Läst på semestern - "Män Som Hatar Kvinnor"

"Män Som Hatar Kvinnor" (Stieg Larsson)
Betyg: 6/10

Hundra år efter alla andra har jag också läst Stieg Larsson(s första bok). Jag är i allmänhet vansinnigt skeptisk till allt som "Svenska Folket" gillar (tänk: TV3, Digilistan, Coldplay, aftonbladet.se som startsida, Spy Bar) och i synnerhet när det gäller den fruktansvärt uttjatade genren deckare. Jag kröp till korset härom året också, och läste "Da Vinci-koden". En spännande bok, visst, men med personporträtt plattare än pannkakor och som lämnade mig med ungefär samma starka intryck och känslor som efter en fil och flingor-frulle.

"Män Som Hatar Kvinnor" är dock en riktigt schysst bok.

Som brukligt för genren är det endimensionella karaktärer som gäller - annat tycks inte hinnas med - men det är en smart, nervkittlande och välskriven berättelse. Vettiga sidospår och en rejält komplex men ändå inte fullkomligt orimlig huvudhistoria.

Nästa gång det är dags för deckare blir det nog uppföljaren. Kanske om ett år eller så, kanske rent av tidigare.

Men glöm att jag läser nån jävla Läckberg eller Mankell, det säger jag bara!

Megadeth - "Endgame"

Megadeth släpper nytt i form av tolfte studioplattan ”Endgame” om en dryg vecka. Edert tjuvlyssnande favorit-Hamburgertåg kan emellertid redan nu avslöja att det handlar om den bästa Megadeth-skivan sedan femton år gamla ”Youthanasia”.

Ett faktum som visserligen inte säger särskilt mycket då, eftersom det som Dave Mustaine och hans mannar spottat ur sig under de senaste åren inte precis har varit kattens pyjamas, om man säger.

På ”Endgame” finns det inte plats för mycket av det balladliknande slisk Megadeth nyligen ägnat sig åt tillsammans med andra idiotier. Det är en gitarrtung skiva, med tyvärr överambitiöst och aningen tröttsamt solognidande från nye gitarristen Chris Broderick. Imponerande? Ja. Kul att lyssna på? Måttligt.

Men ett väldigt trevligt konstaterande om att den raska Pang på rödbetan-thrashen står i centrum.

I Andy Sneaps fylliga produktion har Dave Mustaines karakteristiska stämma fått stå tillbaka en aning till förmån för de torra trummorna, den fylliga basen och överlag feta ljudbilden.

”Endgame” är ett par lyssningar in definitivt inget för årsbästalistan, men väl värd en chans om du liksom jag sedan länge gett upp hoppet om Megadeth. ”Countdown to Extinction” och de tidigare albumen är detta alster dock inte i närheten av, men vi kan kalla det en liten comeback så länge, så ska jag fortsätta lyssna och eventuellt gradera upp eller ned.

OBS! Ändrade kvällsplaner!

Läst på semestern - "Hey Nostradamus!"

"Hey Nostradamus!" (Douglas Coupland)
Betyg: 8/10

Jag har mest läst flamsigheter från Coupland tidigare. I "Hey Nostradamus!" är den lilla mängd humor som förekommer av betydligt svartare sort, och den har sällskap av ett antal ganska deppiga människoskildringar.

"Hey Nostradamus!" kretsar kring en amerikansk skolmassaker och vad som hände sen. Det är en sanslöst snyggt berättad historia som spänner över 15 års tid, där bokens fyra huvudpersoner - nästan på stafettvis - berättar en del var under olika tidpunkter.

17-åriga Cheryl, nygift och gravid, berättar första delen innan hon mördas brutalt. Vi följer sedan den nyblivne maken Jason i bokens andra del, hans flickvän Heather i den tredje, för att avslutningsvis får höra Jasons religiöst fanatiske idiot till pappa redogöra för sina tankar.

Det här ger boken en fantastisk dynamik utan att för den sakens skull bli någon löst sammanhängande novellsamling. Jasons pappa som fungerar som en av ett par stycken välbehövliga röda trådar boken igenom.

Han kan sannerligen skriva, den där Coupland - i det här alstret så bra att jag rev av hela boken under loppet av 24 timmar.

Läst på semestern - "Tio Rivjärn"

"Tio Rivjärn" (Arto Paasilinna)
Betyg: 2/10

Jag överdoserade Paasilinna för ett antal år sedan och fick läggas in på klinik för avgiftning. "Tio Rivjärn" blev mitt återfall och jag ångrar det bittert.

"Tio Rivjärn" är en lättuggad, enformig och trött historia med en extremt svinig huvudperson som man, dessvärre till ingen nytta, önskar allt ont.

Finsk mansgris och företagsledare åker runt i Helsingfors med omnejd och ligger med damer i blandade åldrar. Jaha. En del finska roligheter förekommer förstås, men nej - läs inte den här boken.

Läs istället "De Hängda Rävarnas Skog", "Adam och Eva" och "Harens År" av samme Arto Paasilinna när du är sugen på lite skön finsk humor.

Internetskoj vi minns - Washington-rapen

...eller minns och minns, jag hade ju nästan glömt bort den. Men en ängel viskade i mitt öra och helt plötsligt kom jag att tänka på den klassiskt stenhårda raplåten om George Washington:

Skrifvkrampf

Efter ett år av enbart blogginlägg är det nu dags att skriva något lite mer seriöst.

Stockholms Filmfestival kallar ånyo på min uppmärksamhet för det ärofyllda uppdraget att fylla deras programtidning och flashiga katalog med matnyttig text.

Trögt går det, men roligt är det! (Dessutom får jag se filmerna före såväl Internetpirater som pöbel, det ni!)