Dag 4 – En låt som gör dig ledsen

Här skulle jag ju kunna göra det enkelt för mig och bara stoppa ned handen i den gottepåse som kallas reklamradio och välja i stort sett vilken låt som helst. Ty riktigt usel musik kan göra mig lite ledsen ibland. Få mig att tappa tron på mänskligheten. Få mig att vilja ställa någon till svars.

Men en låt som gör mig ledsen skulle ju också kunna vara en riktigt snyftare.

Eller ledsen kanske är fel uttryck och sinnesstämning, snarare ordentligt blödig och sentimental. Hur som helst, i brist på andra trevliga kandidater (total brist är det förstås inte) är här en låt som brukar kunna få mig lite grinsugen:

Sigur Rós: “Viðrar Vel Til Loftárása” (“Ágætis byrjun”, 1999)

Videon till låten är tyvärr av pissig kvalitet, men satan så fin den är ändå:



Stråkar, piano, slagverk/trummor, keyboards och sång, samtliga presterar de sitt yttersta. Om Sigur Rós hade framfört detta magnifika stycke musik under någon av de två konserterna jag sett med dem - i synnerhet i Dalhalla - så hade min under spelningarna permanenta gåshud övergått till lip.

Dag 3 – En låt som gör dig glad

Om man är kontorsapa/Dilbert/”jobbar med data” så finns det nästan inget (utöver starkölslunch) som höjer stämningen mer än en väl avvägd fredagsspellista. Tänk (typ) after-ski. Här är (nästan) inga låtar för töntiga eller dåliga, tre timmar i veckan är det helt ok att gilla buskis. En låt som garanterat platsar på alla fredagsspellistor, men som också till skillnad från Harry Brandelius, David Hasselhoff, Leila K och Bille August-låten kan stå på egna ben är:

Gomez - “The Cowboy Song” (“Abandoned Shopping Trolley Hotline”, 2000)



En fånig liten leksakssynth, ett struttigt tempo och en jättetrevlig melodi. Det behövs inte mer än så, och det hela är i och med den kungligt svängiga avslutningen över på dryga minuten.

Dag 2 – Din hatlåt

Om Scout Niblett och Bonnie “Prince” Billy är ägare av varsin fulsnygg, rätt opolerad röst så är Helen Sjöholm i många avseenden deras raka motsats. När Helen tar ton ska det nämligen Sjungas Vackert. Det ska vara innerligt och inte ett öga ska vara torrt. Känsloreglagen vrids på Spinal Tap-vis upp till elva, för när det gäller kristet familjemys jobbar vi enligt devisen “more is more”. Resultatet blir att allt hon gör i bästa fall låter som musikalpekoral, och i sämsta fall som introlåten till ett riktigt obehagligt sektmöte.

The Hamburger Trains hatlåt är:

Helen Sjöholm - “Gabriellas Sång” (Från den där hemska Kay Pollack-filmen som jag bestämt mig för att avsky utan att ens ha sett den.)



Det finns givetvis hundratals (antagligen tusentals) låtar som jag hatar skapligt mycket bara jag utsätts för dem (här är till exempel en gammal goding), men en låt som så äckligt utstuderat är tänkt att vara ett tre minuter långt gullegullklimax, och där en av nyckeltextraderna lyder “Jag vill leva lycklig, för att jag är jag”, kan man ju inte annat än hata. Alltså VAFAN, sug på den en gång till:

“Jag vill leva lycklig, för att jag är jag”

Själv vill jag fanimej självmordsbomba.

Och om du inte är övertygad om att hat är rätt känsla kan du ju lyssna lite extra på hur Helen ARTIKULERAR och medan du försöker svälja ned den sura uppstötningen fundera på om det verkligen är ett rimligt sätt att sjunga på.

Kort och gott: Om du hatar musik så älskar du “Gabriellas Sång”. Det är en låt där man polerat bort alla former av personlighet och stötande inslag, så att bara små - eller snarare helt jävla enorma - kylskåpspoetiska tänkvärdheter kvarstår.

Ni får ursäkta, men nu ska jag dricka fulsprit och lyssna på Nasum.

Robotjockeys i Dubai

Fick höra på eftermiddagsfikat idag att man i Dubai inte längre använder åttaåriga kids som jockeys när det vankas kamelrace. Nu har man istället robotar, och de ser sjukt coola ut, skulle fan vilja ha mig en egen sån pisk-robot (no homo).

James Blake på Södra Teatern

Härmed en liten mobilblogg för att avsluta helgen på ett trevligt sätt:

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av sönderälskade stjärnskottet James Blake live på scen i egen hög person. Förberedde mig därför på det värsta, dvs en blyg snubbe bakom ett skynke i en mörk lokal, spelandes laptop och kanske kassettband.

