Dag 17 – En låt som du ofta hör på radio

Men shit vilket trött ämne. Dels lyssnar jag knappt på radio, och dels är väl en låt som nån hör ofta på radio antagligen en låt som spelas ofta på radio? Jag förstår knappt ämnet. Men ok.

På Bandit och Rockklassiker tävlar de om vem som kan spela Guns N’Roses och Foo Fighters mest, båda radiostationerna har tydligen hårda krav på att minst två låtar av tre ska vara med något av banden, själv tycker jag det känns sådär fräscht.

På de andra kanalerna är det mest dunka-dunka, antingen Lady Gagas cover på “Express Yourself”, eller årets blivande sommarplåga: “Om sanningen ska fram, vill du ligga med mig då”.

Jag väljer istället att titta lite i backspegeln, och plockar fram en låt som jag förvisso inte direkt hör dagligen, men med tanke på hur skum den är, och hur lite jag lyssnar på radio, så har den dykt upp orimligt ofta:

Nanko - “Lucky You” (Blandade samlingsskivor, 2006)



Knarrig, deppig autotune-reggae som får mig att vilja använda bilens airbag som skämskudde.

Nån borde ju bara krama killen. Eller hitta en kvinna till honom.

Dag 16 – En låt som du brukade älska men nu hatar

Runt millennieskiftet lyssnade jag, som tidigare har konstaterats, på en massa amerikansk nu-metal och en del post-grunge. En hel del grejer jag idag inte vill peta på ens med en väldigt lång pinne.

Åren innan det, som också avhandlats som hastigast, var jag ett enormt Metallica-fan och älskade urskillningslöst all skit bandet bajsade ur sig under sin allra sämsta tid.

Idag får därför två låtar dela på titeln, och vi börjar med:

Papa Roach - “Broken Home” (“Infest”, 2000)



Jag gick verkligen igång på hur den här jävla lipsillen kved fram låt efter låt på temat skilsmässobarn och olyckliga högstadiekids. Det är såklart hedervärt om någon ser dessa stackars utsatta ungdomar, men elva år senare är jag cynisk nog att inte vilja höra om skiten längre.

Det är också på sin plats med en liten disclaimer: Rap-partiet runt 2:36 har jag fanimej aldrig “älskat” iallafall. (Hoppas jag.)

Raskt vidare till låt nummer två:

Metallica - “Slither” (“Reload”, 1997)



Det här är så jävla deppigt. Bryggan till refrängen är än idag helt ok, men hur i helvete kunde jag inte inse att låten i övrigt representerar allt som är dåligt med Metallica?

James Hetfield sjunger på ett tufft sätt en tuff text om tuffa grejer, och som huvudriff har man plankat sin egen arenarockfavorit “Enter Sandman”, men man var till och med för trötta för att spela klart riffet. Och om Metallica är trötta, förväntar de sig då att deras lyssnare ska hålla sig vakna, annat än av vrede?

Yuck.

Baby Monkey

Synd att jag redan bokat upp de flesta platserna på bloggutmaningslistan, annars hade den här nog tagit hem de flesta av titlarna:

Dag 15 – En låt som beskriver dig

Svårt ämne. Det stod mellan "Ænema" och den här, men den här vann:

De Lyckliga Kompisarna - "Gubbe & Kärring" ("Tomat", 1993)

Dag 14 – En låt som ingen tror att du skulle älska

Knepigt, jag är rätt öppen med min musiksmak.

Gillar att prata musik, gillar att prata om vad som är bra och vad som är anus. Men möjligen att ett av dessa tre musikstycken skulle kunna överraska någon:

Burial - “Archangel” (“Untrue”, 2007)




Hate Eternal - “I, Monarch” (“I, Monarch”, 2005)




Queen - “Love of my Life” (“Live at Wembley '86”, 1992)

Dag 13 – En låt som är guilty pleasure

Jag har en soft spot för radiovänlig powerpop, när väna kvinnoröster sjunger lagom rockig popmusik. Ofta kommer jag undan med det, antingen tack vare att musiken har ett nostalgiskt värde som i fallet Veruca Salt ("Shutterbug", fortfarande lika bra!), alternativt är någorlunda kreddig (och dessutom rätt nyskapande) typ Tegan & Sara.

Det händer dock att något ganska ostigt faller igenom filtret, en del dagar har jag till exempel förtvivlat svårt att sluta lyssna på:

Meg & Dia - “Here, Here and Here” (“Here, Here and Here”, 2009)



Oerhört okomplicerat och lättillgängligt. Refränger som sitter vid första lyssningen. Radiorock-demonproducenten Howard Benson klappar medhårs med den krispiga och påkostade produktionen. Fejkystråkar, “hårda” gitarrer och en jävligt banal text. Hela paketet, jag borde verkligen inte tycka om det här.

Vad är det för fel på mig?

Dag 12 – En låt av ett band du hatar

Jag gillade, och gillar fortfarande, ett helt lass av grungebanden; Stone Temple Pilots, Pearl Jam, Soundgarden, Mad Season, Nirvana och Temple of the Dog har alla gjort album som platsar på en “Världshistoriens Topp-100” i min skalle.

Jag gillade också, men skäms ganska mycket idag - för både min och deras del - över efterföljande plagiat som Staind, Nickelback, samt oerhört begränsade delar ur kristna pajasbandet Creeds katalog. Idag har jag jäkligt svårt för dessa akter, som enbart byggt sina karriärer på att slipa ned kanterna på ett redan existerande sound och koncept, utan att tillföra något eget.

Nu har ytterligare några år gått, och nyss nämnda mes-grunge-plagiat har i sin tur fått sina egna plagiat.

Ifrån mitten av Sverige kommer ett band som fanimej knappt borde få kalla sig band. Men ok, jag kan väl benämna eländet för band den här gången - om inte annat för att passa dagens bloggrubrik - och presenterar härmed en av de värsta låtarna jag vet:

Takida - “Curly Sue” (“Bury the Lies”, 2007)



Allt är så jääävla äckligt med det här bandet, och den här låten. Det är så utstuderat, låten är så löjligt förutsägbar, och hela grejen med att endast pliktskyldigt mecka ihop någon meningslös vers men att lägga allt krut på en ostig refräng som man sedan vevar tvåtusenetthundrafemtiofem gånger är så...inte ok.

Känner de själva att de skapar stor musik? Att de tänkt ut sitt koncept själva och inte alls låter EXAKT SOM STAIND? Tycker sångaren att han har en unik och fräsch röst, eller känner han kanske ibland precis som jag att det låter LITE ANSTRÄNGT OCH PÅKLISTRAT? Tycker de ens själva att det här är bra, eller tänker de bara på hur mycket de ska få ligga med småbrudar?

När Takida repar måste det ju i rimlighetens namn handla om hälften lek, hälften allvar.

Lekdelen i form av gamla thrash- och punk-covers, och lite hemmasnickrad garagerock som uppvärmning. Därefter är det dags för brödjobbet, Den Professionella Musiken. Då är det slut på glada tillrop, skratt och stoj.

För då repar Takida på “Curly Sue”, och det är inget roligt med det.