Pelican – Ephemeral

EP-formatet passar ofta den instrumentala postrocken som handen i handsken.

Chicago/Los Angeles-kvartetten Pelican avverkar senaste släppet ”Ephemeral” på knappa 21 minuter och det finns knappt en död sekund.

Hårdare än så här har bandet aldrig varit, och inledande ”Embedding the Moss” låter som ett mindre tillkrånglat och aningen tyngre Red Sparowes. Avslutande Earth-covern ”Geometry of Murder” är briljant i sin malande enkelhet, och däremellan kommer skivans titelspår som inleds med ett par fläskiga och Mastodon-minnande riff.

Lyssna på Pelican om du gillar: Baroness, Isis, Red Sparowes, Mogwai eller Jesu.

- - - -

Själv ska jag lyssna på Dredgs senaste alster som eventuellt kommer fortsätta växa i och med denna fjärde genomlyssning.

Naturbloggen presenterar

Vi var ute och tittade på sothönsungarna idag. Lätt de coolaste fågelbarnen, värsta små punkslynglarna.

US and A

Lämnar nu landet under nästan två veckor för att, i tur och ordning:

Hänga på "Bill's Gamblin' Hall & Saloon" i Las Vegas


Steka mig själv till döds i Death Valley


Dega en stund i San Francisco


och slutligen nörda loss på JavaOne.

Snoppvideo någon?

Min kära flickvän kom just hem och hade sett bl.a. denna mycket sköna video på vita duken:

Familjen - Nu Händer Det Igen

"Det här var den bästa filmen jag någonsin sett", ska ha hörts utbristas i biomörkret.

Hysteriskt bra.

Breaking Bad

Jag vet att jag tjatar, men det är för ert eget bästa: Se "Breaking Bad".

Bättre än så blir nämligen inte en tv-serie.

Tori Amos = Jörgen Brink?

Om Sveriges stafettlag från längdskidåknings-vm 2003 var en framgångsrik, egensinnig sångerska/pianospelerska skulle det vara Tori Amos. Och isåfall skulle det just nu vara Jörgen Brink som kör fjärdestreckan, överatt till Amos karriär. Brink, den ökände svenske längdskidåkaren som ju fullständigt körde in i väggen när han skulle förvalta Sveriges (ointagliga…) ledning. I Tori Amos fall har kollapsen pågått i över fem år nu.

”Scarlet’s Walk” från 2002 hade ett lass riktigt fina låtar, men speltiden på dryga 74 minuter imponerade inte. Hon har därefter fortsatt med sina maratonlånga skivor, med i princip meningslösa efterföljarna ”The Beekeeper” och ”American Doll Posse”.

Nya alstret ”Abnormally Attracted to Sin” är stöpt i samma mall. Det börjar mycket bra med hotfulla ”Give” och ett sound som påminner mig om tretton år gamla mästerverket ”Boys For Pele”. Lite elektronik, och lite dystra stråkar, gott så. Sedan ska man i vanlig ordning ta sig igenom totalt sjutton låtar under 72 minuter och det är tyvärr ett omöjligt jävla uppdrag. Såsigt, segt, intetsägande.

De fullträffar (=fyra första album) hon gjort tidigare kan ingen såklart ta ifrån henne. Och live är Tori Amos magisk oavsett vilka låtar hon framför. Men de risiga mastodontskivorna hon envisas med att ge ut nuförtiden lämnas med fördel olyssnade.

Det här måste såklart räddas upp med ett Youtube-party.

"Muhammad My Friend", med gästsång från Maynard James Keenan:


"Caught a Lite Sneeze" i en finfin liveversion:

Viktig information från USA!

Humor är som roligast när det är allvarligt menat.

Det här spöar South Park, Wonder Showzen, Bill Hicks, Family Guy och all annan bra satir med hästlängder: