Det här låter lovande. Inte så olikt Lovage vilket inte heller var så oväntat.
För dig som sitter på jobbet så är det en hel del nakna rumpor i den här videon, så den kan du ju spara till du kommer hem:
lördag 10 november 2012
måndag 8 oktober 2012
Oktober månads playlist?
Vi är bara en dryg vecka in i oktober, men redan nu ser åtminstone på förhand månadens spellista helt sinnessjukt bra ut. Hoppas att åtminstone ett par av banden kan svara upp mot förväntningarna. Och om de inte pallar för trycket så kommer ju även Neurosis nya mot slutet av månaden.
Twin Peaks - 20 år senare
OBS! Den här texten innehåller eventuellt lite spoilers för Twin Peaks, men gemene hen vet väl ändå vem som mördade Laura Palmer vid det här laget?
Vi har haft Twin Peaks som tv-serieprojekt under sommaren. Jag har sett serien flera gånger tidigare, men nu var det ett par år sen sist.
Första gången jag såg Twin Peaks var när den sändes på SVT 1990 då jag var tio år gammal. Så här i efterhand känns det minst sagt tveksamt att mina föräldrar lät mig se Twin Peaks, men till deras försvar kanske ska sägas att det inte fanns något internet där man kunde göra research innan man tittade. Det fanns inte heller så många tv-kanaler och det enda vi hade att leka med var djur gjorda av kottar. Och Twin Peaks liknade ju dessutom ingenting annat.
Hur som helst är ju Twin Peaks ordentligt otäck på sina ställen, och mellan åldrarna tio och sjutton vågade jag knappt titta i en spegel tack vare den där jävla BOB. Ändå återvände jag till denna banbrytande serie i stort sett varje gång den repriserades på tv - det är något med stämningen och genreblandningen (komedi, skräck, sci-fi-flum, såpa) som är så skön.
22 år senare är jag dock inte lika övertygad.
Påfallande ofta sitter jag och ursäktar de mest pinsamma intrigerna med att tv-serieklimatet (Falcon Crest och sånt mög) såg ut så på den tiden. Gränsen mellan såpoperaparodi och såpopera är oerhört tunn för att inte säga obefintlig när vissa av karaktärerna syns i bild. I princip alla scener med James och Donna är klockrent skämskuddematerial. Likaså stora delar av Hank/Norma/Nadine/Ed-ploten. Highschool-scenerna, med Bobby och Mike i spetsen, är även de lite lätt besvärande ur pinsamhetsperspektiv. Skämskudden behövs också när Catherine Martell och Ben Horne konspirerar som bäst, och jag tvingas så smått inse att i stort sett det enda som håller måttet är seriens huvudstory.
Den är å andra sidan desto vassare. Dale Cooper är och förblir en av de bästa tv-seriekaraktärerna någonsin, och det slår jävlarimig gnistor när hans storstadssnut tillsammans med icke-sidekicken Albert Rosenfield möter hillbillysherifferna i Twin Peaks. Den kemin tillsammans med stämningen i stort, och allt det onaturliga, gör att denna banbrytande serie ändå fortfarande är riktigt bra ända till den punkt då Laura Palmers mördare faktiskt avslöjas. Därefter ballar det ur. Ordentligt.
Det dras i olika storylines hit och dit men ingenting tycks ta fart. Intrigerna blir alltmer krystade, de övernaturliga inslagen känns påklistrade och de humoristiska inslagen känns väldigt överdrivna även om David Lynch i rollen som Coopers i stort sett heldöve chef Gordon Cole åtminstone till 40-50% är rätt skoj.
Att serien lades ner efter sin andra säsong är fullt förståeligt. Men att den fick fortsätta när i stort sett alla lösa trådar redan knutits ihop efter knappt tjugo avsnitt känns i ärlighetens namn som rent och skärt vansinne.
Men ok, utan Twin Peaks hade vi antagligen inte haft HBO och alla dess lika fantastiska som tålamodsprövande dramaserier. Lynch och hans gäng var vad jag vet de första att våga bygga upp en historia på det här sättet, med flummiga storylines som ibland var blindgångare, ibland flöt ihop med - eller ifrån - huvudspåret. De första som vågade leka med genrer på det här sättet och garanterat de första som vågade fokusera så enormt mycket på kaffe i en så pass charmerande tv-såpa.
