förhållande till. Ty ”Album of the Year” låg av någon anledning i cd-spelaren på min flickväns stereo under vad som kändes som en hel evighet, och morgontimern som drar på den inte helt avslappnade ”Collision” på ilsket stegrande volym har kickat igång alltför många gråa vardagar.

- - -
Rolo Tomassi – Hysterics (2008)

Engelska ungtupparna Rolo Tomassi debuterar med ”Hysterics” och det är en skiva som bara växer och växer med varje lyssning.

Jazzig, jävligt spattig matematikhardcore kryddat med Nintendo-lika synthar, Scooby Doo i Spökslottsslingor och en minst sagt versatil sångerska vid namn Eva Spence. Det är en platta så hysterisk (hej Oldsberg) att man ofta måste stanna och pausa en stund.

Stolen Babies var förband åt The Dillinger Escape Plan under senaste Sverigebesöket.

Rolo Tomassi låter som avkomman från dessa två band.

På LSD.

- - -

Why? – Almost Live From Eli’s Room (2008)

Upptäckte Why? efter tips från Wirre, och ja, ”Alopecia” skulle definitivt varit med på årsbästalistan.

Versionerna av samma låtar som återfinns på semi-liveplattan ”Almost Live From Eli’s Room” är i många fall ännu bättre. ”By Torpedo or Crohn’s” är helt magisk. ”The Vowels Pt.2” är fortfarande briljant och ”Good Friday” återigen en personlig favorit.

Why?, med Yoni Wolfs sköna slackerrap och nasala sång, är perfekt på en bakfyllesöndag, perfekt under tidig förfest. Perfekt under snöstormig promenad och bakom snacksalig vinkväll.

(Foto: Lucy Johnston)

Dagens spellista

Denna halvkackiga jobbdag har fått ett mer eller mindre schizofrent soundtrack. Mycket som lekmannen skulle klassa som ’hårdrock’ om än inte av den hårdaste sorten. Till det blandade skönheter från She & Him och Lightspeed Champion.

Det här är vad som hörts i mina lurar och högtalare:

The Haunted – Versus
The Haunted spelar snabbare igen efter förra såssnipan till album. Men göteborgarna gör likväl ett rätt mjäkigt första intryck på mig den här gången. Peter Dolving är fortfarande en av Sveriges bästa sångare alla kategorier, men mer skrik hade nog inte varit fel.

Volbeat – Guitar Gangsters & Cadillac Blood
Danskarna börjar bli RIKTIGT stora nu. Jag blev duktigt förvånad när jag såg att Debaser Medis-giget i december redan är utsålt. Sist såg vi denna Metallica/Danzig/Elvis-hybrid på lilla Ett Ställe, visserligen också vid Medborgarplatsen. Färska plattan behöver mer tid att växa även om den känns mer lättillgänglig än sin senaste föregångare. Några makalösa melodier har redan fastnat.

Bleeding Through – The Declaration
Amerikansk neometal som lånat massvis från Black Metal-genren. Hårt och kompromisslöst piskar man på och den (fick jag för mig) korta spellängden tilltalar. Behöver fler lyssningar.

Lightspeed Champion – Falling off the Lavender Bridge
”Galaxy of the Lost” och ”Midnight Surprise” är två sanslöst fina låtar, och “Tell me what it’s worth” är helmysig. Jämfört med de tre singelspåren är resten av skivan är inte alltid fullt så kul, men luckan mellan Elvis Costello och Ed Harcourt fyller Lightspeed Champion förtjänstfullt i.

She & Him – Volume One
Zooey Deschanel, känd från filmatiseringen av “Liftarens Guide Till Galaxen” och för mig senast som den där skruvade eskimåbruttan i ”Weeds”, debuterar med en charmig platta fylld av angenäm sextiotalspop.

System of a Down – Hypnotize
Jag halvsågade dessa “Mezmerize”-rester när skivan kom, och vidhåller att många av låtarna på ”Hypnotize” hör till bandets största bottennapp. Ändå en helt ok platta som jag ville återupptäcka efter att ha lyssnat en hel del på Malakian/Dolmayans nya project Scars on Broadway. Minns inte vad jag tyckte om miffolåten ”Vicinity of Obscenity” när skivan kom, men nu sitter jag här och fnissar åt åttiotalsdiscorefrängen och de hysteriska textraderna som lyder ”banana terracotta pie”.

Therapy? – Never Apologise Never Explain
Tvärtemot den gängse uppfattningen att Therapy? skulle vara ett ”en skiva plus en låt”-band (med plattan ”Troublegum” och efterföljande genombrottscovern ”Diane”) har jag Andy Cairns och hans nordirländska vänner som ett av mina absoluta favoritband. Live är de sanslöst bra, och detta bortglömda alster från 2004 blandar effektiva melodier med en lekfull skitighet. Lagom elak punkrock som jag blev sugen på efter att ha spelat badminton i min ”Rock You Monkeys”-tröja förra veckan.

Förra veckan blev det för övrigt mycket gammal Metallica, nya Slipknot, Kimya Dawson, Jaguar Love och Ingrid Olava.