Jag har varit peppad som ett barn på julafton inför många konserter genom åren. Mina två första Metallica-gig, Red Hot Chili Peppers på Södra Teatern, Opeth i samma lokal. Sigur Rós på Dalhalla, CocoRosie, Mastodon på Klubben, Pearl Jam, Slipknot under sent nittiotal innan de blev Bon Jovi, Ani DiFranco i Köpenhamn, Neurosis, Regina Spektor. "Listan kan göras lång", som klyschan säger.
I vintras såg jag Fantômas göra två finfina spelningar i den kanske inte fullt så finfina byn Minehead i England. Givetvis var jag löjligt peppad inför och under dessa konserter, men nog ägnade jag en drömsk tanke åt en eventuell återförening av Faith No More, även om jag visste att detta aldrig skulle ske. Men se på fan, Patton, Gould och de andra grabbarna grävde ned stridsyxan och gav sig ut på en Europatur igen! Så: Peppad som ett barn på julafton? Vad tror du själv?
Efter mycket funderande, planerande och nervöst biljettfixande stod det klart att vår tripp skulle gå till de finska alkisarnas ursprungsland, och igår var det alltså dags. Här är vad som hände (Min finska mobilkamera har tagit bilderna. Skyll på den. Videos har blandade finska Jaris filmat.):
Simon-Kentas hotell var klart för incheckning redan på förmiddagen.
Vi bodde på sjunde våningen, så det var inte direkt läge att traska i Porras därifrån.
Gick till Alko
...valde i sista stund bort Kissan Minttu...
Men likväl blev det en blandad finsk alkokompott
som smakades av innan vi var kulturella/heliga i kyrkan
Timmarna gick i solen, dock utan pizzainköp.
Efter blandade finska händelser, däribland en kilometerlång (men toksnabb) kö för att komma in, kliver Faith No More så upp på den solindränkta scenen. "I spent all day in the tanning salon and now THIS??" hojtar Patton lite senare i ett av många ironiska utspel. Dessförinnan har bandet inlett med ytterst passande smörsliskiga covern "Reunited" - en mustig duett mellan Mike Patton och Roddy Bottum (som dock inte är fullt så tonsäker). Så här lät det:
Ljudet är häpnadsväckande lågt (tar sig efterhand), men det låter bra! Och med undantag för stele (men kompetente) gitarristen Jon Hudson ser bandet grymt spelsugna ut. Bottum med begynnande flint, En ständigt manglande och överlag fantastisk Billy Gould med grått skägg och mäktiga trummisen Mike "Puffy" Bordin med nästan lika grånade dreads på skallen. Mike Patton haltar in på scenen med ett glas vitt, iklädd en silverglänsande kostym och röd käpp i sunkigaste hallick-stil.
Faith No More är helt fantastiska denna kväll med sin suveräna mix av hårt och finstämt, allvarsamt och pubertalhumoristiskt. Sistnämnda mix är extra bra några låtar in i konserten då hela "Evidence" framförs på spanska, inklusive Enrique Iglesias-passningar och ett stereotypt "ay ay ay!"-utrop efter 02:59:
1. Reunited
2. From Out of Nowhere
3. Land of Sunshine
4. Caffeine
5. Evidence
6. Poker Face/Chinese Arithmetic
Faith No More är helt fantastiska denna kväll med sin suveräna mix av hårt och finstämt, allvarsamt och pubertalhumoristiskt. Sistnämnda mix är extra bra några låtar in i konserten då hela "Evidence" framförs på spanska, inklusive Enrique Iglesias-passningar och ett stereotypt "ay ay ay!"-utrop efter 02:59:
Mike Pattons status som världens bästa rocksångare kan möjligen ifrågasättas (även om den som tycker annorlunda uppenbarligen är helt jävla dum i hela jävla huvudet), men som entertainer är han hur som helst rock/metalvärldens kung. Han har skitkul på scen och det smittar av sig till resten av bandet och publiken. Han gillar sin lilla verktygslåda med ljudeffekter även om han inte förvandlas till Professor Balthazar fullt så ofta som när han uppträder med Fantômas. Pattons spattiga utbrott är underbara att få uppleva live, med några av många höjdpunkter i "Land of Sunshine"
, "Surprise! You're Dead!" och framförallt suveräna urladdningen "Cuckoo for Caca".
Direkt på "Cuckoo for Caca" följer brottarhiten tillika Commodores-covern "Easy" och man kan bara stå och gapa över det faktum att det är samma sångare som framför de tvenne styckena.
Roddy Bottum körar i klassiska kuksugarlåten "Be Aggressive" . Patton leker vansinnig väckelsepastor i "Just A Man", en av låtarna jag faktiskt inte sett fram så värst mycket mot men som är ett av kvällens största ögonblick.
Jag saknar förstås "RV" och "Jizzlobber" från "Angel Dust", men i övrigt är det svårt att gnälla över den en timme och 45 minuter långa konsertens låtmässiga omfång.
Jag saknar förstås "RV" och "Jizzlobber" från "Angel Dust", men i övrigt är det svårt att gnälla över den en timme och 45 minuter långa konsertens låtmässiga omfång.
Visst blir det allsång under hitlåtarna "Epic", "Midlife Crisis" och "Digging the Grave". Den sistnämnda som framförs som extranummer och dessutom för första gången under denna återföreningsturné. Vilket märks, då Patton knappast kan sägas ha full koll på texten.
Sammantaget alltså precis som väntat. En pengahungrig, genomkommersiell och trött nostalgiåterförening av ett gäng daterade funk/rap-metalsnubbar. Usch och fy.
Närå, Iron Maiden och Metallica i all ära, men denna Helsingforskväll visar Faith No More som är stadionrockens okrönta kungar! Vassa låtar, ett ännu vassare framträdande och som sagt, rockvärldens i särklass bäste entertainer.
Gårdagens setlist (stal jag från Faith No More 2.0 som har fler godbitar från spelningen här):
1. Reunited
2. From Out of Nowhere
3. Land of Sunshine
4. Caffeine
5. Evidence
6. Poker Face/Chinese Arithmetic
7. Surprise! You’re Dead!
8. Last Cup of Sorrow
9. Cuckoo for Caca
10. Easy
11. Ashes to Ashes
12. Midlife Crisis
13. Introduce Yourself
14. King for a Day
10. Easy
11. Ashes to Ashes
12. Midlife Crisis
13. Introduce Yourself
14. King for a Day
15. The Gentle Art of Making Enemies
16. Be Aggressive
17. Epic
18. Just a Man
19. Chariots Of Fire/Stripsearch
20. Digging the Grave
21. I Started a Joke
22. We Care a Lot
16. Be Aggressive
17. Epic
18. Just a Man
19. Chariots Of Fire/Stripsearch
20. Digging the Grave
21. I Started a Joke
22. We Care a Lot
