Dag 23 – En låt du vill ha på ditt bröllop

Det finns väldigt många fina löööövsångs. På riktigt alltså.

Nick Cave och Band of Horses ligger bra till. Tom Waits och ett lass singer/songwriters likaså. Antagligen skulle jag inte vilja ha någon av de där tusentals låtarna på temat “Vår kärlek är så underbar som enhörningar som lyckligt galopperar längs med regnbågen och skiter ut guldtackor som doftar bäbisnacke”, utan snarare sikta in mig på något lite mer jordnära. För det jag tycker är mest fascinerande med kärlek är de vardagliga sakerna. Mindre strö ut rosenblad över hela lägenheten - mer börja prata om något väldigt personligt minne när dagsetappen på fjällvandringen börjar bli sen, sur och trötthungrig.

R.E.M:s “At My Most Beautiful” är en mycket lämplig kandidat. Det är en underbart vacker och rörande liten bit om små vardagliga ting. Samtidigt känns den aningen för specifik, lite för personlig. Som att snylta på Michael Stipes känslor. Jag väljer därför istället en låt som för mig känns lite mer allmän, och ännu mer träffande. Som jag var inne på i vintras så är Ani DiFrancos “Smiling Underneath” gott och väl fin nog att framföra på ett bröllop:

Ani DiFranco - “Smiling Underneath” (“Red Letter Year”, 2008)



I don't mind waiting in line, no, no
I don't mind if the bills pile up and the work is slow
I don't mind the gas or the groceries or the drive
gone inside with you I'm having a good time

I don't mind the stoner waiter or the poorly cooked food
I don't mind little miss kitty or her knucklehead dude
I don't mind if every last person here is ugly and rude
long as I'm with you I got a good attitude
long as I'm with you

We could be stuck in traffic for over a week
with a car full of quintuplets who are all cutting teeth
and around my neck could be a flaming Christmas wreath
and I'd be smiling under
smiling underneath

I don't mind waking up early for a flight that's delayed
I don't mind our weeks vacation was chilly and gray
I don't mind the traffic cops or the TSA
long as I'm with you I'm having a good day
long as I'm with you

I don't mind spilling my hot sauce on my white shirt
I don't mind that twinge when I walk in that knee that I hurt
I don't mind my gums peeling back or my hair getting thin
long as I'm with you, I win
long as I'm with you

We could be stuck in traffic for over a week
with a car full of Quintuplets who are all cutting teeth
and around my neck could be a flaming Christmas wreath
and I'd be smiling under
smiling under
smiling underneath

Jag och Ani DiFranco var i Dublin förra helgen

Vi var och lyssnade på Ani DiFranco förra lördagen. I Dublins konserthus. Trevligt ställe. Trevlig stad. Mycket trevlig konsert.

Ani DiFranco kör helt solo denna afton, och inte alldeles olik Linda Hamilton i T2 kliver hon in på scenen iklädd ett svart linne och gröna militärbrallor. Hon kliver in, och inleder med den mest lekfulla, mest funkiga version av ”Fuel” som världen någonsin skådat.

Utöver den låten (och ”Angry Anymore” som dyker upp strax därpå) så är aftonens setlist inte direkt en som klappar publiken medhårs. Det är rätt mycket nya låtar (om man som jag får definiera ”nya” som post-2003. (Gubbjävel.)) och mot slutet dyker fyra helt nya alster upp. Kanske är de från en skiva som kommer i april, som kanske kommer att heta ”Which Side Are You On?” - för övrigt en gammal kamp/strejksång, skriven av Florence Reece och numera omgjord en smula av Ani DiFranco. Den framförs också under aftonen, med mycket sväng.

Det är lyckligtvis inga dåliga låtar, de nya dängorna – snarare tvärtom. Låtarna är bluesiga, fulla av attityd, och rent allmänt verkar Ani vara lite mer på hugget igen. Vassast av de nya låtarna – dömt utifrån en genomlyssning – är klockrena ”Amendment” vars budskap och maffiga text är helt omöjliga att missförstå:



Och det är litegrann så hon jobbar rent allmänt, DiFranco. Ofta förhållandevis enkla texter som träffar som ett knytnävsslag, men som samtidigt både tål och kräver en jäkla massa eftertanke. Lika ofta oerhört roliga som klump i halsen-framkallande. Sådan är hennes lyrik, och sådant är hennes mellansnack, sådan är hela hennes utstrålning.

Ani DiFranco är medveten om att hennes publik trots allt är betydligt mer lättflörtad när det gäller det äldre materialet. När hon kommer in till den jublande folkskaran för extranummer börjar hon med att tacka oss för vårt tålamod med alla de nya låtarna. Därefter river hon i rask takt av ”Gravel”, ”Both Hands” och ”Untouchable Face” - tre låtar som jag har på min personliga Ani-Topp-10, och jag glömmer med ens bort att jag nästan satt och skruvade lite på mig femton minuter tidigare.

Men grejen med Ani DiFranco är att det inte spelar någon roll vilka låtar hon väljer att framföra, vad hon än gör så är hon min favoritgitarrist. Vad hon än gör så är hon en sån jävla underhållare, och sättet hon suger in hela publiken i sitt våld är...magiskt. Hennes gitarrlir i ”Lag Time” är svårslaget, och när jag sitter där i det fina konserthuset inser jag att ”Smiling Underneath” är en kärlekslåt som garanterat är fin nog att framföra på ett bröllop.

Kruxet med att Ani DiFranco släppt ungefär en skiva om året sedan 1989 är att hon har en enorm låtskatt att plocka ur. Att en jäkla massa av mina personliga favoriter saknas ikväll är därför rätt naturligt och något jag får leva med.

Men är det inte dags för Ani att ta sig till Stockholm snart igen? Har hon ens varit här sedan 1999? Skärpning.