Nu blev det inte alls så, utan istället en smått sanslös konsertupplevelse.

In på scenen kliver tre killar som utseendemässigt ser ut att plugga elektro på KTH. Och ganska snart står det klart att unge Blake, det musikaliska underbarnet med ett ben hos Burial och ett hos Antony (och ett tredje hos Dr.Snuggles) inte bara är hype.

Hans sorgsna ballader som oftast på ett underbart sätt misshandlas med allehanda elektronik blir på Södra Teaterns charmiga scen stundtals overkligt bra.

James Blake och hans polare har stenkoll på allt. Det inte bara låter helt perfekt, de framkallar också några av de märkligaste ljud jag har hört. Basen i "Limit to Your Love" är så fet att jag blir uppriktigt oroad om den anrika teatern kommer palla när det fladdrar som mest i bladguldet. "I Never Learnt to Share" är även den riktigt maffig där James Blake med stor precision inleder med att sampla sig själv. Han har dessutom en solid grund att stå på som både pianist och sångare, vilket inte minst bevisas i lugna munsbiten "Give Me My Month".

Det här var kort och gott djävulskt bra. Det blir nog i närheten av lika bra på Way Out West i sommar för er som missade kvällens konsert. Att den började exakt på utsatt tid och slutade efter prick 60 minuter var trevligt även det.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Dag 1 – Din favoritlåt

Men alltså, vem över fjorton som inte fullkomligt hatar musik har EN favoritlåt? Flitiga läsare av denna blogg vet att jag i tid och otid häver ur mig superlativ som “världhistoriens bästa”, och att det följaktligen finns åtminstone ett hundratal låtar som alla är min absoluta favoritlåt. Men ok, det är väl lika bra att inleda denna bloggövning med en rejäl dos prestationsångest. Eller så funderar jag inte alls speciellt länge, utan väljer helt sonika den låt som under de senaste åren fått mina nackhår att resa sig flest gånger:

Scout Niblett - “Kiss” (“This Fool Can Die Now”, 2007)



Duetter är en svår jäkla konst, i synnerhet när de ska handla om kärlek. Det blir ju så lätt humor av det, som ishalls-scenen i “Happy Gilmore”, eller när Joe Cocker och Jennifer Warnes ackompanjerar livet på brandstationen i NileCity. Nu är ju “Kiss” snarast en triplett (eller vad det nu kan tänkas heta) eftersom den magiska gitarren innehar en så pass central roll, men ok, formellt är det väl ändå en duett mellan underbara Scout Niblett och Bonnie “Prince” Billy.

Deras långt ifrån skolade, underbart fulsnygga röster kompletterar varandra så sjukt bra, och skänker så mycket nerv åt det sex minuter långa mästerverket. Lyssna bara på Bonnie mellan 2:57 och 3:55 och ställ dig sedan frågan om han någonsin sjungit bättre.

Sedan hade låten inte varit lika mycket utan dess härligt skramliga produktion, där det några gånger är ytterst nära att slå i taket men mest bara blir oerhört mäktigt.

Och så gitarrspelet. Till en början enkelt, tillbakalutat, följsamt, men snart - efter två minuter ungefär - börjar gitarren ta sig friheter. Tjuvstartar eller sackar efter. Hjälper till att betona någon av känslorna som förmedlas, breder ut sig. Och efter nästan fyra minuter, när de ligger där och bråkar på dansgolvet, passar den på och placerar sig själv i förarsätet för en liten stund.

“Kiss” är inte en nyskapande låt. Inget helt igenom unikt. Den går i samma tempo och kunde kanske ha varit kortare, men söndagen den tredje april, 2011 så är det likväl min favoritlåt.

30 inlägg om 30 låtar

Såna häringa bloggutmaningar cirkulerar då och då på nätet/Internet (en av många klassiska Apans Lilla Blogg-formuleringar som fått fäste hos mig), där man ska krysta fram (oftast) 30 inlägg på förutbestämda teman.

Nu har det dykt upp en på temat musik, och såväl Det Ljuva Livet som Medeklassman är igång. Och eftersom det här i mångt och mycket är en musikblogg plus att jag behöver en spark i röven för att skriva lite oftare så tänkte jag haka på.

Så här ser listan ut, och vi börjar helt enkelt när jag känner för det:

dag 1 – din favoritlåt
dag 2 – din hatlåt
dag 3 – en låt som gör dig glad
dag 4 – en låt som gör dig ledsen
dag 5 – en låt som påminner dig om någon
dag 6 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 7 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 8 – en låt som du kan hela texten till
dag 9 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året