Det här var en skräll!
Jag hade nära nog noll förväntningar på Kate Nash tredje album "Girl Talk" eftersom förra skivan var rätt meningslös. Tre år gamla "My Best Friend Is You" var mest mer av samma som på debuten "Made of Bricks" (2007) men lite blaskigare.
"Girl Talk" är en jämförelsevis uppkäftig, punkig och rå skiva, om än fortfarande inom ramen för hennes rätt beskedliga popmusik. Enligt Wikipedia ville Nash åt denna punknerv medan hennes dåvarande skivbolag inte var lika övertygade. Det slutade med att hon lämnade skivbolaget och crowdfundade (finns det någon svensk term?) skivan via PledgeMusic.
Ett par låtar som låter som "gamla Kate Nash" finns här, första singeln, rappa "3 AM" till exempel, och bedårande "OMYGOD!".
Men i övrigt är det alltså rätt så stökigt, ibland med sextiotalssväng, ibland med vanliga jävla treackordslåtar. Jag gillar hennes brittiska uttal skarpt, det passar kanon ihop med hennes extremt otillgjorda sätt att sjunga på. Det låter helt enkelt som att Kate Nash verkligen gillar det hon gör, vilket kanske inte är så ovanligt för en artist, men här lyser det verkligen igenom hela vägen ut genom mina högtalare.
Stökigt alltså. Allra stökigast är det i "Cherry Pickin'" och "Sister" och jag älskar varje sekund.
Skivan är hela 54 minuter lång fördelat på femton låtar vilket känns lite ovanligt nuförtiden, och hade jag enbart gått på mina fördomar hade jag sagt att det var åt helvete för långt. Nu känns skivan inte alls för lång. "Girl Talk" är ett sensationellt trevligt album som jag tror håller för väldigt många lyssningar till.
Jag hade nära nog noll förväntningar på Kate Nash tredje album "Girl Talk" eftersom förra skivan var rätt meningslös. Tre år gamla "My Best Friend Is You" var mest mer av samma som på debuten "Made of Bricks" (2007) men lite blaskigare.
"Girl Talk" är en jämförelsevis uppkäftig, punkig och rå skiva, om än fortfarande inom ramen för hennes rätt beskedliga popmusik. Enligt Wikipedia ville Nash åt denna punknerv medan hennes dåvarande skivbolag inte var lika övertygade. Det slutade med att hon lämnade skivbolaget och crowdfundade (finns det någon svensk term?) skivan via PledgeMusic.
Ett par låtar som låter som "gamla Kate Nash" finns här, första singeln, rappa "3 AM" till exempel, och bedårande "OMYGOD!".
Men i övrigt är det alltså rätt så stökigt, ibland med sextiotalssväng, ibland med vanliga jävla treackordslåtar. Jag gillar hennes brittiska uttal skarpt, det passar kanon ihop med hennes extremt otillgjorda sätt att sjunga på. Det låter helt enkelt som att Kate Nash verkligen gillar det hon gör, vilket kanske inte är så ovanligt för en artist, men här lyser det verkligen igenom hela vägen ut genom mina högtalare.
Stökigt alltså. Allra stökigast är det i "Cherry Pickin'" och "Sister" och jag älskar varje sekund.
Skivan är hela 54 minuter lång fördelat på femton låtar vilket känns lite ovanligt nuförtiden, och hade jag enbart gått på mina fördomar hade jag sagt att det var åt helvete för långt. Nu känns skivan inte alls för lång. "Girl Talk" är ett sensationellt trevligt album som jag tror håller för väldigt många lyssningar till.
