Veckans bandnamn

Än så länge är det dött lopp mellan mexikanska Ultratumba och Poor Genetic Material från Tyskland.

Länkar får ni googla fram själva, men googla inte efter något olagligt, för Beatrice Ask ser dig och kommer skvallra för USA.

Snart har helgen v.48 tagit slut

Men det är ännu ett par timmar kvar, och innan dess är det obligatoriskt för alla att titta på den eminenta videon.

Minst en gång per skalle.

Stockholms Filmfestival: All About My Father

All About My Father – Betyg: 2/10

”All About My Father” är en sydkoreansk rulle i tre delar, alla fokuserandes på homosexualitet, krångliga familjeförhållanden och faderskap. Liksom fjolårets ”Animal Town” är det en rå, ful och äcklig film, med osnygg ljussättning och rätt osympatiska karaktärer. Jag avskyr dem nästan allihop, och jag avskyr filmskaparna som på ett ytterst oskönt sätt lyckas avbilda alla homosexuella som incestuösa psykfall, och allt är bara konstigt.

Filmens första två delar är en total katastrof, och jag sitter mest och hatar.

I den sista delen blixtrar det emellertid till. Alla i familjen är fortfarande bögar, men den lille bögsonen och gamle bögfarfar porträtteras med värme och humor, karaktärerna känns betydligt mer trovärdiga och betyget är snubblande nära att höjas upp till en trea.

Kanske är det en kulturell grej, med en massa nyanser som flyger sextio meter förbi mitt huvud. Men den cyniska sidan av mig känner att homosexualitet fortfarande är något JÄTTEÄCKLIGT och JÄTTEKONSTIGT i Sydkorea, och visas upp utifrån de premisserna.

En sak ska ”All About My Father” iallafall ha lite cred för: Jag har aldrig tidigare sett så fula sexscener i en film - och då har jag ändå sett Lars Von Triers ”Idioterna”.

Laura Marling - The Needle and the Damage Done

Här är en fin och ganska ledsen video till Laura Marlings till originalet väldigt trogna cover på Neil Youngs vackra "The Needle and the Damage Done". Se den.

Stockholms Filmfestival: The Experiment

The Experiment – Betyg: 7/10

En remake av en film, baserad på en bok, i sin tur baserad på ett rätt skruvat experiment som utfördes vid Stanford 1971, där ett antal frivilliga män delades upp i två grupper och lekte fångar och fångvaktare under ett par kaotiska dygn.

Mot en rejäl summa pengar för ett tvåveckors-experiment blir fångarna av med sina rättigheter, och måste lyda sina vakter, som å sin sida inte får bruka våld mot fångarna – däremot ska rimliga straff utdelas till de som bryter mot reglerna... Kameror övervakar hela tiden allt som händer, och skulle någon eller något balla ur så avbryts experimentet omedelbart. Gissa om det ballar ur?

”The Experiment” är en psykologisk thriller om människans inneboende grisighet. En skitig, våldsam och deprimerande film som samtidigt fascinerar.

Hade det inte varit för att karaktärerna är extremt endimensionella – Adrien Brodys hjältefigur är otroligt mycket hjälte, och Forest ”Idi Amin” Whitaker på motsatta sidan är inte så lite galen – så hade betyget blivit ännu högre.

Deftones i måndags

En riktig koloss till konsert i måndags.

Khoma värmde upp med en dryg halvtimme svärta, där "One of Us Must Hang" visade de nya låtarna var skåpet ska stå. Avslutningen av den låten fick mina nackhår, armhår, ja ALLT att stå (no homo).

Coheed & Cambria följde upp med 45 mustiga minuter, där både inledande "In Keeping Secrets of Silent Earth: 3" och avslutande "Welcome Home", samt mycket av det där emellan, var mer eller mindre lysande.

Avslutningsvis dryga 100 minuter i sällskap med Chino Moreno och hans Deftones. Ett band jag följt under de senaste tretton åren, men märkligt nog ännu inte sett live. Den 23 låtar långa konserten innehöll nästan allt jag ville, och jag vet inte om jag någonsin varit på en spelning med en smartare upplagd setlist. Det hela började med färska "Rocket Skates", för att sedan följas av bandets största hits. Tre låtar ifrån mästerverket "White Pony" efter det, och sedan en rejäl batch låtar ifrån "Diamond Eyes" innan tidsmaskinen - via en duo ifrån den självbetitlade plattan - ånyo tog oss till "White Pony"-land och en version av alltid magiska "Passenger", där Stephen Carpenter spelade neongitarr och Chino visade att Maynard James Keenan knappt behövs i duetten.

Liksom Claudio Sanchez med sitt Coheed & Cambria gör Chino i stort sett Deftones till ett enmansband denna afton. Han jazzar runt på scenen, stundtals i ett frenetiskt tempo, och han ser ut att ha förbannat kul där uppe. I kommentarerna till inlägget om "Diamond Eyes" avslöjade jag att Chino Moreno är en av mina absoluta favoritsångare. Sättet han kontrollerar sin röst på, kombinerat med den sköna svajigheten som ger så mycket nerv och känsla till de mer melankoliska låtarna är underbart att få uppleva live.

Och när bandet avslutar med en kvartett beståendes av "Birthmark", "Engine No.9", "Root" och "7 Words" skiter jag i att klockan är alldeles för mycket för en måndagkväll på fel sida stan, jag vill inte att Deftones ska sluta spela.

Margaret Cho hänger med T & S

Komikern (m.m.) Margaret Cho har gjort en humor/musikskiva där hon gästas av ett lass (Fiona Apple, Ani DiFranco, Andrew Bird...) namnkunniga artister.

"Cho Dependent" heter skivan, och jag har än så länge bara hört ett par smakprov.

Här är iallafall videon till "Intervention" där Margarets vänner Tegan och Sara fått nog: