CocoRosie, Debaser Medis, Stockholm

Det blev en rätt lång väntan, först ute i regnet och kylan, därefter framför Debaser Medis scen. Men när CocoRosie så småningom klev på var alltihop såklart värt det.

Precis som på Way Out West i somras bjuder systrarna Bianca och Sierra Casady på en hyfsat okonventionell laguppställning. Med sig har de en snubbe som spelar piano och keyboards med en märklig teatermask på sidan av ansiktet, en beatboxsnubbe, och en basist som klätt sig alldeles för varmt.

Tillsammans med Sierras operasång och harpaspel, samt Biancas bäbisröst och allehanda märkliga instrument och leksaker blir resultatet än en gång en oförglömlig spelning.

Hip-hop, Freak folk eller bara ovanlig popmusik - Att beskriva CocoRosies musik är som det heter ”…svår att förklara för en som inte förstår.”

Duon inleder hur som helst med en smått oigenkännlig version av ”Tekno Love Song” och konserten igenom är det nya versioner av gamla låtar som gäller. Några gånger är det dessutom nya versioner av (åtminstone för mig) nya låtar som bjuds. Sköna ”Summer Breeze” (kan den ha hetat) med sin raprefräng, och partysvängigt uppstudsiga ”Kitty Kat” (eller något annat kattaktigt namn) satt som 2*smäck.

Inte heller den ständigt sprudlande ”Japan”, vackra ”Good Friday”, ännu vackrare ”Terrible Angels”, eller genomfnissiga extranumret ”By Your Side” bör ha gjort någon frisk människa besviken.

Jag är förstås lite kluven under ”Werewolf”.

Ännu en mäktig, ny version - samtidigt som albumversionen hade kunnat bli mer än förträfflig den med. Den tjusiga refrängen är borta, och de stillsamma verserna är ersatta av en raskt rappande Bianca som kvällen till ära tagit på sig världens längsta lösögonfransar och en stilig rastaperukmössa. Det är snygga utstyrslar överlag, snyggt ljus, grymt ljud och stiliga videoprojektioner. Balansen mellan Biancas stenansikte och Sierras många breda leenden är också den klockren.

Det är på samma gång självklart och trallvänligt som det konstigaste jag någonsin sett. Svinstarka popdängor i mystiska förpackningar. Myspys och käpphästar.

CocoRosie har just nu roffat åt sig två topp-10-placeringar över årets bästa konserter. Och då har det ändå varit ett svinbra konsertår.

- - - - -
Edit: Ahaaaa...den där låten som stod som "Summer Breeze" på setlisten verkar gå under namnet "You wanna fuck me" eller liknande på YouTube och resten av nätet. Som den icke-reklamradiolyssnare jag är hade jag missat att det var en Akon-cover. De versioner de lirat tidigare liknar originalet mer.

(Bilden tog jag på Way Out West tidigare i år, jag ville inte vara Mobilkameramänniska nr.534 igår)

Lite olika

The Blood Brothers lägger ned. Trist på ett så bra liveband, och trist att ett band som på något skumt sätt lyckas med kombinationen att vara stenhårda, känslosamma, märkliga och att konstant låta smått efterblivna stänger butiken.

- - - - -

SL – Seriöst, vad i helvete håller ni på med? Är det för att det någonstans i Stockholmstrakten faller en snöflinga som ni kollektivt bestämmer er för att lägga ned hela skiten vinter efter vinter? Var är kämparandan? Igår morse: ”Tågen vänder i Västra Skogen” Imorse: ”Tåget vänder vid Fridhemsplan” Idag på väg hem: ”Nästa tåg befinner sig på helt fel plats, på väg åt fel håll, men vänder eventuellt någon gång under kvällen”

Alltsammans ackompanjerat av en pendeltågstrafik vars misär inte ens Von Trier skulle kunna överträffa.

70 % nöjda kunder my ass. I SL:s egen styrelse möjligen. Jag längtar redan efter prishöjningen.

- - - - -

Bojan Djordjic till AIK, till slut. Mats Mats i all ära, men när de matcher Rubarth inte är skadad eller avstängd kan räknas på ena handens fingrar - hur mycket kantspringardåren än briljerar när han väl springer där borta längs västra – känns det inte helt fel med en grymt meriterad, grymt teknisk och likväl ung snubbe med AIK-hjärta som kommer på fri transfer. Nu vill jag bara ha in Micke ”Wentzels lillebrorsa” Wentzel från Väsby i truppen också, så tar vi hem den där pajasserien utan svårigheter nästa år.

- - - - -

Filmfestivalen. 13 filmer bokade vilket nog är nytt rekord för min del. Ser fram emot ”The Nines”, ”The Ten”, ”The Great World of Sound”, ”Jar City”, “California Dreamin’”, “King of California”, “Into the Wild” och ett gäng andra förhoppningsvis sköna rullar.

Känd från (Fan-)TV

Grymt kul att komma hem från jobbet, slå på tv:n och mötas av David Fjälls nuna, där han, visserligen i någon meningslös Karjala/Izvestia/Hockey Games/Hockey Tour/Abramovich-hockeyturnering, leder det s.k. studiosnacket i pausen, och gör det med briljans.

I egenskap av inbiten AIK:are visste jag redan att Mr.Fjäll är en sportjournalist som med små medel överglänser aningslösa pajasreportrar som Peter Jihde och Ola Wenström genom att ställa kvicka, smarta, obekväma och oväntade frågor till sina intervjuoffer.

