Kung Kenny och Kung Örlund

Vi tackar motståndarna och domaren med tre starka hej: "HEJ HEJ HEJ!"

Skönaste vinsten på mycket, mycket länge. Äntligen ett hörnbrunkarmål från Nisse. Den ledsna lille difaren slår en keff straff som kvällens gigant Daniel Örlund räddar mästerligt. Halvminuten innan berövas AIK på en ännu mer solklar straff då CH väljer att försöka avsluta trots ett överfall.

Utvisning Dulle, och i matchens slutsekunder ännu ett rött kort.

Jag är inte så mycket för fotbollsvåld, vårdslöst spel och såna tråkigheter. Men när Kenny Pavey klipper ifk:s lille töntige 23:a (som ändå låg i gräset och lipade hela matchen, så spela roll) är det nästan så ögonen tåras. En fullständigt vansinnig kapning som inte skådats på Råsundas gräs sedan Mats-Mats glansdagar. Ett rejält långfinger åt en töntig spelare och en ännu töntigare domare. Kom inte till Råsunda och käfta liksom.

Örlund en hjälte som sagt. Utskälld, hånad, bespottad och på väg bort, men via en bruten arm (Bergh) och ett brutet ben (Maanoja) har han övertygat i målet. Men trots Örlunds parader, AIK vinner rättvist och borde gjort det med större marginal. Extra skönt i en så pass viktig match också, förlust hade inneburit åtta poäng och fyra-fem placeringar från toppen.

Extra skönt mot äckliga skattefuskarna från baksidan.

Skotskare än Glasvegas

There Will Be Fireworks - s/t (2009)

Post-rock-doftande vemodig snällpoprock från Glasgow. Den skotska dialekten - som ju är det enda som är kul med löjligt överskattade fjolårsflugan Glasvegas - är hos There Will Be Fireworks än grövre, likväl ett av väldigt många trevliga inslag.

Passagen vid den självbetitlade debutskivans mitt, med den hårdare "Off With Their Heads" och korta munsbiten "I Like the Lights", är mycket fin. (Förstnämnda låt finns för övrigt på bandets Myspace.) Emellanåt blir det dock aningen jämntjockt, och en låt som "A Kind of Furnace" låter i bästa fall som något Sigur Rós skulle ratat.

Men så dyker "Foreign Thoughts" upp mot slutet (även den finns på Myspace), en rakare låt där den skotska accenten dessutom är fullständigt skoningslös.

Jag påminns förresten om Sigur Rós flera gånger under tiden skivan snurrar. Inte minst tack vare There Will Be Fireworks fäbless för märkliga instrument och ljud. Många gånger bygger man upp stämningsfulla ljudväggar med massor av djup som på ett fint sätt smälter ihop med den glasgowska sången. Sången och tonläget påminner också stundtals om Khoma.

Överlag en väldigt lovande debut, om än med ett par plumpar i protokollet.

- - - -

Intressant sammanträffande att This Will Destroy You dyker upp som nästa band i min jobb-iTunes. Visserligen ett instrumentalt band, men vars sorgsna och elgitarrkantiga post-rock inte alls är särskilt olik den There Will Be Fireworks bjuder på.

Nytt, avlyssnat och härmed kort avrapporterat

Poison the Well - The Tropic Rot
Jag smådyrkade ”Versions” när den kom och har därefter hunnit se Floridabandet Poison the Well live två gånger innan avtäckandet av denna uppföljare. Experimentell hardcore med nu-metal-vibbar är fortfarande en någorlunda rimlig beskrivning av bandet, men den här gången är det mer ren sång varför jag hävdar att närmaste musikaliska släkting är Blindside. (Vilkas två år gamla ”The Black Rose EP” jag har missat fram till nu.) I skivans avslutande låt närmar man sig rent av Muse.

”The Tropic Rot” är en rejäl skiva där det garanterat finns mer att upptäcka.

Murmansk – Eleven Eyes to Shade
Wow! En såväl ogästvänlig som olycksbådande albumdebut från detta finska band som spelar nån slags hårdare shoegaze. Det ekar och skramlar, gitarren är årets hittills ledsnaste, och sångerskan Laura har precis rätt balans mellan gnäll, likgiltighet och desperation. En riktig överraskning och lätt en topp-5–placering så här långt på årsbästalistan!




