Skalar just nu

Ananas.

Jävla homofrukt.

Stockholms Filmfestival - min plan för nästa år

Nästa år skiter jag i att gå på några filmer.

Istället vill jag försöka boka upp fem-sex sessioner med han,

"Tar en kniv, sticker den i honom va ... rådjursögon, jättesnygg"-mannen från den där sköna introfilmen till själva festivalen. Vi hookar upp nånstans (nån vägren eller café eller nåt), och han får helt enkelt välja en film att berätta om.

GRYM snubbe.

Stockholms Filmfestival - Kortfilmskväll 2

"Kortfilmskväll 2" - Nåt slags sammanslaget betyg: 7/10

En (av många) grejer där Göteborgs Filmfestival slår huvudstadens dito på fingrarna gäller det breda utbudet av kortfilm. Stockholms Filmfestival hade iallafall ett par kortfilmer med i programmet i år, bland annat i form av tvenne kortfilmskvällar under festivalens sista dag.

Under "Kortfilmskväll 2" visades 10 filmer av blandad karaktär, möjligen med lite för stort fokus på feel bad och öststatsmisär, men ok. I ukrainska "Diagnosis" blev det lite skrattretande, med det trasiga pundarparet som hänger i en rivningskåk, väntar barn, har HIV, barnet får HIV, pappan kväver barnet. Jag satt mest och ba: "Scooby dooby eeeey?"

Men frånsett misären, och en äcklig kinesisk/australiensisk incestfilm så höll detta paket rätt hög klass.

Luke Doolans överraskande "Miracle Fish", Stephanie Lansaque och Francois Leroys stiliga bläckfiskrulle "Mei Ling", Dalibor Matanics tänkvärda "Tulum", Sara Eliassens ytterst märkliga "Still Birds" och Laila Pakalninas Roy Andersson-minnande "Silence" var allihop riktigt bra. Så se dem om du får chansen, även om det som alltid är svårt att få se kortfilm.

Omar Rodriguez Lopez - "Solar Gambling"

Sjukligt produktive Omar Rodriguez Lopez står inte bara på Cirkus scen med sitt Mars Volta ikväll, han släpper även ett nytt album vid namn "Solar Gambling" som finns till salu på nätet till valfritt pris, eller för avlyssning till exempel här på Hamburgertåget:

Nytt för den här gången är att mexikanska sångerskan och skådespelerskan Ximena Sariñana står för den svala sången, och inte vapendragaren Cedric Bixler-Zavala.

Än så länge låter det riktigt bra!

Stockholms Filmfestival - 9

"9" - Betyg: 5/10

"9" är en animerad film som stundtals är så snygg att jag bara sitter och fånler. För någon som liksom jag suttit klistrad framför "Skrotnisse", "Myst"-spelen, och första halvtimmen av "Wall-E" (jag har ännu inte spelat "Little Big Planet") så ska det ju inte kunna gå fel med robotar, skrot, stora maskiner och trasdockor. Särskilt inte då Tim Burton i egenskap av producent satt sitt namn på Shane Ackers "9".

Tyvärr är själva storyn av det banalare slaget. Grundtanken med en kall, trasig värld där robotarna vunnit slaget mot människorna öppnar upp för en fantastisk historia, men hela filmen är mest en enda lång jakt, och stundtals känns det som om samma scener rullas flera gånger efter varandra. Precis som i "Wall-E" som jag också tycker tappar efterhand så är inledningen av "9" brutalt bra.

Så hur betygsätter man en film där handling/manus ligger på en trea, medan det visuella är bland det bästa som någonsin gjorts? Det får bli nåt slags snitt.

Trailer:

Stockholms Filmfestival - City Island

"City Island" - Betyg: 7/10

"City Island" är en skön komedi om en rätt så dysfunktionell familj där varje medlem bär på minst en mer eller mindre stor hemlighet var. I centrum står fängelsevakten Vince Rizzo (Andy Garcia) som försöker hålla ihop sin familj samtidigt som han är den som har flest skelett i garderoben. Tonårssonen (Ezra Miller) med de möjligen lite speciella sexuella preferenserna skänker en extra dos roligheter till de flesta scener i filmen.

Vi landar nånstans mellan "Weeds" och "Little Miss Sunshine" både vad gäller dysfunktionella familjer och typ av humor. "City Island" känns lagom lång och det är en skön stunds opretentiös underhållning man har framför sig.

Stockholms Filmfestival - Map of the Sounds of Tokyo

"Map of the Sounds of Tokyo" - Betyg: 6/10

Det finns nästan lika många saker jag älskar som hatar med dramathrillern "Map of the Sounds of Tokyo".

Karaktärerna pendlar mellan att kännas rätt styltiga och aningen ointressanta. Historien är ganska klyschig (yrkesmördare fattar tycke för tilltänkt offer) och dialogen sällan helt klockren. Emellanåt går filmen på repeat och när den tredje rätt explicita sexscenen mellan samma personer, på samma ställe, utspelar sig börjar man lätt skruva på sig i salongen.

Stämningen i filmen är dock jäkligt skön.

"Map of the Sounds of Tokyo" är rasande snygg och ljudet, som spelar en ganska central roll, är helt makalöst. Volymen är uppskruvad till max när det sågas i fisk på fiskmarknaden eller när det slurpas ramen.

Det märks att det är en icke-japanska (spanjorskan Isabel Coixet) som gjort denna Tokyo-skildring då många av de prylar och företeelser som skymtar förbi är av "tokigt japansk" karaktär.

Sammantaget hamnar "Map of the Sounds of Tokyo" på plus, men mitt intryck är splittrat.