Idrottslig sorg

djurgården sparkar Siggi.

Synd, han var annars på god väg att köra pajasföreningen rakt ned i Superettan. Nu kanske de rent av överträffar årets tolfteplats nästa säsong. Fan.

Man får som AIK:are istället glädja sig åt hockeyn. Sundsvall fick rejält med smisk ikväll, samtidigt som östermalmspajasarnas stolta hockeysektion håller på att skämma ut sig rejält i Elitserien. Vi ses i kvalserien!

- - - -

Mer om AIK förresten...när får Walid Atta chansen i landslaget? Backlinjen imponerar inte direkt mot Holland just nu...

Chinese Democracy

Ett av musikbranschens största stående skämt har nu dykt upp på nätet, och inom kort också i skivaffärerna om det nu finns några såna kvar.

När jag nu lyssnar igenom Guns N' Roses "Chinese Democracy" för första gången tycker jag mig känna igen åtminstone hälften av låtarna. Inte så konstigt kanske då det varit falskt alarm om skivans läckande till nätet, utgivningsdatum osv i typ 12 år. Hafsiga liveupptagningar och demospår har föregått den nu till slut färdiga studioversionen.

Första intrycket är att det inte alls är särskilt pjåkigt. Stundtals låter Axl Rose röst lite väl studiofipplad, och en handfull av låtarna gjorde inget intryck alls. Men betygsmässigt - nu gissar jag hej vilt - känns "Chinese Democracy" ungefär lika bra som "Ex-Guns N' Roses" debutplatta. Nästan.

Det är en skiva som bär släktskap till de mer bombastiska låtarna från de fantastiska "Use Your Illusion"-tvillingarna, snarare än flörtar med klassiska "Appetite for Destruction" och "GNR Lies". (Coverplattan nämns här inte vid namn.) Jag som har både "Estranged" och "Civil War" med på min Topp 5-lista över bandets låtar gnäller inte över det. De episka solona, framförda av fyra-fem gitarrister tror jag, luktar Slash. Det är fläskiga arrangemang med stråkar, piano och mellotron. Smäktande ballader blandat med en klädsamt uppkäftig Axl.

Det är också en sjuhelvetes nostalgitripp för egen del. Min första konsert någonsin var Guns N' Roses på Stadion '93. Samma band fick tillsammans med Metallica in mig på den tyngre musiken, och Axl Rose stämma - fusk eller ej - är ett kärt återhörande.

Allt är nu frid och fröjd efter hundra år av tjafs. Rolling Stone är nöjda, och Dr.Pepper ska bjuda på läsk.

Själv ska jag lyssna ett par vändor till och möjligen återkomma med ett omdöme om nån månad, vi får se. Jag tippar att åtminstone halva plattan kommer växa en hel del.

- - - -

Apropå gamla favoritartister har jag idag kommit fram till att jag varken gillar Ani DiFrancos eller Opeths senaste alster särskilt mycket. Stunder av briljans, men båda har gjort så mycket bättre.

The Life & Times of Tim

Ny favoritserie är (efter att ha blivit tipsad av Kjell/Weird Science) "The Life & Times of Tim". Tecknade 2*12-minutersavsnitt med brutal pinsamhetshumor.

Humorn är inte alls olik den i "Curb Your Enthusiasm", och tecknarstilen påminner om Ole Lund Kirkegaard, som gjort en av mina favoritböcker från när jag var liten: "Lille Virgil". Annars tror jag det är kombinationen av skapligt grov humor och en märkligt jobbig lågmäldhet som tilltalar mig mest.

Några höjdpunkter hittills har varit:
* När Tim tog på sig skulden då chefens hund bajsade i hissen på jobbet
* När han tog svärmormor på brösten (för att vara snäll)
* När han bjöd med svärfar på amerikansk fotboll (...som blev förnedrad bland annat genom att bli kissad på skon)
* ...eller varför inte när Tim tvingades hitta på att han blivit våldtagen av en uteliggare?

Den krökande prällen är en superb karaktär, kanske den bästa i serien i konkurrens med Tims chef.

Det finns lite sköna "Awkward moments"-klipp här.

I väntan på Chinese Democracy

Såg "Step Brothers" ikväll, och märkligt nog medverkade varken Will Ferrell eller John C. Reilly i filmens roligaste scen. Det här är fantastiskt:



"Ok, I'm going to save this with the solo!" hahaha...

Veckans album: Satyricon - The Age of Nero

Jag är absolut ingen stor kännare, men i min värld är Satyricons färska "The Age of Nero" bandets bästa hittills.

Satyricon är ju en av de mer lättillgängliga black metal-akterna, men satan vad elak denna platta är stundtals! Kombinationen av en fyllig produktion och en rå, avskalad instrumentering är klockren. Sångaren Satyr har en riktigt ondskefull stämma, och den sanslöst manglande trummisen Frost spexar till det emellanåt samtidigt som dubbeltrampet smattrar ihärdigt.

Kul förresten för svensk del att Victor Brandt, basisten från emellanåt svartmetallsotiga kängpunkgänget Totalt Jävla Mörker anslutit till bandet.

"The Age of Nero" är en rifftung skiva, och det är dessutom riff som är grymt svängiga! De för tankarna till Meshuggah och framförallt Entombed. Gott så.

Ett lass låtar, dock inte höjdarspåret "My Skin is Cold", finns att avnjuta på bandets MySpace. Borta är pampigheten från förra plattan, även om du får ett par sköna manskörer på "Die By My Hand". Lyssna här.

Strage (DN) och Linnéa (SvD) gillar plattan skarpt de också.

Men nån måste ju berätta för den norska black metal-scenen att de trots allt har världens gulligaste/töntigaste modersmål. När Satyr vrålar ut hemskheter på norska (visserligen för första gången på mycket länge) i avslutande "Den Siste" blir jag tyvärr mest full i skratt.

Bilden lånade jag från Rockfoto. (2008-06-28 - Satyricon @ Black Stage. FOTO: Tommy Södergren/ROCKFOTO)

The Switch

Nu hackas det runstenskortkommandon, högerklick är ett minne blott, festliga bilder tas i Photo Booth och ett antal meningslösa widgets har redan installerats. Har fått Torrentklienten genom brandväggen och lärt mig hur man gör Print Screen i Mac-världen (runsten+shift+3 eller 4).

Nu finns det ingen återvändo.

Sa jag förresten att jag har stans snyggaste dator? Eller som min Mac-evangelist till ex-kollega så läckert avrättade en gammal Mac-diskussion via mail en gång - apropå att man visst skulle köpa en dator för 44.000 spänn:

"...OCH, det känns bra att veta att man har den coolaste datorn on the block (...) och alla tjejer vill ta på min snopp."

Windows 3.1 - R.I.P.

I dagarna går jag över till Mac OS. (Om inte de som fipplar med leveransadresser hos UPS och Apple varit så talanglösa hade jag redan haft datorn.)

Det första operativsystem jag (och typ resten av västvärlden) på allvar lärde känna var annars Windows 3.1. Nu, 16 år senare slutar Microsoft stödja Windows 3.1. En epok går i graven.

Måste helt enkelt leta upp en version av SkiFree som funkar på XP och Vista. Kanske ladda ned lite fräscha ikoner (eller som på den tiden: kopiera från en polare). Byta färger på menylisterna, eller fuska i MS Röj kanske? Så kul hade man nämligen på den gamla 33MHz:aren med hela 32Mb RAM.