Tinariwen - Imidiwan: Companions
De sköna tuaregerna i Tinariwen är tillbaks med sitt fjärde album. Jag har fortfarande ganska nära till dampen när jag lyssnar på dem under längre stunder, men ett par låtar i stöten eller som bakgrundsmusik funkar deras svängiga musik, i genren som tydligen heter Tichoumaren, utmärkt.




Monolith – Eclipse
När det/den bärande riffet/slingan i en niominuters postrocklåt inte håller måttet, och inte heller produktionen, så blir det gärna dödligt tråkigt. Monoliths postrock/-metal är av det lugnare slaget, varför kontrasten mot den Neurosis-lika brölsången blir alltför stor.

Nej, det råder mördande konkurrens inom den här genren just nu, varför Philadelphias Monolith efter kvalspel tvingas till spel i Superettan nästa år.

Kungers-Grega på solokvist

Hässelbybandet Kungers har tagit välförtjänt semester och under tiden passar sångaren Grega på att köra lite solo. Han hjälper Promoe i "Mammas Gata" och egna solodebutplattan kommer senare.

Första smakprovet "Dom hade mycket att säga" låter kort och gott som ett lite poppigare och rakare Kungers. Här är videon:

En timme fredag (på Spotify)

Så här ser fredagslistan ut. Varken mer eller mindre. Lyssna och njut, eller gå och gör nåt annat.

Apropå The Ghost of a Thousand som fick med sig två låtar till listan så är det hög tid att köpa biljett till Eastpack Antidote Tour där utöver spöket även meckiga Fall of Troy, mjukpunkiga Anti-Flag och emomysiga Alexisonfire lirar.

Vill också slå ett extra slag för basspelet i Isis-låten, mellan ca 05:20 och 08:30. Så enkelt, men så snuskigt bra.

Neurosis, Debaser Medis

Neurosis igår. Total svettneuros. Precis som för två år sedan överjävligt varmt, gissningsvis återigen på bandets begäran. Möjligen inte riktigt lika saunalikt som sist, men...varmt nog.

Själva konserten liknade också till väldigt stora delar den förra. Glest i publiken dock, sist var det packat. Låtlistan svämmar över av alster från "Given to the Rising". Av de nio låtar som framförs under den 90 minuter långa urladdningen hämtas åtminstone fem från det senaste albumet.

Det har konstaterats en miljard gånger, men herresatan, Neurosis live är en så löjligt brutal maskin att bevittna. Scenen är mörk och oinbjudande. Josh Graham, bandmedlemmen som enbart står för de visuella effekterna, har snickrat ihop en riktigt obehaglig samling gryniga filmbilder på vargar, explosioner och skräckslagna människor, vilket passar den malande ångestmetallen ypperligt.

Ljudet är högt och bra. Skäggaporna Scott Kelly och Steve Von Till har fortfarande två av metalvärldens mäktigaste gutturalvrål, och de gånger då basisten Dave Edwardson hjälper till med sången är det riktigt kungligt.

Avslutande "Through Silver in Blood" (förvisso med en oerhört pajig lieman på filmduken) är ungefär så tung som musik blir. Punkt. När låten avslutas med enbart ett frenetiskt tremannakrigstrummande och gnissel blir jag sugen på att höra en hel konsert med bara det ljudet.

Smaka på de sista tre minuterna från det gamla Roadburn-giget (från typ 02:00 eller nåt, inklusive nyss nämnd pajig lieman):

Återigen var jag både mentalt och fysiskt urladdad efteråt.

En riktigt mäktig upplevelse.

Och som vanligt gör min kameramobil som bäst ifrån sig i totalt jävla mörker, som synes i detta inläggs inledning.

Feltänkt

Tänkte att jag skulle förgylla eftermiddagen med lite musik. Valet föll av någon märklig anledning på In Flames senaste platta "A Sense of Purpose".

Men den är ju faktiskt rent upprörande usel.

In Flames - vilket jävla pajasband de har blivit.

Nu blir det istället sentida Neurosis i form av "The Eye of Every Storm" och fortsatt pepp inför kvällens antagligen magiska konsert. Om du läser Indys magiska Roadburn-återblick och ändå väljer bort aftonens spelning...ja, synd för dig.