Oktober månads playlist?

Vi är bara en dryg vecka in i oktober, men redan nu ser åtminstone på förhand månadens spellista helt sinnessjukt bra ut. Hoppas att åtminstone ett par av banden kan svara upp mot förväntningarna. Och om de inte pallar för trycket så kommer ju även Neurosis nya mot slutet av månaden.

Riffen

Riffet i ”Summer of All Dead Souls” är vad som fått mig att återvända till ...And You Will Know Us By The Trail Of Deads ”Tao of the Dead”, en skiva jag numera uppskattar så pass mycket att jag placerar den på årsbästalistan. Ibland behövs det bara ett enda riff så är saken klar. (Jag höll på att skriva ”...så är saken biff”, men det lät som ett dåligt t-shirttryck buret av nån på Sweden Rock-festivalen, så jag lät bli.)

Ett enda riff räddar dock inte riktigt jazzrockande Rolo Tomassis tvåtimmarsantologi ”Eternal Youth”, som spretar lite mycket med sina styvbarn till låtar (remixar, icke-album-spår, demos och akustiska versioner av gamla godingar). Å andra sidan finns här ett riff som är helt jävla magnifikt - Den som inte vill ha sönder saker till det här riffet är fan dum i hela huvudet.

Jag pratar om inledningsvis jazziga och komplexa ”Titanomachia”, som till en början låter som ett lite lätt rabiessmittat The Mars Volta, men som efter tre minuter börjar bygga på något stort. Två minuter senare börjar det braka loss, och på klockslaget 05:30 (några sekunder tidigare i klippet nedan) kommer ett så genialiskt, och så enkelt, sjuttiotalsriff som piskar skiten ur allt och alla.

Herregud vilket riff.

Dagens soundtrack

Faith No More – Album of the Year (1997)

Det är laguppställningen från senaste albumsläppet ”Album of the Year” som gäller när Faith No More nu äntligen återförenas.

Bland en del fans har det knorrats om avsaknaden av Jim Martin och hos några dårar även gnällts om att Mike Patton sjunger istället för Chuck Mosely. Själv tycker jag bandets tre sista släpp är deras i särklass bästa, och Jim Martin var varken närvarande på ”King for a Day…” eller ”Album of the Year”. (Men så lyssnar jag också ibland på Metallica post-McGovney/Mustaine.)

Hur som helst, närvarande på sistnämnda alster är istället episka arenarockdängor som ”Ashes to Ashes” och ”Last Cup of Sorrow”. Vidare ”Stripsearch” som är en rymdaktig fortsättning på avspända fullträffen ”Evidence” från skivan innan. Dumriffande ”Naked in Front of the Computer” som minner om gamla tider och får en att sukta efter fler lite rakare käftsmällar. Till sist vackra, värdiga avslutningen ”Pristina”, tung och vemodig.

Skivan börjar förresten med ”Collision”, en öppningslåt jag har delade känslor för, för att inte säga ett lite lätt Pavlovskt förhållande till. Ty ”Album of the Year” låg av någon anledning i cd-spelaren på min flickväns stereo under vad som kändes som en hel evighet, och morgontimern som drar på den inte helt avslappnade ”Collision” på ilsket stegrande volym har kickat igång alltför många gråa vardagar.

- - -
Rolo Tomassi – Hysterics (2008)

Engelska ungtupparna Rolo Tomassi debuterar med ”Hysterics” och det är en skiva som bara växer och växer med varje lyssning.

Jazzig, jävligt spattig matematikhardcore kryddat med Nintendo-lika synthar, Scooby Doo i Spökslottsslingor och en minst sagt versatil sångerska vid namn Eva Spence. Det är en platta så hysterisk (hej Oldsberg) att man ofta måste stanna och pausa en stund.

Stolen Babies var förband åt The Dillinger Escape Plan under senaste Sverigebesöket.

Rolo Tomassi låter som avkomman från dessa två band.

På LSD.

- - -

Why? – Almost Live From Eli’s Room (2008)

Upptäckte Why? efter tips från Wirre, och ja, ”Alopecia” skulle definitivt varit med på årsbästalistan.

Versionerna av samma låtar som återfinns på semi-liveplattan ”Almost Live From Eli’s Room” är i många fall ännu bättre. ”By Torpedo or Crohn’s” är helt magisk. ”The Vowels Pt.2” är fortfarande briljant och ”Good Friday” återigen en personlig favorit.

Why?, med Yoni Wolfs sköna slackerrap och nasala sång, är perfekt på en bakfyllesöndag, perfekt under tidig förfest. Perfekt under snöstormig promenad och bakom snacksalig vinkväll.

(Foto: Lucy Johnston)