Smakexplosion

Jag brukar inte vara mycket för kolsvarta karatestouts med massor av smak, massor av alkohol och massor av komplexitet. Det har därför dröjt ett tag innan jag testat Yeti Imperial Stout från Great Divide, men efter fyra klunkar inser jag att det inte var en minut för tidigt. Det här är grymt bra grejer.

Det verkar i skrivande stund finnas tre flaskor kvar av dess ekfatslagrade, kaffesmakande, mer sofistikerade storebror, den vore annars också kul att testa.

Dag 30 – Din favoritlåt från den här tiden förra året

Just perioden maj-juli förra året var ganska lam på skivsläppsfronten. Black Breath släppte visserligen förra årets bästa album ungefär då, och Band of Horses, Uffie och Bombus tycks jag ha lagt till i min iTunes-katalog i samma veva. Men totalt sett ändå lite stiltje tycker jag.

I maj förra året tankade jag en då två år gammal skiva med Dub Trio, ett mestadels instrumentalt band som bitvis svänger i gammal fin Rage Against the Machine-anda:

Dub Trio - “Jog On” (“Another Sound is Dying”, 2008)



Likt en halvknarkig Rage-demo tillber Dub Trio i denna låt i allra högsta grad Riffet som sin gud, och man har en trummis i form av Joe Tomino med en skönt luftig spelstil i sin verktygslåda.

Ny skiva tycks vara på gång, och i höst ska bandet ut på en USA-turné där man både agerar förband samt backar upp reggaejuden Matisyahu. Kan nog bli bra. Jag skulle väldigt gärna se Dub Trio live, eftersom de har en del roliga sampla-sig-själva-tricks för sig när de spelar, men under höstens europaturné har de (än så länge) tyvärr inte bokat in några skandinaviska stopp.

- - - -

Det här var sista inlägget i musikutmaningen. Det drog ut lite på tiden under framförallt andra halvan, och en del inlägg kändes rätt oinspirerade. Samtidigt var det fantastiskt kul, i synnerhet i början, och jag tycker själv att några av bloggens allra bästa inlägg har skrivits inom ramen för detta lilla projekt.

Mastodon goes Fragglarna

Nytt och gratis hos Adult Swim!



Via officiella siten Mastodonrocks.com har det alltid lika felfria bandet dessutom släppt namnet på nya albumet, som kommer att heta "The Hunter" och släpps antagligen framåt höstkanten. Ett par låttitlar har också avslöjats, och varken "Blasteroids" eller "The Octopus Has No Friends" kan väl vara dåliga, eller?

Dag 29 – En låt från din barndom

Mina första vinylsinglar var “Evighetsmaskinen” och “Canneloni Macaroni”. Första egna LP-skivan: Soundtracket till “Macken”. Ganska snart kom CD:n, och där inleddes min skivsamlarkarriär med stabila alster från Belinda Carlisle och MC Hammer.

Men mitt första minne som liknar något i stil med “Springa till skivaffären och plocka upp nya skivan med favoritbandet” var när jag helt sonika gjorde detta för allra första gången. Jag hängde på min far - han har alltid av okänd anledning älskat att storhandla på lördagar - till B&W i Bromma för att veckohandla, och i samband med det plockade vi upp en rykande färsk fullängdare med Upplands Väsbys finest:

Europe - “Superstitious” (“Out of This World”, 1988)



Europe var mitt första favoritband, och kanske också det band som redan då ledde mig in på den lite hårdare musiken.

Vad jag kan komma ihåg så dröjde det sedan ett par år innan jag återigen hängde på låset för att få tag på nya skivan med något favoritband, men jag har samma minnen av Rage Against the Machines “Evil Empire”, Megadeths “Youthanasia” och framförallt Metallicas då så löjligt efterlängtade “Load”.

Under det tidiga 2000-talet gjorde jag sedan det här med typ hur många skivor som helst.

Jag kan verkligen sakna den känslan. Att inte ha fuskat med ett enda litet smakprov. Att ha haft MTV News som enda nyhetskälla till hur nya albumet kommer att låta och ibland inte ens det. Få sitta med omslaget och texthäftet i näven och lyssna koncentrerat på skivan för allra första gången. Hitta tidiga favoriter, förvånas av konstiga vändningar och experimentella spår.

Det händer inte längre.

Nu sker första lyssningen för min del oftast under en tunnelbaneresa, eller kanske lite sliten vid frukostbordet om det är helg. Sällan med mer än 80 % koncentration. Jag måste nog arrangera nåt slags privat lyssningssession för nån lämplig skiva framöver, det här håller ju inte.

If you're looking for trouble...

...you can find me on the internet motherfucker!

Tillbaks på internet efter ett par veckors mys med ComHems kundservice. Saknar Bahnhof. Men glad över att kunna surfa på internet även i det nya hemmet.

Dag 28 – En låt som får dig att känna dig skyldig

Skyldig...till att stjäla alltför många olyckliga flickors hjärtan...

"Careless Whisper" - Sexy Sax Man

Dag 27 – En låt du skulle vilja kunna spela på instrument

Tänk om jag kunde plocka fram gitarren och sätta varenda ton i detta fulländade stycke musik, då skulle jag ha en rätt skaplig grund att stå på:

Opeth - “The Moor” (“Still Life”, 1999)



Om jag kunde smeka fram det klassiskt minnande akustiska introt så vore jag en bra bit på väg mot att spela romantiska nylonsträngade grejer.

Därefter utan problem mata på med ett par köttiga metalriff, för att sedan inte missa en enda ton under solopartierna. Att klockrent sätta takt- och tempobyten och fortsätta vara minst lika tight under det lugnare avsnittet där de två gitarrerna står i centrum efter knappa sex minuter. Att ha orken att riffa loss lite till mot slutet. Klarade jag det skulle jag lätt kunna söka jobb i något trevligt hårdrocksband om jag bara lät håret växa lite.

Det är inte för inte som Mikael Åkerfeldt är lite av en husgud. Han grejar ju allt det där på sin gitarr. Och inte bara det, han är också innehavare av ett rätt brutalt growl, och en förjävla skön sångröst. Och uppenbarligen en rätt stor mängd simultankapacitet.

Kunde jag klara av även de bitarna vore jag kung av karaokerummet också. Och när jag har lärt mig lira “The Moor” kan jag gå vidare och öva in “Blackwater Park”, Opeths allra bästa låt.