Vi har haft Twin Peaks som tv-serieprojekt under sommaren. Jag har sett serien flera gånger tidigare, men nu var det ett par år sen sist.
Första gången jag såg Twin Peaks var när den sändes på SVT 1990 då jag var tio år gammal. Så här i efterhand känns det minst sagt tveksamt att mina föräldrar lät mig se Twin Peaks, men till deras försvar kanske ska sägas att det inte fanns något internet där man kunde göra research innan man tittade. Det fanns inte heller så många tv-kanaler och det enda vi hade att leka med var djur gjorda av kottar. Och Twin Peaks liknade ju dessutom ingenting annat.Hur som helst är ju Twin Peaks ordentligt otäck på sina ställen, och mellan åldrarna tio och sjutton vågade jag knappt titta i en spegel tack vare den där jävla BOB. Ändå återvände jag till denna banbrytande serie i stort sett varje gång den repriserades på tv - det är något med stämningen och genreblandningen (komedi, skräck, sci-fi-flum, såpa) som är så skön.
22 år senare är jag dock inte lika övertygad.Påfallande ofta sitter jag och ursäktar de mest pinsamma intrigerna med att tv-serieklimatet (Falcon Crest och sånt mög) såg ut så på den tiden. Gränsen mellan såpoperaparodi och såpopera är oerhört tunn för att inte säga obefintlig när vissa av karaktärerna syns i bild. I princip alla scener med James och Donna är klockrent skämskuddematerial. Likaså stora delar av Hank/Norma/Nadine/Ed-ploten. Highschool-scenerna, med Bobby och Mike i spetsen, är även de lite lätt besvärande ur pinsamhetsperspektiv. Skämskudden behövs också när Catherine Martell och Ben Horne konspirerar som bäst, och jag tvingas så smått inse att i stort sett det enda som håller måttet är seriens huvudstory.
Den är å andra sidan desto vassare. Dale Cooper är och förblir en av de bästa tv-seriekaraktärerna någonsin, och det slår jävlarimig gnistor när hans storstadssnut tillsammans med icke-sidekicken Albert Rosenfield möter hillbillysherifferna i Twin Peaks. Den kemin tillsammans med stämningen i stort, och allt det onaturliga, gör att denna banbrytande serie ändå fortfarande är riktigt bra ända till den punkt då Laura Palmers mördare faktiskt avslöjas. Därefter ballar det ur. Ordentligt.Det dras i olika storylines hit och dit men ingenting tycks ta fart. Intrigerna blir alltmer krystade, de övernaturliga inslagen känns påklistrade och de humoristiska inslagen känns väldigt överdrivna även om David Lynch i rollen som Coopers i stort sett heldöve chef Gordon Cole åtminstone till 40-50% är rätt skoj.
Att serien lades ner efter sin andra säsong är fullt förståeligt. Men att den fick fortsätta när i stort sett alla lösa trådar redan knutits ihop efter knappt tjugo avsnitt känns i ärlighetens namn som rent och skärt vansinne.
Men ok, utan Twin Peaks hade vi antagligen inte haft HBO och alla dess lika fantastiska som tålamodsprövande dramaserier. Lynch och hans gäng var vad jag vet de första att våga bygga upp en historia på det här sättet, med flummiga storylines som ibland var blindgångare, ibland flöt ihop med - eller ifrån - huvudspåret. De första som vågade leka med genrer på det här sättet och garanterat de första som vågade fokusera så enormt mycket på kaffe i en så pass charmerande tv-såpa.
söndag 30 september 2012
tisdag 4 september 2012
Jag tycker att ni ska lyssna på det här
Hej hej hallå webloggen, det var länge sen! Semester och allmän osugenhet kom i vägen, men vi mjukstartar väl igen med ett par väl valda och rykande färska musiktips tycker jag.
Cat Power - Sun
Shit, det har hunnit gå sex år sedan senaste studioskivan med eget material ("The Greatest"), och fyra sedan underbara coveralbumet "Jukebox"! "Sun" känns än så länge mer dynamisk, och aningen råare än de härligt lounge:iga arrangemangen som hörts på denna dams senare alster.
Jag ska lyssna lite till, men än så länge känns ju det här helt klart som årsbästalistematerial!
