Det fanns en tid när den bespottade genren rap-metal inte var fullt så bespottad.En tid innan dess främsta företrädare antingen hade röd keps och gnällde, eller var kristna fåntrattar, nöjda med livet. Inte heller slängde man in vän pojkbandssång i mixen på den tiden. Kalendern visade 1992 när Rage Against The Machine släppte sin självbetitlade debut. De fyra ilskna männen, bördiga från ett land där man inte ens får säga "snopp" i tv, rappade om korrumperade och rasistiska poliser, medias ständiga försök att vilseleda folket, politiska fångar, våld, slaveri och den allmänna politiska uselheten hos hemlandet USA. (Och inte särskilt mycket om "The Nookie".)
Frustandes i mikrofonen hittar vi Zach de la Rocha, i mitt tycke den enda rapmetal-rapparen värd namnet (om man bortser från tillfälliga crossover-samarbeten. Inte bara begåvad med ett skönt driv i sin rap, de la Rocha har dessutom ilskan. "Anger is a gift", som han själv uttrycker det i mäktiga avslutningsdängan "Freedom":
Lägg därtill en av rockhistoriens tightaste rytmsektioner i form av Brad Wilk (trummor) och Tim Commerford (bas), och du är något stort på spåren. Fattas i laguppställningen gör tidernas effektkåtaste gitarrist, Tom Morello. Snubben gör så störda grejer med gitarr + effektpedaler att Rage Against The Machine i texthäftena till sina album ständigt påpekar att inga samplingar eller keyboards har använts.
Den här kombinationen resulterade i en självbetitlad debutskiva som i mitt tycke är de senaste tjugo årens allra bästa album. (En sjundeplats blev det sammanlagt när resten av Close-Up-skribenterna rankade de skivsläpp som gjordes mellan 1991 och 2008.)
Två uppföljare har det också hunnit bli hittills. 1996 släpptes ”Evil Empire” och strax före millennieskiftet dök senaste studioalstret ”The Battle of Los Angeles” upp.
Bandet har haft ett par hits genom åren. Låtarna som folk känner igen heter ”Bombtrack”, ”Killing in the Name” (”Fuck you I won’t do what you tell me”, ni vet), ”Wake Up” (känd från ”The Matrix” ett par år senare), ”Bulls on Parade” (som Guitar Hero-kidsen utan svårigheter grejar på ”Expert”) samt de mer sentida ”Testify” och ”Sleep Now in the Fire” - båda med briljanta videos regisserade av Michael Moore.
Varken ”Evil Empire” eller ”The Battle of Los Angeles” är lika helgjutna som debutalstret, men nog finns där en stor mängd guldkorn. Jag har gjort några aningen mer oväntade val ur bandets katalog, med avstamp som sig bör, i förstlingsverket.
Låtarna har jag lagt i Spotify-spellistan ”RAtM - greatest non-hits”, så dra igång den och läs vidare nedan.
”Settle for Nothing” – en kolsvart historia med malande verser och larmig, jävligt påträngande refräng. Mitt i alltihop kommer ett av Tom Morellos muntraste gitarrsolon till dags dato, och den schizofrena succén är ett faktum.
”Down Rodeo” – Den inledande trion låtar på ”Evil Empire” - ”People of the Sun”, ”Bulls on Parade” och ”Vietnow” - är fullkomligt magisk. Ändå var det ”Down Rodeo” som blev min första stora kärlek på den efterlängtade uppföljaren. Mycket tack vare låtens briljanta första textrader: ”Now I’m rolling down Rodeo with a shotgun, these people ain’t seen a brown skin man since their grandparents bought one”
”Without a Face” – Klara Cypress Hill-vibbar med en enkel, knarkigt svängig basgång i versen och brutaltung rap. Ännu en munter text om Amerikas förträfflighet. Den här gången på temat mexikanska immigranter och hur gärna man utnyttjar dessa som billig arbetskraft så länge man slipper ta socialt ansvar och kan skjuta av lämpligt antal vid gränsen.
”Roll Right” – En låt som föga oväntat är lika aktuell idag som för tolv år sedan. I första versen avhandlas konflikten i Gaza. Musikaliskt sett en hyfsat okomplicerad historia med fokus på ursinnet.
”Year of tha Boomerang” – En duktigt skev gitarrslinga kickar igång ”Evil Empires” avslutningslåt. Titeln är hämtad från ett tal av Frantz Fanon – psykoanalytiker, filosof och författaren bakom den starkt anti-kolonialistiska boken ”The Wretched of the Earth”. ”Year of tha Boomerang” är annars rätt svårtydd. De la Rocha pratar om Fanon, han pratar om skolans högervridna indoktrinering och propagandaspridande, och Bumerangens år som året då allt vänder tillbaks och de skyldiga får sina straff.”Maria” – Textmässigt en slags fortsättning på ”Without a Face”, den här gången med Maria istället för den anonyme mannen i huvudrollen. Men slaveri och sweatshops är ju det som håller nere priserna på våra sneakers, så vilka är vi egentligen att klaga?
”Born of a Broken Man” – Ett rejält jävla vansinnesbra dumriff värdigt debutskivan sparkar igång denna mäktiga smocka. Verserna närmast viskas fram innan bomben (riffet) ånyo briserar i refrängen. När riffet stängs in 3:27 in i låten för att sedan få explodera en sista gång lyssnar vi på den starkaste stunden på ”The Battle of Los Angeles”. Dessutom en textmässigt emotionellt stark låt om Zach de la Rochas far som kort sammanfattat mötte Jesus och blev galen.
”Calm Like a Bomb” – Även i den andra Matrix-rullen hördes Rage Against The Machines musik. Ett knepigt hopkop av referenser i texten, även om en rad som ”The same bodies buried hungry, but with different last names” är ganska pang på. Låten inleds med ett litet bassolo, resten är en sävlig men intensiv, klassisk resa i Rage Against the Machine-land.
Rage Against The Machine återförenades för en spelning på Coachella 2007, så än finns hopp för oss som ännu inte sett detta magiska band live. Själv förbannar jag mig själv för att ha missat ett gig i Solnahallen i mitten av nittiotalet, samt en Hultsfredsspelning några år senare.
Annat som bör nämnas i samband med Rage Against The Machine är:
- Audioslave: De la Rocha ut – Soundgardens Chris Cornell in. Blandat resultat, ofta trött gitarrspel.
- One Day As A Lion: Zach de la Rocha och The Mars Volta-trummisen Jon Theodore i småbriljant samarbete.
- Republikanernas partikonvent i höstas: The Real Group – släng er i väggen! I ”The land of the free” stoppades Rage Against The Machine inför en gratis protestkonsert vid Republikanernas partikonvent. Här är vad som hände då:
- The Nightwatchman: Tom Morellos soloprojekt där han låter lite som Bruce Springsteen
- Axis of Justice: Serj Tankian (System of a Down) och Tom Morellos ideella organisation för musiker, för rättvisa, för politiskt engagemang.
Adam Sandler: Skulle kunna göra en bra Zach de la Rocha-imitation. Det är allt.- Kopplingen Rap-metal/pingis: En kortare genomgång signerad Clawfinger, Anders och Måns
