Anders Dubbel-IPA

I måndags öppnade Systembolaget äntligen upp möjligheten att beställa lokala och småskaliga drycker till vilken butik som helst. Det har under veckan varit en del förvirring kring vilka bryggerier och ölsorter som omfattas av detta erbjudande, men jag langade hur som helst in en beställning snabbare än du kan säga "stor stark".

Jag har varit grymt sugen på Eskilstunas öl i allmänhet, och Anders Dubbel-IPA i synnerhet, så både Eskilstuna och Anders dominerade min beställning.

Anders Dubbel-IPA är ett humlemonster på 8,7 %, fullproppad med trevlig humle, och ska kanske närmast jämföras med Drakens DIPA.

Kanske har den en aningen tunn kropp för att vara så rejäl i övrigt, och den har en lite skum bismak av te (som även min hembrygda klon på Drakens DIPA har). Färgen är aningen oaptitlig, nästan lite brun-grön och inte sådär praktfullt orange. Men det är också allt jag har att klaga på, för det här är en riktigt bra DIPA. Mitt exemplar tappades för knappt två veckor sedan, så humlen hoppar och skuttar på tungan. Ett sting av alkohol i framförallt doften - i övrigt inga stora överraskningar faktiskt, utan kort och gott en jävligt god öl.

Nästan lika god som etiketten är ful. Inget ont mot själva Anders, men Eskilstuna Ölkultur har fan inte snygg design på sina etiketter alltså.

Meshuggah - Koloss

Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingbergs mustiga svenska metal-historiska reportagebok "Blod Eld Död" rekommenderas varmt. Den är rejäl och fascinerande på alla sätt och vis, även om snaskigheten kring black metal-scenen ibland tillåts ta närmast kvällstidningsmässiga proportioner på bekostnad av annat.

Med annat syftar jag främst på två av mina personliga favoritband som rent objektivt hör till de senare årens mest inflytelserika svenska metalbanden - Opeth och Meshuggah. Men man kan ju inte få allt.

Meshuggah - som åtminstone under tidigt 90-tal var ett av Sveriges viktigaste band - såg jag senast på Metaltown i somras, för femte eller sjätte gången, jag har tappat räkningen. De var minst lika stabila och tighta som vanligt, men visst fan har de såsat till sig i en ganska stadig takt ända sedan 1998 års "Chaosphere"? Tempot är ganska jämntjockt och på spelningen i somras kändes gamla slagdängan "Future Breed Machine" lite extra välkommen eftersom tempot där är annorlunda, högre.

Sjunde albumet "Koloss" är därför en väldigt trevlig överraskning. Rak, elak, högljudd och jävlig. "The Demon's Name Is Surveillance" har ett helt hysteriskt intro och komp, med lite Fear Factory/industrimetal-känsla och i allmänhet en hypnotiskt brutal stämning.

Jag gillar förvisso inte trumljudet, och är lite förvånad över att den mänskliga trummaskinen Tomas Haake velat ha det på det här sättet. I "The Hurt That Finds You First" låter det till exempel väldigt skumt inledningsvis. Dovt på ett lite oskönt vis.

Men annars, mer variation, fler tempoväxlingar än på mycket länge. I "Behind the Sun" plockar norrlandsbandet plötsligt fram en ljudvägg värdig något av Devin Townsends hårdare projekt och i största allmänhet gäckar de sina lyssnare mer än på länge.

"Break Those Bones Who Sinews Gave It Motion" har en härligt olycksbådande gitarr i början men representerar väl annars ganska väl det gamla vanliga Meshuggah-tempot - brutaltungt om man är på rätt humör, lite lönnsåsigt om det regnar ute.

Allra bäst är nog istället "Swarm", en riktig jävla vansinneslåt med ett suveränt gitarrljud, de där Meshuggah-gurorna som låter som varvande mototer i refrängen, ett grymt gung och ett urflippat gitarrsolo värt att offra en tand för.

Så jävla nyskapande är Meshuggah inte längre, men de släpper å andra sidan aldrig en dålig skiva - och "Koloss" hör som sagt till de bättre på senare år.

Omnipollo/Evil Twin: Russian Roulette (ljus)

En grymt skönt idé.

Jeppe från Evil Twin och Henok från Omnipollo hookade upp på Amager Bryghus och bryggde inte en, utan två, ipor - en "vanlig" och en svart. Det hela paketerades i tjusiga flaskor, och namnet Russian Roulette kommer helt enkelt ifrån att du inte vet vilken bärs du får innan du börjar hälla upp. Nu har jag hittills bara testat den ljusa, men den känns iallafall som att få ett skott i skallen.

REJÄLT besk, och nästan inte alls på det där fruktiga sättet. Visst anar man en hel del amerikansk humle i form av syrliga grapefrukttoner, men mest känns beskan som en stenhård grön grankotte marinerad i det där mjölkiga äcklet som finns i maskrosstammen.

Jag kommer definitivt att paja smaklökarna, men kanske är det värt besväret.

Doften är oklanderlig, bättre än smaken faktiskt. Färgen är läckert klargul, vätskan är lite grumlig - skulle jag gå på utseendet skulle jag nästan gissa veteöl. Skummet är tjockt, kritvitt och aningen efterhängset.

En välgjord och väldigt trevlig törstsläckar-IPA. De 7,1 volymprocenten alkohol får knappt något spelrum alls, och vore det inte för den brutala beskan skulle den här gå att hälla i sig i en klart hälsovådlig takt. Jag ser fram emot att testa den mörka, (SPOILERVARNING: man ser faktiskt på flaskorna vilken sort som är vilken) och min andra ljusa flaska kommer jag nog låta ligga och lugna ner sig i någon månad för att se om fler nyanser vågar sig fram.

Om den är värd sitt pris? Nja, 67 spänn halvlitern (privatimport via Brill & c:o) känns lite saftigt.

Men nya grepp inom ölvärlden är alltid välkommet, jag och gammel-ölen Früh Kölsch var till exempel inte alls överens härom veckan. Och fan vet om inte Evil Twin (tillsammans med brorsan Mikkel Borg Bjergsø (Mikkeller)) och Omnipollo hör till Skandinaviens åtminstone 10 hetaste och framförallt mest orädda ölbryggare just nu.

The Mars Volta - Noqtourniquet

Trevligt, The Mars Volta har förnyat sig litegrann!

Trippigare trummor, ett lite mer åttiotalsproggigt men samtidigt mörkare sound, och vi hittar nya tricks från sångaren Cedric Bixler-Zavala.

Inte minst trixar han i skeva "The Malkin Jewel", där han med en lätt obehaglig mix av gammal Nick Cave och Jack White spelar ut hela sitt register.

Samtidigt känner man såklart igen The Mars Volta. "Empty Vessels Make The Loudest Sound" är till exempel en helt naturlig fortsättning på "Concertina" ifrån bandets första ep. Och överlag finns här tillräckligt många låtar som låter "vanliga Mars Volta-låtar" om man nu kan kalla dem det.

"Noqtourniquet" är redan nu en fängslande skiva som lär få rejält med speltid framöver - något den också kommer att behöva för att växa ytterligare. Men redan nu tror jag att den kommer att höra till 2012 års bästa album när det är dags att sammanfatta skivåret.

Stillwater Stateside Saison

Jag är inte alls bevandrad inom ölstilen Saison, även om sinnessjukt prisvärda Saison Dupont har seglat upp som en av mina absoluta favoritöl i Systembolagets ordinarie sortiment - lagom tills den tragiskt nog är på väg ner i T9-modulen och vem vet vad som händer sen. Saison Dupont har härligt peppriga citrustoner, känns oförskämt fräsch och har en närmast örtig beska.