David Byrne & S:t Vincent - Love This Giant
Jag såg S:t Vincent live på Way Out West för ett par veckor sedan, och i min bok utklassade hon alla andra artister på den festivalen. (Med på topplistan från WoW är även Feist, Refused, The Black Keys och I Break Horses.) Hennes spattiga Edward Scissorhands-maner passade den stundtals rätt brötiga och ryckiga musiken perfekt. Festivalsommarens stora vinnare om man bortser från en överjordisk Björk som ju rimligtvis måste vara utom tävlan.
På detta samarbete med David Byrne är det förvisso ryckigt, men inte särskilt brötigt. Ryckigheten kommer istället från en väl tilltagen och uppskruvad blåssektion som emellanåt får till ett jäkla sväng. Hade jag fått välja hade jag haft mer av Annie Clarks sång och mindre av David Byrnes, men vafan, man kan ju inte få allt.
Det här är ett riktigt trevligt album som egentligen ännu är lite för färskt för att skriva om, men vad gör man.
Videon till "Who" är för övrigt riktigt skön och skruvad, och låten har en hel del S:t Vincent-gitarr i sig, spisa här:
Dysrythmia - Test of Submission
Jag börjar mer och mer gilla instrumental musik. Pelicans underbara EP "Ataraxia/Taraxis" har gått varm här hemma, och Mogwais spelning på Way Out West var suverän trots att de inte alls känns som ett festivalband.
Dysrythmia recenserade jag en skiva med för hundra (ok då, sex) år sedan, därefter har jag inte riktigt haft koll på denna spattiga Brooklyn-trio.
Nu är de iallafall tillbaka, och det låter ungefär som tidigare. Rätt mycket Dillinger Escape Plan, sjukt jäkla meckigt och utan sång.
Nick Cave & Warren Ellis - Lawless OST
Film-soundtracks klarar sällan av att stå på egna ben, de känns lätt lite vilsna när de hamnar utanför själva filmens värld. Nick Cave och Warren Ellis börjar ju numera bli rutinerade vad gäller filmsoundtracks, men deras tidigare alster tycker jag inte har varit speciellt njutbara att lyssna på.
Den här gången är det lite mer traditionella låtar, och de har raggat upp några riktigt stabila medhjälpare. Mark Lanegan, Emmylou Harris och Willie Nelson står för sången, och country/bluegrass-svänget för närmast tankarna till det legendariska "O Brother, Where Art Thou?"-soundtracket. Lämpligt då att Ralph Stanley sjunger ett par av låtarna även här.
Scott Kelly and The Road Home - The Forgiven Ghost in Me
Nu är Scott Kelly ledsen igen. Eller kanske snarare uppgiven, det är i vanlig ordning rejält jävla mörkt när någon av Neurosis-pojkarna kör solo (till skillnad mot solskensbandet Neurosis då).
Jag har hittills hållit Steve Von Till som den starkare soloartisten av de två, mycket för att Scott Kellys material kan bli lite väl monotont. Men med "The Forgiven Ghost in Me" kanske jag får revidera litegrann, för här är arrangemangen lite mer färgstarka och kvaliteten riktigt hög.
Måste lyssna mer, särskilt nu när survädret på allvar börjar lägga sig som en blöt jävla yllefilt över stan.
Why? - Mumps, Etc.
Yoni Wolf och hans Why? är tillbaka! 2009 års "Eskimo Snow" var för mig - trots ett par snuskigt fina låtar - en liten besvikelse efter briljanta "Alopecia" som kom året dessförinnan. På purfärska "Mumps, Etc." är det mer rap, lite mer fart, och lite klurigare låtar än på "Eskimo Snow", och trots att jag bara har hunnit igenom skivan två gånger är jag helt övertygad om att detta album kommer att hamna skapligt högt på listan över 2012 års bästa skivor. Nu är det förstås över en månad tills skivan släpps, så jag har ju tid på mig att ändra min uppfattning om jag skulle vilja det.
Cat Power - Sun
Shit, det har hunnit gå sex år sedan senaste studioskivan med eget material ("The Greatest"), och fyra sedan underbara coveralbumet "Jukebox"! "Sun" känns än så länge mer dynamisk, och aningen råare än de härligt lounge:iga arrangemangen som hörts på denna dams senare alster.
Jag ska lyssna lite till, men än så länge känns ju det här helt klart som årsbästalistematerial!