Jag har följt snubben via otaliga Fan-tv-intervjuer med alla möjliga AIK:are och är uppriktigt tacksam över att ha fått förstahands- (något sånär sann) information ifrån spelare och ledare i AIK, istället för att få vinklade lögner ifrån rosa skvallerblaskor eller skalliga tv3-gnällspikar. Sistnämnda duo är annars ungefär så bra aktuell svensk sportjournalistik blir, frånsett Text-TV som förstås ännu är överlägsen på alla sätt och vis.

Annars är det ju som bekant antingen DN:s resultatbörs, Skjutjärnsjournalisternas vågade ”Hur känns det?” eller Robert ”Internet? Nej, där tittar jag aldrig…” Lauls ryktessmörja, eller Mats Olssons ständigt inaktuella krönikor som bjuds.

Nej, mer Fan-TV och mer David Fjäll till folket säger jag.

Våffeldagen!

Wohoo!

Det tog inte ens två veckor från att Den Blå Farbrorn knackade på Oinks rosa dörr tills uppföljaren Waffles slog upp portarna.

Jag tackar för det, nu har jag återigen ett ställe på nätet att besöka för att hålla koll på kommande skivsläpp samt ladda ned mp3or ifrån de artister som gett sin tillåtelse till det.

Den rättighetsskyddade musik som eventuellt går att snoka rätt på via nämnda site låter jag givetvis bli, jag är ju ingen kriminell idiit.

- - - - -

Annars är jag grymt sugen på de två färska Sigur Rós-släppen, dubbel-epn ”Hvarf-Heim” och dvdn ”Heima”. Undrar just om man kan provlyssna någonstans…

Att, så att säga, börja på ny kula

Kids!

Lär er av detta: Sitter ni framför datorn i typ fjorton timmar på raken kan det lätt hända en olycka till slut.

Jag trodde att jag skulle rensa bort alla låtar som för tillfället låg i mitt iTunes-bibliotek. Blev lite misstänksam/orolig när hela operationen tycktes dra ut på tiden. Jajamensan, jag hade ju förstås
1. Markerat alla låtar på min iPod
2. Tryckt delete
3. Bekräftat och följaktligen tömt hela skiten.

Snowrollers mössa ”Stavfelet” till mig med andra ord, men nu slipper jag i alla fall våndas över att behöva ta bort livsviktig musik ur iPoden så fort jag vill lägga in något nytt.

Det ska ändå bli skönt med en fräsch start, och det ligger en del (lagliga) mp3or både här och där som kan tankas in och fylla den gamle trotjänaren igen.

Men ändå.

Några bra saker

Maskinen – Alla som inte dansar

Denna smått märkliga dansgolvsdänga svänger så det svartnar. Den smått uppseendeväckande refrängen får en åtminstone att haja till en aning. Samt att man förstås måste ta ställning genom att svänga sina lurviga. Lyssna här:

http://maskinen.noisycricket.se/dansa/

- - - - -

Firewater – The Golden Hour

Sköna rockorkestern Firewater har en ny platta klar. Schyssta som man är streamar man ut hela kalaset till giriga lyssnare som jag, och ni, en bit ned på sin MySpace-sida. Eller så kan man lyssna här:






Skivan känns betydligt mer balkan och orientalisk överlag än de tidigare alstrena, även om inslagen ändå inte är helt främmande för den som upptäckt detta tragiskt förbisedda band. Fans av Tom Waits, Kaizers Orchestra och stabil rockmusik i största allmänhet bör lyssna.

- - - - -

Dexter-signaturen

Att historien om snälle seriemördaren Dexter är en av de bästa tv-serierna på mycket mycket länge borde ni redan veta. Vet ni det vet ni också att vinjetten till samma serie nog är så cool att man nästan grinar. Se här:

Bonde do Role - With Lasers

Domino, 2007
Betyg: 7/10

Med en bisarr och lekfull mix av baile funk, hårdrock och gamla goda hip hop-beats har den brasilianska trion Bonde do Role fått ihop ett debutalster som värmer. Det är lite gamla Beastie Boys-vibbar blandat med prylar som låter som Leila K, nedkört i det akvarium där sri lankesisk/brittiskan M.I.A. simmar runt.

”With Lasers” rår inte på sistnämnda dams platta ”Kala”, men den är nästan lika bra vilket lär räcka till en skaplig placering på listan över årets 30 bästa skivor.

Bandet har skapat sig ett troligen välförtjänt rykte om att vara en riktigt jäkla svinbra liveakt. Inte så konstigt kanske med tanke på att den studsiga, uppkäftiga musik man framför nästan är omöjlig att sitta still i sällskap med.

Några gånger blir metalriffen lite småsega, men inte mer än att ett välplacerat kazookomp kan råda bot på den begynnande tristessen.

Javisst, den här plattan kör vi på nästa förfest, om den inte är sönderspelad till dess vill säga, då den i stort sett gått på repeat på jobbet i veckan.

Här finns några sköna låtar om du vill testa: http://www.myspace.com/bondedorole


- - - - -

En besvikelse är däremot Puscifer. Maynard-projektet som skulle bli så bra blev bara en liten tummetott med en rolig skivförpackning och på sin höjd två, tre riktigt vassa låtar.

Recension dyker upp i nästa nummer av Close-Up – en tidning som för övrigt kommer att innehålla skribenternas årsbästalistor…själv kan jag konstatera att hårdrocksåret så här långt varit ett ganska magert ett och att ovanligt många betygssjuor fick plats bland de tio albumen.