Stateside Saison ifrån amerikanska fantombryggaren Stillwater Artisanal Ales är en betydligt mindre frisk historia. Den är en förhållandevis söt öl, mer klassiskt belgisk och mindre champagnig. Tvålaktig doft. Persikor i förgrunden, lite veteölskänsla med apelsinskal och koriander som lurar i bakgrunden.

Färgen är lätt att förälska sig i, brandgul och rejäl.

Kylskåpskall är den lite pepprig, spritig och allmänt svårbedömd. Jag har på senare tid intresserat mig ganska mycket för öls serveringstemperatur. Börjar mer och mer vilja ha mina fiskar, förlåt, öl, varma, typ. Blir lite deppig när Texas Longhorn-personalen häller upp en iskall Flying Dog-rökare i ett frostat glas, det funkar liksom inte. När Stateside Saison börjar närma sig rumstemperatur blir den också mycket mer komplex.

Mindre kantig och mer sammanhållen.

Ölen känns tyvärr betydligt mer alkoholstark än sina 6,8 volymprocent, så att få i sig den rätt så stora flaskan på egen hand är ett rätt så tufft uppdrag. Nja, jag är en smula besviken faktiskt. God men inte fantastisk. Väldigt trevlig i små doser men man tröttnar rätt så snabbt.

Stillwater Artisanal Ales hade dock med ytterligare några öl i mars-släppet, och ståendes i skafferiet har jag även Mikkeller-samarbetet och ytterligare en saison i form av en flaska Existent. De ska bli kul att testa.

Spons

Det är synd att sponsorförslagen inte har börjat trilla in än. Hade de gjort det hade jag utan tvekan promotat denna nyhet.

Salt (salt, som i bordssalt, inte saltlakrits) och rökig lakrits.

Bra grejer.

Every Time I Die - Ex Lives

Det kan inte bara ha varit jag som var lite oroad inför nya Every Time I Die-albumet "Ex Lives". Jag trodde att sångaren Keith Buckley och hans vänner skulle ha mesat till sig efter sidoprojektet tillsammans med den där narr-liknande Anthrax-killen - rockiga The Damned Things.

Min oro visar sig snabbt vara fullständigt obefogad. Öppningslåten "Underwater Bimbos From Outer Space" sparkar och fräser ordentligt, och under skivans tre-fyra första låtar är det betydligt mer hardcorevibbar, för att inte säga rena Converge-inslag, än någon beskedlig radiorock.

Buckley maskerar formen till en början i och med att han nästan enbart vrålar och inte alls sjunger. Inte förrän i "I Suck (Blood)" börjar Every Time I Die närma sig den lite vanligare hårdrocken, och låter ganska ofta som Cave In runt "Jupiter"-tiden. ("Big Riff" förresten, vilken jävla låt!!) Sångmässigt är det ibland rent kusligt likt Stephen Brodsky. Det fortsätter med enklare rock, "Partying Is Such Sweet Sorrow" börjar med banjo för att sedan bli en snabb, sleazepunkig, behändig liten sak.

Den progressiva sleazerocken dyker snart upp igen, och "Revival Mode" för mina tankar till Guns'N Roses "Use Your Illusion"-plattor, inte minst vad gäller gitarrsolot/-avslutningen som hade kunnat vara signerad Slash. Skulle jag rita ett musikaliskt släktträd över det som hörs på "Ex Lives" skulle jag förutom Cave In, Converge och Guns'N Roses också nämna Mastodon. Välgjorda "Indian Giver" har en refräng som hade kunnat vara med på senaste Mastodon-plattan, och kvicka bonuslåten "Starve An Artist, Cover Your Trash" har ett riktigt skönt gitarrlir som känns mycket Mastodon.

Det finns några låtar som aldrig riktigt lyfter, utan förblir anonyma, men de är i klar minoritet. "Ex Lives" är tack vare sin aggressivitet, sköna taktbyten och fina variation en klar kandidat till årets bästa skiva.

Missa förresten inte Every Time I Die när de kommer till Sverige i maj.