David Byrne & S:t Vincent - Love This Giant
Jag såg S:t Vincent live på Way Out West för ett par veckor sedan, och i min bok utklassade hon alla andra artister på den festivalen. (Med på topplistan från WoW är även Feist, Refused, The Black Keys och I Break Horses.) Hennes spattiga Edward Scissorhands-maner passade den stundtals rätt brötiga och ryckiga musiken perfekt. Festivalsommarens stora vinnare om man bortser från en överjordisk Björk som ju rimligtvis måste vara utom tävlan.
På detta samarbete med David Byrne är det förvisso ryckigt, men inte särskilt brötigt. Ryckigheten kommer istället från en väl tilltagen och uppskruvad blåssektion som emellanåt får till ett jäkla sväng. Hade jag fått välja hade jag haft mer av Annie Clarks sång och mindre av David Byrnes, men vafan, man kan ju inte få allt.
Det här är ett riktigt trevligt album som egentligen ännu är lite för färskt för att skriva om, men vad gör man.
Videon till "Who" är för övrigt riktigt skön och skruvad, och låten har en hel del S:t Vincent-gitarr i sig, spisa här:
Dysrythmia - Test of Submission
Jag börjar mer och mer gilla instrumental musik. Pelicans underbara EP "Ataraxia/Taraxis" har gått varm här hemma, och Mogwais spelning på Way Out West var suverän trots att de inte alls känns som ett festivalband.
Dysrythmia recenserade jag en skiva med för hundra (ok då, sex) år sedan, därefter har jag inte riktigt haft koll på denna spattiga Brooklyn-trio.
Nu är de iallafall tillbaka, och det låter ungefär som tidigare. Rätt mycket Dillinger Escape Plan, sjukt jäkla meckigt och utan sång.
Nick Cave & Warren Ellis - Lawless OST
Film-soundtracks klarar sällan av att stå på egna ben, de känns lätt lite vilsna när de hamnar utanför själva filmens värld. Nick Cave och Warren Ellis börjar ju numera bli rutinerade vad gäller filmsoundtracks, men deras tidigare alster tycker jag inte har varit speciellt njutbara att lyssna på.
Den här gången är det lite mer traditionella låtar, och de har raggat upp några riktigt stabila medhjälpare. Mark Lanegan, Emmylou Harris och Willie Nelson står för sången, och country/bluegrass-svänget för närmast tankarna till det legendariska "O Brother, Where Art Thou?"-soundtracket. Lämpligt då att Ralph Stanley sjunger ett par av låtarna även här.
Scott Kelly and The Road Home - The Forgiven Ghost in Me
Nu är Scott Kelly ledsen igen. Eller kanske snarare uppgiven, det är i vanlig ordning rejält jävla mörkt när någon av Neurosis-pojkarna kör solo (till skillnad mot solskensbandet Neurosis då).
Jag har hittills hållit Steve Von Till som den starkare soloartisten av de två, mycket för att Scott Kellys material kan bli lite väl monotont. Men med "The Forgiven Ghost in Me" kanske jag får revidera litegrann, för här är arrangemangen lite mer färgstarka och kvaliteten riktigt hög.
Måste lyssna mer, särskilt nu när survädret på allvar börjar lägga sig som en blöt jävla yllefilt över stan.
Why? - Mumps, Etc.
Yoni Wolf och hans Why? är tillbaka! 2009 års "Eskimo Snow" var för mig - trots ett par snuskigt fina låtar - en liten besvikelse efter briljanta "Alopecia" som kom året dessförinnan. På purfärska "Mumps, Etc." är det mer rap, lite mer fart, och lite klurigare låtar än på "Eskimo Snow", och trots att jag bara har hunnit igenom skivan två gånger är jag helt övertygad om att detta album kommer att hamna skapligt högt på listan över 2012 års bästa skivor. Nu är det förstås över en månad tills skivan släpps, så jag har ju tid på mig att ändra min uppfattning om jag skulle vilja det.
måndag 6 augusti 2012
Björk på Stockholm Music & Arts
Total perfektion.
Som det känns just nu hamnar den här konserten minst på topp-3 genom tiderna för min del.
Sanslöst vackert, en löjligt genomtänkt setlist, kriminellt duktiga musiker (dubsteptrummorna! kören!! Björk!!!) och äntligen tillräckligt högt och makalöst bra ljud.
Som det känns just nu hamnar den här konserten minst på topp-3 genom tiderna för min del.
Sanslöst vackert, en löjligt genomtänkt setlist, kriminellt duktiga musiker (dubsteptrummorna! kören!! Björk!!!) och äntligen tillräckligt högt och makalöst bra ljud.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)