Every Time I Die - Ex Lives

Det kan inte bara ha varit jag som var lite oroad inför nya Every Time I Die-albumet "Ex Lives". Jag trodde att sångaren Keith Buckley och hans vänner skulle ha mesat till sig efter sidoprojektet tillsammans med den där narr-liknande Anthrax-killen - rockiga The Damned Things.

Min oro visar sig snabbt vara fullständigt obefogad. Öppningslåten "Underwater Bimbos From Outer Space" sparkar och fräser ordentligt, och under skivans tre-fyra första låtar är det betydligt mer hardcorevibbar, för att inte säga rena Converge-inslag, än någon beskedlig radiorock.

Buckley maskerar formen till en början i och med att han nästan enbart vrålar och inte alls sjunger. Inte förrän i "I Suck (Blood)" börjar Every Time I Die närma sig den lite vanligare hårdrocken, och låter ganska ofta som Cave In runt "Jupiter"-tiden. ("Big Riff" förresten, vilken jävla låt!!) Sångmässigt är det ibland rent kusligt likt Stephen Brodsky. Det fortsätter med enklare rock, "Partying Is Such Sweet Sorrow" börjar med banjo för att sedan bli en snabb, sleazepunkig, behändig liten sak.

Den progressiva sleazerocken dyker snart upp igen, och "Revival Mode" för mina tankar till Guns'N Roses "Use Your Illusion"-plattor, inte minst vad gäller gitarrsolot/-avslutningen som hade kunnat vara signerad Slash. Skulle jag rita ett musikaliskt släktträd över det som hörs på "Ex Lives" skulle jag förutom Cave In, Converge och Guns'N Roses också nämna Mastodon. Välgjorda "Indian Giver" har en refräng som hade kunnat vara med på senaste Mastodon-plattan, och kvicka bonuslåten "Starve An Artist, Cover Your Trash" har ett riktigt skönt gitarrlir som känns mycket Mastodon.

Det finns några låtar som aldrig riktigt lyfter, utan förblir anonyma, men de är i klar minoritet. "Ex Lives" är tack vare sin aggressivitet, sköna taktbyten och fina variation en klar kandidat till årets bästa skiva.

Missa förresten inte Every Time I Die när de kommer till Sverige i maj.

Dödsölen

Under senaste hembryggningen - vi gjorde en klon på Drakens DIPA - så blev det rejält med vätska kvar i humlen efter koket. Viktor tog då på sig ett par plasthandskar och kramade ur det sista.

Någon liter grönbrun sörja fick vi ut, vilken vi hällde ner i jästresterna och ställde på jäsning på Viktors server.

Ett par veckor senare var det en riktigt funkig doft som slog emot en när man öppnade jäskärlet. Vi langade i lite socker och fyllde fyra flaskor. Igår var det dags att smaka.

Jag var i ärlighetens namn lite orolig, och utgick ifrån att det skulle smaka skit.

Färgen är fin, och smaken är - antagligen på grund av den höga jästemperaturen - belgisk. Estrar och en ordentlig sötma. Faktiskt inte så tokigt, och klart över förväntan.

Tyvärr hade den blivit rejält infekterad, vilket kanske inte var så konstigt eftersom det tummades en hel del på våra annars rätt hårda krav på renlighet när vi gjorde det här experimentet. En klockren acetaldehyd-infektion skulle jag påstå med tanke på den rejäla tonen av gröna äpplen i smaken.

Det mesta vaskades, men det var ett kul experiment!

Hornbeer Happy Hoppy Easter

Påsköl? Nej, mest en ordentligt pigg IPA. Massor av beska, och tropiska frukter typ ananas och persika, får mig att gissa på Simcoe och Amarillo.Mycket trevlig öl, trots bruket av Comic Sans på etiketten.

Brooklyn-stouten (och en humlig fördrink)

Drog först i mig en Hops Kill Nazis ("Hops Kill ?") ifrån BrewDog. En "imperial red ale" med en sjuhelvetes massa humle. Den var läckert röd i färgen, och smakade kort och gott som en amber/red ale med just en sjuhelvetes massa fruktig humle. Väldigt trevlig men kanske inte värd så många fler rader än så trots allt.

