Dag 6 – En låt som påminner dig om ett ställe

Tv-soffan hemma i Hässelby, hösten eller vintern 1991.

Jag är elva år gammal och vi har inte haft parabolantenn särskilt länge. Det blir därför en hel del tv-tittande. På den tiden förstår ni hade TV4 bara förpestat Sverige under ett års tid, och hade man inte kabel-tv eller parabol så var det endast två kanaler i form av Kanal 1 och TV2 som gällde. Jesper, elva år, har ännu två år kvar till sin första konsertupplevelse, och stillar under tiden sitt Guns N’ Roses-behov med de färska skivorna “Use Your Illusion I” och “II”.

De skivorna, och MTV.

Ty en annan sjuk grej från den tiden var att det spelades musik på MTV. Varje vardagkväll gick ett program som hette “Dial MTV”, där folk i tuffa länder kunde ringa in och rösta på sin favoritvideo. Varje vardagkväll sitter därför den blivande skaparen av The Hamburger Train och glor sig igenom samma jävla musikvideos. Som jag minns det så var det alltid fyra pojkbandslåtar och “Smells Like Teen Spirit” som gjorde upp om förstaplatsen, tillsammans med:

Guns N’ Roses - "Don't Cry" (“Use Your Illusion I”, 1991)



Videon är tuff och lite småfarlig, och för den tiden ovanligt välregisserad.

Mina favoritlåtar ifrån “Use Your Illusion”-skivorna var då, utöver “Don’t Cry”, “Get in the Ring”, “So Fine”, “Estranged”, “November Rain” och “Civil War”. (Idag är “Estranged” och “Civil War” en rätt ohotad toppduo.) Jag lyssnade galet mycket på Guns N’ Roses under de där åren. Men också på en del annat. Det var nämligen under de närmaste åren som jag upptäckte den lite tyngre rocken. Jag lånade ett lass vinylskivor av en klasskamrat, med mer av GNR, men också tre av de fyra stora: Det var Metallicas samlade verk, några Slayer-plattor, och Megadeths “Countdown to Extinction”, där jag framförallt föll pladask för sistnämnda skiva och Metallicas svarta.

Barndomshemmet är alltså platsen. Tv-soffan, kompaktanläggningen i mitt eget rum, och storstereon på nedervåningen. Alla fick de pumpa Guns N’ Roses i parti och minut.

Fan så bra.

Chinese Democracy

Ett av musikbranschens största stående skämt har nu dykt upp på nätet, och inom kort också i skivaffärerna om det nu finns några såna kvar.

När jag nu lyssnar igenom Guns N' Roses "Chinese Democracy" för första gången tycker jag mig känna igen åtminstone hälften av låtarna. Inte så konstigt kanske då det varit falskt alarm om skivans läckande till nätet, utgivningsdatum osv i typ 12 år. Hafsiga liveupptagningar och demospår har föregått den nu till slut färdiga studioversionen.

Första intrycket är att det inte alls är särskilt pjåkigt. Stundtals låter Axl Rose röst lite väl studiofipplad, och en handfull av låtarna gjorde inget intryck alls. Men betygsmässigt - nu gissar jag hej vilt - känns "Chinese Democracy" ungefär lika bra som "Ex-Guns N' Roses" debutplatta. Nästan.

Det är en skiva som bär släktskap till de mer bombastiska låtarna från de fantastiska "Use Your Illusion"-tvillingarna, snarare än flörtar med klassiska "Appetite for Destruction" och "GNR Lies". (Coverplattan nämns här inte vid namn.) Jag som har både "Estranged" och "Civil War" med på min Topp 5-lista över bandets låtar gnäller inte över det. De episka solona, framförda av fyra-fem gitarrister tror jag, luktar Slash. Det är fläskiga arrangemang med stråkar, piano och mellotron. Smäktande ballader blandat med en klädsamt uppkäftig Axl.

Det är också en sjuhelvetes nostalgitripp för egen del. Min första konsert någonsin var Guns N' Roses på Stadion '93. Samma band fick tillsammans med Metallica in mig på den tyngre musiken, och Axl Rose stämma - fusk eller ej - är ett kärt återhörande.

Allt är nu frid och fröjd efter hundra år av tjafs. Rolling Stone är nöjda, och Dr.Pepper ska bjuda på läsk.

Själv ska jag lyssna ett par vändor till och möjligen återkomma med ett omdöme om nån månad, vi får se. Jag tippar att åtminstone halva plattan kommer växa en hel del.

- - - -

Apropå gamla favoritartister har jag idag kommit fram till att jag varken gillar Ani DiFrancos eller Opeths senaste alster särskilt mycket. Stunder av briljans, men båda har gjort så mycket bättre.