Musikåret 2011

PJ Harvey:



Kaizers Orchestra:







Bloodiest:



The Joy Formidable, som äntligen släpper sin fullängdsdebut och har gjort en färsk video till en gammal låt:

God Jul/Uppesittarkväll/Beef Log

Via Eric Cartman ger jag er all julstämning ni behöver.

Laddar inför julhandeln

Med årets ojuligaste och antagligen bästa jullåt.

Säsongen 2011

+



+



(Edit:

+ DET HÄR! Grymt bra initiativ, jag skickar in min ansökan imorrn, gör det du också.)

Nytt på årsbästalistan - Howl och Kylesa, och efter viss tvekan också Julie

Amerikanska Howl skivdebuterar på för genren anrika Relapse med "Full of Hell" (känns den titeln bekant?), och det är ingen dålig debut den skitiga kvartetten meckat ihop.

Hur låter man då om man ligger hos Relapse och har ett skivomslag som ser ut som bilden till vänster? Som andra band som ligger hos Relapse och har skivomslag som bilden till vänster. Med andra ord närbesläktat med Kylesa, Baroness, Blacktusk, Black Cobra och Mastodon runt "Remission". Släng förresten in en rejäl dos Entombed i mixen också så börjar ljudbilden bli komplett.

Knarkiga, tunga sjuttiotalsriff och elak sång. Ibland behövs det inte speciellt mycket mer än så.



- - - -

Att det inte behövs mer än så har även Kylesa hajat. I år igen. De knep en trettondeplats på förra årets lista med "Static Tensions", och har alltså redan i år släppt en uppföljare vid namn "Spiral Shadow".

En skiva som börjar med ett par ordentligt svängiga bitar, stundals snudd på trallvänliga men ändå rejält mustiga, och där gitarristen Laura Pleasants tagit över alltmer av sången. Växelsången i en av årets bästa låtar, inledande "Tired Climb" är förbannat fin.

Kylesa - även det ett amerikanskt östkustband - blandar också sludge med lite doom, lite sjuttiotalssväng och dessutom en hel del som rör sig in i stonerrock-land.

Mot slutet av skivan, eller nästan under hela andra halvan, är det rejält flummigt, och det är en riktigt höjdare att flyta med hela vägen i takt med att ölruset tilltar då "Spiral Shadow" gradvis känns allt lösare sammansatt.

- - - -

Solodebuten från Julie Christmas, "The Bad Wife" som uppmärksammades här på bloggen för någon månad sedan, nästlar sig i nuläget också den in på listan, även om det är med ytterst liten marginal.

Julie Christmas storhet ligger inte så mycket i den rena sången som i vansinnet och ombytligheten. På "The Bad Wife" blir det aningen för mycket av förstnämnda vara, och här backas hon inte heller av lika starka (och inte heller lika hårda) låtar som i hennes övriga projekt. Några av de hårdare låtarna når inte högre än låter ofta på sin höjd som ett lite mesigare Made Out Of Babies, eller som något Battle Of Mice antagligen hade ratat på idéstadiet.

"July 31st" är dock ett lysande undantag, som tillsammans med lugna covern "If You Go Away", matiga "Bow", stillsamma deppbluesen "Secret All Men Keep (Salt Bridge, Part II)" och skräckfilmspsykopatiska "Six Pairs of Feet and One Pair of Legs" bildar en rejält stark A-sida på detta album, om man får prata vinylspråk.

- - - -

Det här innebär att Jónsi, Mose Giganticus och Holly Miranda samtliga tvingas lämna årsbästalistan. Ändå tre riktigt starka album, och 2010 känns som ett väldigt brett skivår, möjligen utan de där riktigt legendariska plattorna man kommer prata om i hundratals år framöver.

NES-hyllning

Meh! Varför har ni inte sagt nåt, den här videon är ju svincool! (01:53 = magi!)



Som av en händelse - fråga mig inte varför - kom jag i förmiddags att tänka på den här gamla godingen också:

Stockholms Filmfestival: Avslutningen (3 * USA-indie)

Det blev tre filmer under festivalens avslutande dag. Samtliga tre amerikanska indierullar, om än med väldigt olika teman.

”Happythankyoumoreplease” är Josh Radnors (”How I Met Your Mother”) regidebut, och han har även skrivit manuset samt spelar huvudrollen. Det är en skön feel good-film, humoristisk och varm och oftast inte alltför sötsliskig.

I ”Holy Rollers” spelar Jesse Eisenberg en ortodox jude som börjar langa knark. En väldigt förutsägbar, verklighetsbaserad film som tack vare ämnesvalet ändå blir intressant.

Skön sjuttiotalsestetik och svängig musik av The Roots sedan i ”Night Catches Us”, en gripande film om Black Panther-rörelsens efterdyningar i ett segregerat Philadelphia.

Betygen blir starka femmor eller möjligen svaga sexor på de tre filmerna. Kanske har jag överdoserat på amerikansk indie på senare tid, men återigen känner jag att det är mycket god underhållning för stunden, utan att ge några bestående intryck och minnen.