Brooklyn Black Chocolate Stout var kanske den öl som det inför marssläppet pratades mest om bland ölnördarna (utöver några svindyra skapelser, däribland den nästan tio gånger så dyra lagrade Rasputin-stouten). En nygammal öl till ett väldigt förmånligt pris (20 spänn), enligt kännarna väl värd att köpa på sig och bunkra/lagra/ställa i skafferiet. Majoriteten av mina flaskor kommer definitivt att få stå i källarförrådet i ett par år.

Just nu är det nämligen en rätt så bångstyrig stout vi har att göra med. De tio procenten alkohol känns, det bränner faktiskt till litegrann när man håller kvar den i munnen en stund. Kakao, en liten touch av lakrits och en rejäl dos av sånt där mörkt bröd som tar en morgontrött tjomme som mig en halvtimme att få i sig en skiva av. Lite lätta vaniljtoner och en slags bränd beska i eftersmaken, doften är nästan bara choklad. Det hela känns en smula pubertalt, som om de hormonstinna smakerna bröstar upp sig och bråkar med varandra snarare än myser ihop i soffan.

Utseendet kan man förresten inte klaga på, i mitt dunkla vardagsrumsljus ser det fanimej ut som motorolja! Men nja, än så länge en förvisso väldigt bra imperial stout, som dock inte infriar mina högt ställda förväntningar. Utan att dra några osmakliga och trötta Fritzl-skämt så kommer jag som sagt att låsa in resten av flaskorna i källaren under ett par år, då tror jag att den kan bli magisk!

Lillebror

BrewDog - Dogma

En öl bryggd på malt, humle, jäst och vatten.

Ja, och kolanöt, vallmofrön, guarana och honung också. Inga konstigheter med andra ord, iallafall inte när det står Brewdog på flarran.

I kylskåpskallt läge är den 7,8% starka ölen lite stickig och spritig, men i takt med att temperaturen stiger försvinner en del av detta tack och lov.

Honungssmaken märks definitivt, det här är en ganska söt öl. Den liknar faktiskt Hello My Name Is Ingrid en smula, undrar om det är samma bas i de två ölen? En viss dubbel-IPA-stämning infinner sig i denna snäppet för tunga och aningen peppriga öl.

Vallmofröna märker jag inte alls, men guaranan ligger och lurar i eftersmaken. Det skulle förstås kunna vara någon lite lönntropisk smak av humlen, men jag tycker bestämt att jag rapar lite (någon av de fruktigare smakerna av) Läkerol mellan klunkarna.

Kolanöten skänker en sval ton av iskall cola...nä vafan, cut me some slack, jag är trots allt bara en lekman, jag känner ingen colasmak.

Allt som allt är jag inte jättenöjd. Doften är tvålig och syntetisk, och även om det alltid är kul att testa konstig öl så är det här ingenting jag kommer köpa igen.

Dogma utgör en fjärdedel av det mixpack som BrewDog släppte på bolaget i torsdags. I skrivande stund finns det ännu någorlunda gott om dem, och övriga tre öl är åtminstone på pappret betydligt rimligare.

Nils Oscar Ctrl Alt Delete

Det var ju ett rätt matigt ölsläpp i torsdags. Mystisk öl med guarana och vallmofrön, lyx-veteöl och extremt prisvärd imperial stout från Brooklyn.

Mitt bland alla moderna, mystiska grejer släpptes också tre stycken öl i den urgamla tyska skolan - en kölsch, en kellerbier och en (svensk) altbier. Eftersom jag inte pallrade mig in till stan i torsdags, utan nöjde mig med en dyr e-beställning och ett besök hos min lokala dealer, så fick jag bara tag på den sistnämnda av de tre.

Nils Oscars vitsigt döpta Ctrl Alt Delete är kort och gott en altbier. En tysk, överjäst mörk öl, där namnet alt kommer just från att det var det gamla sättet att brygga öl på, till skillnad från moderniteter som lager och pilsner.

Hur är den här då? Lättdrucken och skön. Mellanölsstyrka (4,5%), och faktiskt inte helt olik Nils Oscars paradnummer Kalasölen. Knäckiga, lite brända toner och förvånansvärt mycket kropp med tanke på den modesta alkoholhalten.

Utöver en lite metallisk bismak så gillar jag den här mycket!