Belgiska hybrider

De öl som för min del har känts fräschast på senare tid är de välhumlade halvbelgare som börjat dyka upp här och där.

I onsdags var jag på suveräna Pubologi och fick äntligen suga i mig ett par glas Omnipollo Leon, en ljus belgare bryggd med champagnejäst och mängder av amerikansk humle, och den var minst lika bra som alla har sagt. Och min vinnare (hittills) bland förra månadens ölsläpp var De Ranke Hop Harvest, en öl i samma stil.

Därför känns det oerhört skönt - även om man inte ska ropa hej än - att jag lyckades roffa åt mig tre av enmansbryggeriet Stillwaters brygder som släpptes i väldigt små partier i torsdags.

Visst avgudar jag fortfarande mina amerikanska dubbel-ipor och matiga imperial stouts, men de positiva ölöverraskningarna har på senare tid alltså kommit ifrån dessa fejk-belgare.

Så får det gärna fortsätta.

Therapy? - A Brief Crack of Light

Jahapp, elfte albumet ifrån Nordirlands bästa rockband, hur spännande känns det? Förra skivan, tre år gamla "Crooked Timber" rann förbi mig väldigt obemärkt måste jag erkänna, så när "Living in the Shadow of the Terrible Thing" kickar igång detta nya alster med ett så klassiskt ryckigt Therapy?-riff, och så klassiska Therapy?-trummor är det svårt att inte dra på smilbanden. Som att få påhälsning från en väldigt gammal och väldigt god vän, typ.

I snart 25 år har den charmiga trion hållit igång, vilket är grymt imponerande med tanke på att de inte direkt har växt publikmässigt. De kämpar på och släpper nya skivor i någorlunda jämn takt, en del bättre, en del sämre. Aldrig har de varit riktigt nära något lika bra som "Troublegum" och "Infernal Love", utan har åtminstone i min värld legat stadigt mellan en stark 4:a och en svag 7:a i betyg.



På "A Brief Crack of Light" har Andy Cairns och hans polare förnyat sig litegrann - det är en mörkare och flummigare skiva än mycket av deras tidigare material. "The Buzzing" är en skapligt skruvad och schizofren låt, och i outrot till "Plague Bell" blir det rätt så psykedeliskt.

"Why Turbulence" börjar som världens bästa låt med sitt groove och riff, men slarvas bort litegrann efter det, och når bara upp till lite över godkänt. Mycket synd måste jag säga. Instrumentala "Marlow" dyker upp som låt nummer tre och förvirrar mig. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag gillar den eller inte, det lär väl visa sig framöver tänker jag. Avslutande "Ecclesiastes" är en stillsam ballad med mysiga robotröster, som drar iväg mina tankar till i mitt tycke fantastiska "Semi-Detached" ifrån 1998, och dess avslutning "The Boy's Asleep".

Produktionen är väldigt skön, garage:ig utan att låta sunkig, även om trummorna nästan drar iväg åt S:t Anger-kakburkshållet ibland, men alltid håller sig på rätt sida och därmed mest låter skönt replokalsskitiga.

Sammantaget ännu en stabil platta från Therapy?. Tio låtar där alla är mer eller mindre bra. En väldigt stabil betygs-sjua skulle jag dela ut, och än så länge är det här en av årets bästa skivor. Kul! Jag har redan sett bandet live typ hundra gånger, men hoppas ändå innerligt att de tar en tripp till Sverige igen i sommar.

Morphine

Jag har fortfarande inte hittat något band som låter som amerikanska Morphine gjorde.

Morphine vars tio år korta karriär hastigt och jävligt olustigt tog slut en sommardag för snart tretton år sedan då sångaren och basisten Mark Sandman kollapsade på scen och avled av en hjärtattack.

De spelade en jazzig, bluesig, skön rock fri från gitarr. Istället hörs trummor, saxofon och en tvåsträngad slide-elbas bakom Mark Sandmans lena och svängiga stämma.

Tack och lov var bandet ett rätt så produktivt sådant, och hann släppa hela fem studioalbum av lite olika karaktär:

Good (1992)

På debuten "Good" varvas en del rätt anonyma låtar med guldkorn som mysiga "The Saddest Song" och kvicka "You Speak My Language", men jämför man med senare skivor har "Good" en del kvar till den absoluta toppen.

Redan här, kan man glatt konstatera, har dock Morphine hittat sin egen färg och form.

Cure for Pain (1993)

Uppföljaren "Cure for Pain" är däremot fullproppad med underbara dängor och fan vet om det rent av inte är Morphines allra bästa album. Bara det galet sköna introt till "Buena" är ju värt entrépengen, och trallvänliga "Candy" blev tidigt en personlig favorit när en polare introducerade mig för Morphine i slutet av nittiotalet. Saxsolot i mitten av sistnämnda låt är värt att ta en omväg för.

Mitt på skivan, mellan de betydligt uppkäftigare spåren "A Head With Wings" och "Thursday" återfinns ljuva "In Spite of Me" med mandolin och vacker visksång, och den passagen hjälper definitivt till att göra "Cure for Pain" till ett helgjutet album, att lyssna på från början till slut och inte som nån jävla ringsignal på tunnelbanan. Ungjävlar.

Titelspåret är förresten någorlunda typiskt för skivan, så varför inte lyssna på det?


Yes (1995)

"Swim for the shore just as fast as you're able, swim like a motherfucker" uppmanar Sandman i förfestfavoriten "Sharks", och den här låten tillsammans med den småskeva gungande basgången i "Scratch" får mig att inse att Primus nog är ett band som bör nämnas när man pratar liknande artister. Och lyssna på pratnumret "The Jury" och försök påstå att du inte tänker på Tom Waits.

Annars är tonen lite mer allvarsam på "Yes", även om Morphine kom att bli än dystrare på senare alster.

Avslutningen med "Sharks", nära nog Neurosis-tunga "Free Love" och UNDERBARA snyftaren "Gone for Good" är helt magnifik, så se till att lyssna på även denna skiva från start till mål.

Like Swimming (1997)

Det här är en deppig skiva.

Den hörde inte till mina favoriter förr, men gör det nu. De flesta låtarna på "Like Swimming" har ett ganska dystert anslag, och flera av dem är också ganska släpiga tempomässigt. Stökiga "Eleven O'Clock" är enorm i sin enkelhet. "Murder for the Money" är inte heller det en speciellt komplicerad låt, men satan vad det svänger!

Det finns förresten en alldeles underbar video till "Early to Bed", och än en gång vandrar mina tankar iväg till Primus. Alla måste titta.


The Night (2000)

Morphine färdigställde "The Night" väldigt kort innan Mark Sandman avled. Jag vet inte om det är vetskapen om hans död som gör att titelspåret är bandets sorgsnaste låt ("The Saddest Song" inräknad!), men fin är den iallafall. Jag nämnde ju Tom Waits tidigare, och hans ande tycks sväva över nästan alla låtar på "The Night", med sitt lite dova, skitiga sound och skumma slagverk. Men annars vet jag inte, "The Night" har känts aningen oangelägen i jämförelse med de andra skivorna, och jag skulle placera den först på fjärde plats när jag rankar Morphines album. Den är dock på intet sätt en dålig skiva.



Jag som har snackat om Primus till och från i det här inlägget tänkte göra det en gång till innan vi slutar. Här är nämligen ett klipp när Les Claypool lirar "Honey White" tillsammans med övriga gamla Morphine-medlemmar. Inte så dumt även om den här versionen inte rår på originalet.

Sleigh Bells - Reign of Terror

Skivomslaget till Sleigh Bells "Reign of Terror" får mig att fingra efter förrådsnyckeln för att gå och hämta upp vinylspelaren, för jävlar vad snyggt det är!

Skivan i sig är väldigt snygg den också, även om den var en liten besvikelse först. Nu har den dock sakta men säkert börjat växa, och om sanningen ska fram så hade jag nästan räknat med att bli lite besviken på denna uppföljare. Sleigh Bells vann ju så väldigt mycket på att vara nyskapande och ha ett riktigt fräscht sound, snarare än att ha de där riktigt högkvalitativa låtarna, så risken att det skulle bli en trött upprepning kändes stor.

Och visst, här är det till stora delar mer av samma, men det är fortfarande jäkligt bra och tillräckligt nyskapande. Spannet mellan mesigt och hårt är bredare, där det mesiga stundtals tillåts ta lite väl stor plats. Det är lätt för mig att komma dragandes med kopplingar till sångerskan Alexis Krauss förflutna i tjejbandet (ja, om tjejband får man faktiskt säga så) Ruby Blue, för i låtar som "End of the Line" låter Sleigh Bells rakt av som Atomic Kitten med elgitarrer. På ett bra sätt.

Alexis Krauss och Derek Miller har jobbat mer med melodierna den här gången, och många gånger är det grymt trallvänligt och grymt bra. Singelspåret "Comeback Kid" är till exempel det gladaste och mest svängiga de snickrat ihop hittills, i sällskap med refränghittiga "Crush".

Bland de såsigare, lite mer hypnotiska låtarna - de är några stycken med blandad kvalitet - har jag främst fastnat för "Road to Hell" och "You Lost Me" - den sistnämnda låter som Twin Peaks-temat i modern tappning. Snäll och trevlig.

(En låt som "D.O.A" kan man med fördel glömma och istället lyssna på The Haunteds gamla smocka med samma namn.)

Ja, det finns gott om trallvänliga bitar, men också mycket som knyter an till debutplattan. Inledande "True Shred Guitar" sätter an tonen och är riktigt mäktig och samtidigt rak och enkel. "Demons" låter extremt mycket som något från förra skivan, och första smakprovet jag hörde från "Reign of Terror", "Born to Lose" blandar både det mjuka och det hårda.

Jag gillar Sleigh Bells. De gör sin egen grej och utgör en bra hipster-brygga mellan hårdrock och radiotrams.

"Här finns nåt för alla smaker", typ.

Sierra Nevada Northern Hemisphere Harvest

Vi som ibland eller ofta bloggar om öl måste sluta missbruka termen "humlebomb", genast, på en gång, nu. Inte så mycket för att det börjar bli en rätt sliten klyscha, utan framförallt för att den måste sparas till tillfällen som detta.



Sierra Nevadas Northern Hemisphere Harvest är rejält torr- eller snarare blöt/färskhumlad och redan vid första sniffen är jag på väg att reflexmässigt springa efter pollenmedicinen. Och första klunken får tungan att krulla ihop sig på samma sätt som den där gången då jag tuggade i mig en hel humlepellets och pajade smaklökarna under en hel dag.

Nyklippt gräs, tallbarr och tunga grapefrukttoner. I kylskåpskallt läge är den i mesta laget, beskan slår ihjäl allt annat och kroppen känns lite tunn. Betydligt bättre blir den när temperaturen höjs, och när den närmar sig rumstemperatur visar detta monster på allvar vilken jäkla fin IPA den är. Jag är ytterst nöjd över att jag har en flaska till ståendes i skåpet.



Den gick förresten fint ihop med "This is Spinal Tap", en rulle som jag trots min mångåriga karriär som rockjournalist ännu inte hade sett. En rolig milstolpe som känns tidlös.

Ölkartan omritad - Brewdog Abstrakt AB:08

BrewDog har återigen ritat om, eller om man så vill, utvidgat ölkartan rejält. Det började som ett aprilskämt, men den här gången har man i sin exklusiva Abstrakt-serie meckat ihop en blond imperial stout på maffiga 11,8%.

Jag vet inte om jag skulle kalla den blond precis, eller ens gyllene. Färgen är snarare åt det mörkare bärnstenshållet och ser man till mängden skum också så skulle jag ha gissat dubbel-IPA bara på utseendet.

Hur gör man då en stout utan de karakteristiska mörkrostade malttonerna?

Man smäller i en jäkla massa havre för fyllighetens skull, till det lite rökt malt, och sedan i med kakao och lakrits. Spektaklet lagras sedan på kaffebönor och kraftigt rostade ekspån.

Hur det smakar?

Jag måste först och främst säga att jag är förvirrad. En hyfsat ljus öl som smakar hyfsat mörkt.

Tyvärr är den både spritig och spretig, alkoholen har ingenstans att springa och gömma sig. Det är väl kraftiga smaker av vanilj, Marabou mjölkchoklad och en smörighet som inte alls känns fräsch. Undrar om det verkligen var tänkt att den skulle bli så här?

Det hade behövts mer kaffetoner och vuxnare smaker (utöver alkoholen), kanske kommer de fram med tiden? Jag ställer undan min andra flaska i källaren ett tag, AB:08 är hur som helst ingenting man dundrar i sig två på raken av.

Sammantaget en väldigt kul ölupplevelse. Roligare än bra.

Göteborgs Filmfestival 2012

Alla gratisätande jävla pirater som vägrar betala för kultur, de ska bara ha och ha och allt ska vara gratis och helst vill de att alla stackars kulturskapare ska DÖ!

När man går på Göteborgs Filmfestival får man intrycket av att verkligheten inte riktigt är den som underhållningsindustrilobbyn försöker måla upp (, utan snarare kanske så här). Det är rätt många som liksom jag betalar rätt stora summor för att konsumera film i det här fallet - under filmfestivalens första helg var det fullt på var eller varannan film jag var på!

Vad vill jag säga med det här då? Det gamla vanliga tror jag, att underhållningsindustrin borde lösa sina egna problem genom att erbjuda sina kunder vad kunderna vill ha istället för att vända sig till lagstiftare och försöka få dessa att langa fram det ena sjuka lagförslaget efter det andra. Det ligger ju onekligen en hel del kulturbudgetar (hos privatpersoner) och skräpar här och där.

Men, åter till ämnet: Göteborgs Filmfestival 2012, det här är vad jag såg och vad jag tyckte under den helg jag var nere i år:



Goddess of the Stadium - Betyg: 4/10

En dokumentärfilm om två damfotbollslag i Kongo. Ingen speakerröst och knappt någon bakgrundshistoria gjorde att denna på pappret - och ibland även på duken - fascinerande historia rann ut lite i sanden.


Japan Pics - Betyg: 8/10

Svensk dokumentär om varför japaner fotograferar så mycket. En väldigt varm och humoristisk film som utan att vara exotiserande gräver skapligt djupt i det japanska psyket. Filmens skapare Martin Steinberg tar själv stor plats i filmen under sin resa till Japan, och han gör det med bravur. Frånsett en lite såsig karaokescen så är "Japan Pics" en klockren liten pärla!


Gzim Rewind - Betyg: 9/10

Se. Den. Här. Filmen. (Den kommer på SVT den 23 februari, antar att man kan se den på SVT Play efter det. Missa inte.)


Red State - Betyg: 6/10

Genre-gegga. Fånig high school-rulle blir via tokig sektfilm en rätt intensiv thriller och ytterligare en eller två genrer mot slutet. Löst baserad på händelserna i Waco i början av 90-talet är det en rå och obehaglig film med en hel del kolsvart humor. Räcker inte riktigt hela vägen fram, men som slötittarmaterial på en fredagkväll är den perfekt.


Startsladden - Betyg: 7/10

Ovanligt många regissörer och andra inblandade på plats, och i vanlig ordning en mycket bra kortfilmstävling. Jag saknade de riktiga topparna, men vinnarfilmen "Dance Music Now" var en helt klart en värdig vinnare, som jag ser det i tuff konkurrens med "Astrid", "Next Door Letters" och "Baggy".


The Color Wheel - Betyg: 7/10

Svartvit grynig amerikansk indiekomedi med lågt tempo i handlingen, och vansinnesjävlatokhögt tempo i dialogen. Jag satt och log så gott som hela filmen igenom åt den sköna kemin och snacket mellan filmens huvudpersoner - ett skapligt livstrött syskonpar som åker på en liten roadtrip. Roligaste komedin jag har sett på ganska länge, men i stort en rätt oförarglig film.


Either Way - Betyg: 6/10

Isländsk rulle som utspelar sig på 80-talet och handlar om två snubbar som målar de gula strecken på vägen i de nordvästra avkrokarna av Island. Pluspoäng för den minst lika karge regissören som i eftersnacket bland annat berättade att filmen var tvungen att utspela sig på 80-talet eftersom han inte ville ha med några mobiltelefoner, och att Islands första asfalterade väg utanför Reykjavik byggdes 1973.

Dramakomedi skulle jag nog kalla den, inte särskilt mörk, men inte heller överdrivet glad.

Väldigt fin även om jag nog inte kommer att bära med mig den särskilt länge.


The Good Doctor - Betyg: 6/10

Orlando Bloom spelar en doktor som bara vill vara duktig men som inte riktigt får till det. En av hans patienter fattar tycke för honom och uppskattningen är ömsesidig. Och sedan ballar det ur. Klart sevärd om du är sugen på nånting hyfsat lättuggat ifrån Hollywood.



The Substance - Albert Hoffmann's LSD - Betyg: 6/10

En film om LSD. Tar upp i stort sett all historia och alla aspekter av den tokiga drogen. Mängder av stiliga arkivbilder och en snyggt berättad historia. Pendlar mellan att vara tröttsamt respektive befriande drogliberal, och att höra regissören Martin Witz berätta om sin kärlek till LSD efter filmen kändes lite konstigt. Men han fick en hel del mothugg ifrån publiken och det blev en intressant diskussion. Överlag är det de här bonusgrejerna som är så jäkla bra med filmfestivaler!


The Giants - Betyg: 5/10

"Flickan" möter "Stand By Me" möter "It's Not Me I Swear". Belgiska tonårsgrabbar är ensamma hemma på sommarlovet med allt vad det innebär. Förutsägbar men skön rulle.


Svenska Bilder 8 - Betyg: 8/10

Nästan högre klass på filmerna här än i Startsladden, vilket förstås vittnar om vilken jävla supertävling Startsladden är. "Den berömde Jafar Hasan Aboud" och Erik Löfgrens skruvade "Mankó" om en man och en ko är två filmer ni definitivt ska hålla utkik efter!




Jag hade inte haft något emot att åka ner en helg till, eller åtminstone stannat ett par dagar extra. Av det jag såg att döma så var även detta års festival en riktigt bra sådan!