THE HAMBURGER TRAIN

Recept på bästa lättölen

2012-01-23T18:36:00.004+01:00

Två ölbloggare - Humligheter och Ölsvammel - har testat sig igenom större delen av Sveriges lättölsutbud.

Vinnare i bådas tester blev ett svenskt/skotskt samarbete i form av att man häller upp en slurk av BrewDogs Nanny State och en slurk Spendrups Premium Lager i glaset.

Jag blev såklart nyfiken på att testa.

Nanny State drack jag ganska nyligen, och humlemässigt finns det ju inte så mycket att klaga på. Men i och med att den är så pass vattnig blir den åt helvete obalanserad, så att backa upp den med en betydligt maltigare historia - klassikern Spendrups som å sin sida är lika humlestinn som mellanmjölk - känns ju åtminstone på pappret som en smart grej.

Väl i glaset är det inte heller så dumt. Visst är det ordentligt vattnigt, men balansen känns vettig och det blir mer kropp än hos Nanny State, och en jäkla humlekick jämfört med att dricka en vanlig svensk lättöl. Och med tanke på avsaknaden av alkohol är det här nog ungefär så bra det blir i lättölsväg - jag tycker nog att den spöar större delen av din lokala livsmedelsbutiks utbud av 2,8:or också.

Ett kul test var det, och jag fick definitivt blodad tand vad gäller ölblandande!

Ingrid

2012-01-20T18:05:00.001+01:00

Suger andäktigt i mig min sista Ingrid. Viss panikkänsla infinner sig, finns det inte alldeles för få dubbel-ipor i Systemets ord.sortiment?

Ett lass mellanöl från Purity

2012-01-15T12:42:00.003+01:00

Fler och fler ölimportörer och bryggerier meckar ihop mixpack till Systembolagets beställningssortiment (och även till det tillfälliga sortimentet i butik, som Brewdog gjorde med sin "IPA is dead"-svit i fjol).

För ett par veckor sedan uppmuntrade jag det initiativet och beställde en låda "Mixed Purity" ifrån engelska och väldigt miljömedvetna Purity Brewing Company. I paketet får man 3 stycken Pure UBU, 3 stycken Pure Gold och 2 stycken Mad Goose. Hittills har jag hunnit testa Pure Gold och Pure UBU.

Den förstnämnda är en klassisk ale på 4,3% med (tror jag) enbart europeisk humle vilket är kul som omväxling i dessa tropiska-frukter-humle-torpeds-tider. En oerhört välgjord och lättdrucken historia med drag åt pilsnerhållet.

I amber alen Pure UBU (4,5%) har britterna slängt ned några nävar amerikansk Cascade vilket skänker en välbehövlig fräschör till en annars rätt stabbig öl. Med tanke på den modesta alkoholhalten är det rätt bra tryck i smakerna, det finns ganska mycket som tar plats trots att det är en i grunden tunn kropp bakom. Tänk er en jävligt vältränad fjäderviktsboxare.

Kvar att testa är Mad Goose, en pale ale som väger in på 4,2% alko, och jag hoppas att jag sparat den bästa till sist, även om den galna gåsen kommer att få kämpa för att spöa Pure Gold.

För mig personligen är det kul att testa så här pass bra mellanöl - på senare tid har jag annars förlorat mig i imperial stouten och dubbel-IPAns förlovade riken.

Lördagens ölskörd

2012-01-09T18:28:00.005+01:00

Drack ett par finöl på Babajan i lördags, mycket trevligt.

Pang Pang Puttin' In Hours
Första smakprovet ifrån Stockholms färskaste bryggeri, lilla PangPang Brewery ifrån Hökarängen.

En törstsläckar-APA och en rejäl humlebomb, tyvärr utan alltför mycket kropp att backa upp den läckra humlebeskan med. Ändå en väldigt trevlig öl som jag tror sig skulle fungera ypperligt till en kryddig sommargrillning.

Den skulle ha dykt upp på Systembolaget nu i januari, men jag har för mig att jag läste något om att etiketterna inte föll vårt goda Systembolag på läppen, så den har blivit lite försenad.

Evil Twin Yang
En riktigt rejäl dubbel-IPA på 10%, med massor av drag i. Russin/torkad frukt i bakgrunden och en klädsam beska. Snudd på trögflytande vätska, hyfsat lik I Hardcore You men aningen mer vinös i framtoningen. Barley Wine-känsla nästan. Klockren!

Mikkeller Spontancranberry
Jag gillade ju Spontancassisen och var väldigt sugen på att träffa på ytterligare någon av hans vänner i Mikkellers spontanserie. Tranbärsvarianten fick det bli den här gången, och det är en underbart syrlig, spontanjäst och ekfatslagrad öl som igår gjorde sig fantastisk som dessert på egen hand. Härlig rosa färg och en jäkligt spattig doft med mycket belgiska jästtoner.

Blev såklart grymt sugen på att testa övriga i serien också, men för 155 kronor flaskan, en alkoholhalt på nära 8 procent, och ett tarmsystem som bara klarar en viss mängd syra så fick det räcka med bara en suröl den här gången.

2011 års bästa skivor

2012-01-06T00:50:00.008+01:00

Nej, 2011 går inte till historien som ett av de bästa skivåren. Personligen har jag varit rätt seg med att leta upp ny musik, och det jag har letat upp har ofta inte varit mer än halvkul. Med det sagt så var det inga problem att få ihop 20 skivor till årsbästalistan, samt fem artister som var snubblande nära att komma med (PJ Harvey, Alela Diane, Pearl Jam, Tegan and Sara och Mogwai).

Däremot har jag väldigt svårt att sätta en inbördes ordning på skivorna, och allra svårast att utse en klockren vinnare. Framförallt inom topp-5 så kan jag tänka mig att byta plats hej vilt, men sedan är det ett lite större hopp ner till nummer sex på listan.

Ok, nu kör vi.

1. A Storm of Light - As the Valley of Death Becomes Us, Our Silver Memories Fade

En skön hybrid av Neurosis, Isis, Red Sparowes och Shrinebuilder. Långsamt och malande med skön klagosång. Enkelt och svintungt, och befriande fritt från skitnödigheten som ibland återfinns hos framförallt Isis och Red Sparowes.

Lägg till det några duktiga gästartister och du har att göra med årets bästa album.

Video: "Missing" - Liveklipp, lite burkigt ljud men skapligt tungt ändå.

Spotify: Nope.

2. St. Vincent - Strange Mercy

En svängig och väldigt stilig skiva.

Video: "Cruel" och "Surgeon". Liveframträdandet av "Surgeon" är rasande snyggt och gitarrspelet hypnotiserande! "Cruel" å andra sidan har en lite smått obehaglig Fritzl-video som är en av årets bästa.

Spotify: St. Vincent – Strange Mercy

3. James Blake - s/t

Konserten på Södra Teatern i våras, då bladguldet fladdrade var förvisso ännu vassare än skivan om man nu får jämföra på det viset. Men skivan är likväl en riktig fullträff, med en perfekt avvägd musikalisk blandning av så vitt skilda akter som Burial och Antony and the Johnsons.

Video: "The Wilhelm Scream" - I vilken den unge James är något ofokuserad. Låten är helt fantastisk i sin enkelhet.

Spotify: James Blake – James Blake

4. Machine Head - Unto the Locust

Inte ens i närheten av "The Blackening", men ändå 2011 års fjärde bästa skiva. Om Machine Head kan fortsätta hålla så här pass hög kvalitet hoppas jag att de fortsätter i många år till.

Video: "Locust" - Skivans sämsta låt med sina unkna nu-metal-flörtar, men en rätt skön video med många matiga metalposer.
Spotify: Machine Head – Unto The Locust

5. The Joy Formidable - The Big Roar

Den gamla Hamburger Train-favoriten The Joy Formidable släppte äntligen sin debutfullängdare. "The Big Roar" låter som The Smashing Pumpkins skulle kunna göra nuförtiden om de bara ansträngde sig lite.

Video: "Whirring" - Den gamla godingen till låt som i samband med albuminspelningen uppdaterades till en 2.0-version med lite dubbeltramp och ett nytt matigt outro.
Spotify: The Joy Formidable – The Big Roar

6. Battles - Gloss Drop

Jättekonstigt men jättesvängigt - en finfin sommarplatta som man blir lite yr av.

Video: "Ice Cream" - Lite sång, lite dans och lite naket, en del tunga och lite sexism i denna rätt så sköna och oerhört märkliga video.
Spotify: Battles – Gloss Drop

7. The Bronx - Mariachi El Bronx (II)

The Bronx/Mariachi El Bronx-combon kom att bli årets bästa konsert, det var helt brutalt bra.

Den andra Mariachi El Bronx-skivan är minst lika bra som den första, med stor variation i form av en lite spattigare första halva och en mer lågmäld andra.

Video: "Matador" - Live från Amoeba. Visar upp den lite lugnare sidan av Mariachi El Bronx.
Spotify: Mariachi El Bronx – Mariachi El Bronx (II)

8. Bloodiest - Descent

Ett av två band som låter som Woven Hand skulle göra om han/de skulle dooma till sig lite. Finfint mässande ångestmangel med andra ord. Kattens pyjamas tyckte jag i slutet av maj, och det omdömet kvarstår.

Video: "Dead Inside" - Elva minuter matigt domedagsmässande.
Spotify: Bloodiest – Descent

9. Fucked Up - David Comes to Life

Årets bästa rockopera. Jag har visserligen inte så mycket att jämföra med, men utöver att kännas aningen lång så är "David Comes to Life" en väldigt fascinerande historia.

Video: "Queen of Hearts" - Den där videon där barnen sjunger. Magiskt bra!
Spotify: Fucked Up – David Comes To Life

10. Red Fang - Murder the Mountains

Knarkigt och skitigt och betydligt bättre än vad Mastodon fick ur sig i år.

Video: "Wires" - I vilken Red Fang bränner hela videobudgeten på dumheter med förträffligt resultat!
Spotify: Red Fang – Murder the Mountains

11. Jesu - Ascension

Inga överraskningar alls när Jesu släpper nytt, men ibland behöver man inte bli överraskad utan istället bara få ett riktigt skönt album neddimpandes från skyn.

Video: "Broken Home" - Det finns fan inga vettiga videos med Jesu på hela internet!
Spotify: Nix.

12. The Haunted - Unseen

The Haunted började spela nu-metal och kom undan med det! "Unseen" är snudd på Peter Dolvings enmansshow, och det räcker ganska långt!

Video: "No Ghost" - Live från P3 Guld-galan, en träskrockig dänga som ganska tydligt visar vilket håll The Haunted rört sig åt i och med "Unseen".
Spotify: Nej.

13. Black Tusk - Set the Dial

Ännu en skiva som slår Mastodon på fingrarna.

Video: "Resistor" - Ingen video, bara ljud. Ingen sång, bara riff.
Spotify: Black Tusk – Set The Dial

14. Young Widows - In and Out of Youth and Lightness

Det andra av två band som låter (ännu mer) som Woven Hand skulle göra om han/de skulle dooma till sig lite. Finfint mässande ångestmangel med andra ord.

Video: "Future Heart" - En ganska köttig och skitig video.
Spotify: Njet.

15. Trap Them - Darker Handcraft

Fort och argt, krispig produktion. Ibland behövs det inte mer för att ta plats bland årets bästa skivor.

Video: "Evictionaries" - Med stänkaren "Insomniawesome" som förspel.
Spotify: Nope.

16. Eilen Jewell - Queen of the Minor Key

Lite mer variation ifrån denna countrydam den här gången. Lite surfrockigt på sina ställen, och minst hälften av låtarna hade lätt platsat på Pulp Fiction-soundtracket. "I Remember You", "Bang Bang Bang" och "Kalimotxo" är en trio sånger som inte går av för hackor.

Video: "I Remember You" - Trevligt liveklipp med mustig gitarravslutning
Spotify: Eilen Jewell – Queen of the Minor Key

17. Burzum - Fallen

"Fallen" har bleknat en liten aning under året, men stannar ändå kvar på listan.

Video: "Jeg Faller" - Ingen officiell video, men rätt passande naturbilder till denna stundtals förträffliga hippie-black metal.
Spotify: Burzum – Fallen

18. Lou Lesage - Under My Bed

Kan fortfarande bli oerhört trött på den sunkiga franska brytningen - har fortfarande överseende med den eftersom skivan svänger så mycket.

Video: "Forgotten Child" - Vackert filmad gung-video.
Spotify: Lou Lesage – Under My Bed

19. ...And You Will Know Us by the Trail of Dead - Tao of the Dead

Mindre anonymt och mer proggigt än vad detta krångligt döpta band brukar hålla på med. Jag gillar, och kommer att fortsätta lägga in "Summer of All Dead Souls" när det vankas rock´n roll-spellistor framöver.

Video: "Summer of All Dead Souls" - Årets näst bästa riff ackompanjerar en rätt skum stumfilmsvideo.
Spotify: Nej.

20. Årabrot - Solar Anus

Förra skivan var bättre även om "Solar Anus" är en betydligt mer direkt titel. Och apropå titlar så tittar jag mig en extra gång över axeln innan jag under en tunnelbaneresa drar igång "And the Ass Had Spoken". De primitiva låttitlarna passar norrmännens primalriffande finfint, och jag skulle grymt gärna se dem live nån gång framöver.

Video: "The Wheel is Coming Full Circle" - Jag gissar att det inte är den officiella videon, men de konstiga lergubbarna passar på något sjukt sätt den maffiga låten rätt bra.
Spotify: Årabrot – Solar Anus

- - - -

Just utanför listan hittar vi som sagt dessa skivor, som ni förstås också borde spana in om ni inte redan har gjort det:

Alela Diane - "Alela Diane & Wild Divine"
Pearl Jam - "Live on Ten Legs"
Mogwai - "Hardcore Will Never Die, But You Will"
PJ Harvey - "Let England Shake"
Tegan and Sara - "Get Along"

- - - -

Ingen rast, ingen ro. Vi rensar förra årets skivlista och påbörjar genast en för 2012 här till vänster. Jag har redan två kandidater.

Black Tusk, Red Fang

2011-12-28T22:00:00.004+01:00

Jag kanske inte ska beskyllas för att vara alltför snabbtänkt, men tillslut kom jag iallafall på det lustiga i att jag hade gjort en spellista beståendes av de senaste alstrena ifrån Black Tusk och Red Fang. Ungefär "Svart bete" och "röd huggtand", för den språkligt obegåvade.

Från Savannah, Georgia kommer tre band som för den oinvigde låter precis likadant: Baroness, Kylesa och Black Tusk. Svängig sludge-rock där trion Black Tusk är det punkigaste av de tre banden. Nya plattan "Set the Dial" har några riktigt briljanta riff i all sin enkelhet, däribland det bärande riffet i "Resistor", för att nämna en svängig bit. Det är trevligt att skivan dyker upp redan året efter sin senaste föregångare, och även ytterst trevligt att den är ett fullvärdigt substitut för dig som tyckte att Mastodons senaste till 55-60% var lite för gubbig i tonen.

Ifrån prick andra hörnet av USA kommer Red Fang, som dock musikaliskt sett är rätt närbesläktade med Black Tusk.

Red Fang har ett mer stonerrockigt sound och har på sitt andra album "Murder the Mountains" gjort det mesta rätt. Red Fang är förresten förband till Mastodon under kommande Europaturné.

Både Black Tusk och Red Fang ska in på årsbästalistan i rödaste rappet.

Medan jag fixar det kan väl ni kolla in sistnämnda bands underbart puckade video till "Wires"?

(Black Tusk verkar inte ha gjort nån video till nån låt från nya skivan, men den här gamla godingen komplett med lite skägg-bangande och allt är ju inte fel.)

Tegan and Sara - Get Along

2011-12-28T21:32:00.002+01:00

Första lyssningen gav mig inte så mycket, kanske hade jag förväntat mig nåt annat. Men sedan började denna avskalade livespelning - som i fysisk form ackompanjeras av inte mindre än tre stycken filmer också - hitta sin naturliga plats i tillvaron.

Det är generellt rätt roliga låtval, som öppningsspåret "Divided" ifrån första skivan, och flera andra gamla godingar. "I Hear Noises" har inte åldrats så väl, medan "Monday Monday Monday" fortfarande håller måttet.

Ett par i mitt tycke ganska självklara låtar saknas, samtidigt som det är tillräckligt med hits med i låtlistan för att det ska kännas balanserat. En del stycken blir så pass annorlunda att de känns som nya låtar, såväl "Relief Next to Me" som "Night Watch" vinner nästan över sina respektive studioversioner.

Och en låt som vinner över alla de andra är "Knife Going In" som i denna pianotyngda version är en riktig gigant.

"Get Along" är också en liveskiva som inte låter så mycket liveskiva. Inga mellansnack, inte överdrivet mycket publikjubel. Mer som en välproducerad och välklippt unpluggedspelning.

Jag gillar.

Surt sa räven om Pearl Jam

2011-12-22T22:49:00.002+01:00

Blandade känslor inför att inte ha fått tag på några Pearl Jam-biljetter. Å ena sidan rätt skönt att slippa att redan nu boka upp en lördag i juli nästa år, sommaren brukar vara knepig nog att mecka ihop ändå.

Å andra sidan irriterad över att missa Pearl Jams första Sverigespelning på en jäkla massa år. Särskilt när jag gissar att många som fick biljetter enbart köpte av nostalgiskäl. Jag gissar att Globen kommer att åtminstone till hälften vara fylld av svennebanan som ba "Jo, jag var ju nere med grungen, 'Ten' tyckte jag om när den kom, men jag visste inte att Pearl Jam fortfarande höll på". Där tycker jag nog att jag är lite mer värd en biljett, som motivering hänvisar jag till tidigare blogginlägg.

Jaja, det kommer ändå inte bli lika bra som den där magiska luftballongsdekorerade kvällen på Sjöhistoriska för elva och ett halvt år sedan. Fy fan vad bra det var.

Mvh,
Bitter jävel

Dark Horse Tres Blueberry Stout

2011-12-19T22:16:00.005+01:00

Om jag - gud förbjude - hade varit göteborgare hade jag i ett underbart käckt tonfall ba: "Vet ni vad jag dricker? BLÅBÄRS!! *raggadish*"

Men nu är det inte så.

Till aftonens avsnitt av Deadwood avnjöts hur som helst Tres Blueberry Stout ifrån amerikanska Dark Horse. Jag hade nog förväntat mig något sliskigare och konstigare, men blir positivt överraskad av att möta en förhållandevis vanlig stout av hög kvalitet.

Gissar på mycket chokladmalt i den kolsvarta vätskan, lite knäckiga nästan brända toner av kaffe och choklad med så hög kakaohalt att tungan krullar sig. Blåbären hittar jag en liten aning av i doften, och desto mer i eftersmaken.

En udda och väldigt trevlig bekantskap. I skrivande stund finns det knappt 200 flaskor kvar på Regeringsgatan, kanske ska gå dit och plocka på mig en eller två till. Perfekt som flytande dessert under en annars rätt blaskig måndag.

Nu var det förresten länge sedan Al Swearengen var sådär riktigt jävla störig - det är ju nästan så att man börjar gilla den gamle ironikern emellanåt. Räknar med att han snart på allvar visar sina äckligare sidor igen, även om han ett par avsnitt in i tredje säsongen sedan länge mött sina övermän när det handlar om att vara vidrigast i Deadwood.

Årets bästa julkalender

2011-12-19T21:58:00.004+01:00

Jo jag vet, jätterimligt att komma med ett tips när det redan är danföredanföredanföredan eller nåt, men om du bara ska följa en julkalender i år - eller nej, du ska förstås följa minst två eftersom oioioi.se är given även detta år - så ska du spana in SVT:s "Rim & Reson".

Några av Sveriges allra förnämsta serietecknare, däribland Liv Strömquist, Nina Hemmingsson och Sara Granér, har låtit sina alster animeras och ljudsättas.

Missa inte det. Du hinner titta ikapp, jag gjorde just det själv efter att ha upptäckt spektaklet så sent som igår.

Bill Hicks på SVT Play

2011-12-18T22:49:00.004+01:00

"En Komikers Död" - En fin dokumentär om en av världens roligaste komiker.

Frånsett en orimligt lång harang om en svamptripp så är det en väldigt sevärd film, där förvanligen från plumpa vulgo-Bill Hicks till geniet Bill Hicks är mycket kul att se.

Dill-Inger i utförsbacke?

2011-12-17T13:52:00.002+01:00

Har lyssnat back-to-back på "Option Paralysis" och "Ire Works", och gör man det är det plågsamt uppenbart att den senare (i satsen, men tidigare kronologiskt) är så oerhört mycket bättre. Och när - förvisso finfina - "Ire Works" i sin tur får rejält med smisk av mästerliga "Miss Machine" är det inte utan att man blir lite orolig för tillståndet hos The Dillinger Escape Plan.

Nytt album är hur som helst i görningen, dyker upp nån gång under 2012, och enligt Greg Puciato ska det bli nånting rätt så annorlunda jämfört med "Option Paralysis".

Jag är försiktigt optimistisk.

Mikkeller Spontancassis

2011-12-16T23:00:00.004+01:00

Skönt syrlig, men ändå med mycket kropp. Med en naturlig svartvinbärssmak som faktiskt träder fram som allra mest när denna spontanjästa brygd efter några klunkar framkallar en diskret ölrap.

Jag börjar mer och mer uppskatta fruktlambics, och surare öl i allmänhet. Är nog dags för mig att på nytt testa Rodenbach Grand Cru. Men nu är det Mikkeller Spontancassis i glaset - en dryck med en helt vansinnig färg. Intensivt lilarosa med ett luftigt babyrosa skum.

Ångrar lite att jag inte plockade på mig fler flaskor av den här. Visst, den gick loss på 70 spänn, men jag tycker nog den är värd sitt pris. I skrivande stund finns det bara runt 120 flaskor kvar på Systembolaget, varav tre stycken i Stockholm, så det blir nog till att plocka upp den på krogen eller i utlandet om den ska avnjutas igen.

Alternativt leta vidare bland denna familj av belgiska fördrinksdelikatesser till öl, jag är rädd (för plånbokens skull) att jag snart kommer att börja nörda loss på lyxölen i den här kategorin. En tur till Akkurat för att ta en titt på cuvéelistan snart kanske?

Dubbelt med The Bronx på Debaser

2011-12-11T11:43:00.006+01:00

Förlåt, jag borde ha tipsat er i god tid innan igår - möjligheterna var ju trots allt rätt goda för att (gratis-)konserten med The Bronx och Mariachi El Bronx skulle komma att bli 2011 års allra bästa.

Mariachi El Bronx infriade alla förväntningar och mer därtill.

Killarna i The Bronx - och skulle det visa sig, ljusteknikern som är en jävel på fiol - är riktigt talangfulla musiker. Sångaren Matt Caughthran behärskar mariachi-sången minst lika bra som sitt vanliga hardcoregastande, och att The Bronx-basisten Brad Magers extraknäcker som trumpetspelare är för mig klart otippat.

Det låter helt fantastiskt, tight och med inlevelse, och stundtals är det ett sjuhelvetes sväng. Strutthurtiga "Norteño Lights" är en riktigt höjdare, och tillsammans med "Slave Labor", "48 Roses" och bandintroduktionen under "Mariachi El Bronx" tillhör den mina favoriter denna afton.

Välklädda är de också.

Ett malplacerat framträdande av Tim Kasher (ex-Cursive...tänk om det hade varit Cursive som förband istället!) senare är det sedan dags för The Bronx.

De stiliga mariachikostymerna är bortbytta mot jeans och t-shirt, och The Bronx spar inte på krutet när de dundrar igång med underbara "Knifeman". Herrejävlar vilken scenförändring. Och vilket drag och vilken energi! Matt Caughthran är inte still många sekunder, och bjuder på lagom kaxiga och sarkastiska mellansnack samt ännu en djävulskt stabil sånginsats.

Kontrasten mot de välklädda mariachimännen är enorm, och det var länge sedan jag såg så mycket stagedivande ifrån en svensk publik.

Låtlistan består uteslutande av gamla godingar, eftersom det var tre år sedan The Bronx släppte ett album. Lugnare "Strobe Life" var för min del en lite oväntad höjdpunkt. "Heart Attack American", "Shitty Future" och sist men inte minst "History's Stranglers" sitter precis där de ska.

Lägger man ihop de två varianterna av Bronx så har man iallafall i min värld receptet på årets bästa konsert. Nu hoppas jag att de snart åker hem till Kalifornien och snickrar ihop en ny The Bronx-skiva. "Mariachi El Bronx II" har redan tagit plats på årsbästalistan och klättrar någon placering efter gårdagens fantastiska upplevelse.

Ps. Om ni har missat den underbara musikvideon till nyss nämnda låt så tycker jag att ni ska åtgärda det snarast möjligt:

Prisvärdhet på öl, och två snabba

2011-12-10T10:43:00.004+01:00

Har funderat en del över öl och ölpriser på sistone. Vet inte riktigt om jag har kommit fram till något vettigt, men helt klart har jag i takt med att mitt ölsnobberi fortsatt växa också höjt gränserna för vad jag är villig att betala för öl.

Eminenta ölbloggen Humligheter har ett gäng sköna parametrar med i sina recensioner, där just prisvärdhet är ett hos mig väldigt uppskattat inslag. (Tidsåtgång och musiktips är också helt briljant.)

Gårdagkvällens första öl blev en som jag typiskt inte skulle kalla prisvärd. Mikkeller Wet Hop Kellerbier kostar 40 spänn för en 33cl-flaska och med tanke på hur ospeciell den känns så är det lite dyrt enligt mig. Det var förvisso en helt ok ölupplevelse, en välgjord öl, lite grumlig och med en skönt dammig smak av grotta/källare. Lagom mängder med humle och ett hårt och mustigt skum.

Nästa öl då? Sigtuna Ace of Spades Imperial IPA är den dyraste öl jag köpt hittills, 150 spänn för en flaska. 12 sorters humle och en rövsparkande alkoholprocent på 15! Alkoholhalten gör den ganska - för att inte säga väldigt - söt, men humlen balanserar upp rätt bra. Mörkt orange i färgen, nästan röd, och ett ytterst fjuttigt och luftigt skum som försvinner på någon sekund. Faktiskt inte helt olik GUBNA från sköna Colorado-bryggeriet Oskar Blues som avnjöts tidigare i veckan. Som avec gjorde den här sig mycket bra, och jag är glad över att ha testat en så här pass extrem öl. Men prisvärd? Hmm...

Sedan är ju 150 kronor inte så hiskeligt mycket pengar för en välgjord och intressant öl - de riktiga rånen sker fortfarande på innerstadskrogarna där man kan få slanta 75 spänn för en dassig stor stark om man har otur. Gör inte det.

(Jag var faktiskt lite sugen på Samuel Adams Utopias som dök upp nu i decembersläppet, men 1300 spänn är i saftigaste laget trots stilig flaska.)

Metallicas 30-årsjubileum

2011-12-06T21:40:00.001+01:00

He-rre-gud vilken maffig setlist! Synd att man inte var i San Francisco igår.

1. The Call of Ktulu
2. No Remorse (Full Version)
3. The Shortest Straw
4. Leper Messiah
5. The Day That Never Comes
6. Carpe Diem Baby
7. Hate Train
8. Please Don't Judas Me
9. Wherever I May Roam (w/ MetClubber John Dent)
10. Sad But True (w/ John Marshall)
11. No Leaf Clover (w/ Apocalyptica)
12. One (w/ Apocalyptica)
13. Harvester of Sorrow (w/ Jason Newsted)
14. Damage, Inc. (w/ Jason Newsted)
15. Motorcycle Man (w/ Bif Byford)
16. The Prince (w/ Sean Harris & Brian Tatler)
17. It's Electric (w/ Sean Harris & Brian Tatler)
18. Helpless (w/ Sean Harris & Brian Tatler)
19. Am I Evil? (w/ Sean Harris & Brian Tatler)
20. Seek & Destroy (w/ Jason Newsted, John Marshall, Sean Harris, Brian Tatler, Bif Byford, Apocalyptica, and the Soul Rebels Brass Band)

Den kompletta guiden till Tanzanias ölutbud

2011-12-05T20:34:00.007+01:00

Förra veckan återvände jag till Sverige efter två veckor i Tanzania. Det var en på nästan alla sätt helt fantastisk resa, men som ölresa betraktat var det kanske ingen höjdare. Hur som helst, här är en topplista över Tanzanias bästa öl.

1. Ndovu (4,8 %) - Ljus helmaltslager med en lite lyxigare framtoning. Inte helt oäven, lite åt Heineken- eller Grolsch-hållet. Känns välgjord.

2. Kilimanjaro (4,5 %) - Ren och fin smak, bäst beska av de tanzaniska ölen. En helt ok törstsläckare, men är samtidigt löjligt tunn och har nästan ingen eftersmak.

3. Safari Lager (5,5 %) - Lite tvålig doft och fylligare än flera av sina kollegor. Rinner ner bra efter en lång safaridag, smakmässigt skulle jag dundra in den mellan svensk fulöl à la Mariestads och en sötare blasköl som Red Stripe. En rätt oskön spritighet träder fram ju kallare den serveras.

4. Castle Lager (5,0 %) - Känns lite obalanserad alkoholmässigt, aningen spritig i smaken. Blaskig och söt - kan i bästa fall mäta sig med de riktigt sunkiga svenska ölen, tänk Kung eller Sofiero.

5. Serengeti Lager (4,8 %) - Som besökare i Landet Råfruktslager blev jag glad över att se en öl bryggd på 100% malt! Serengeti Lager är emellertid extremt fjuttig. Fungerar som törstsläckare, liknar Bud.

6. Tusker Lager (4,2 %) - Snyggaste märket, snyggaste flaskan - och en riktig jävla pissöl. Billig råfruktslager när den är som sämst. Söt, blaskig och det hela smakar bara billigt.

Det var kul att prova sig igenom Tanzanias ölutbud, och det ska ju sägas att de flesta ölen slank ner utan några större svårigheter som ackompanjemang eller avslut till makalösa dagar. Ändå blev jag lite besviken på framförallt likriktningen i utbudet - flera av ölen var grymt svåra att skilja från varandra. Jag hade ändå hoppats på åtminstone EN lite mörkare öl, eller EN öl där man kan ana lite humlesmak, men icke.

Drycken som sparkar duktigt med röv med samtliga öl på listan ovan är istället en läskeblask med attityd - Stoney Tangawizi som är en rejält pepprig och inte alls särskilt söt ingefärsläsk med underbart mycket smak av färsk ingefära.

Stockholm Filmfestival 2011 - en kort sammanfattning

2011-12-05T18:18:00.006+01:00

På grund av Afrikaresa så blev det en kort och intensiv filmfestival i år, här är vad jag såg och vad jag tyckte:

- - -

Play - Betyg: 8/10

Ruben Östlund får se upp litegrann så att han inte fastnar i sin egen vinkelvolt. Hans "Jag lägger kameran här en stund och så får vi se vad som fastnar"-sätt att filma är i "Play" på vippen att bli jävligt enerverande, men ändå är det fortfarande ett smärtsamt effektivt sätt att skapa närvaro och en känsla av äkthet.

"Play" är väldigt jobbig att titta på. På ett bra sätt. Den ställer många viktiga frågor och är skönt befriad ifrån pekpinnar och enkla raka svar.

- - -

The Future - Betyg: 5/10

))<>(( är än idag världens bästa smiley, så Miranda Julys "The Future" kändes som ett måste denna festival. "The Future" är en alldeles lagom konstig film, småtrevlig och ofta ganska rolig, även om den inte alls var lika bra som underbara "Me and You and Everyone We Know".

Efter filmen anslöt Miranda July via Skype och bjöd på en mycket underhållande frågestund.

- - -

Invasion of Alien Bikini - Betyg: 3/10

You had me at "...hjältesaga där en kvinnlig utomjording söker efter sperma på jorden, bara för att träffa en man som svurit ett kyskhetslöfte."

Jag börjar så smått tro att alla koreanska filmskapare är aningen sjuka i huvudet - baserat på ett förvisso litet urval av tidigare festivalupplevelser så verkar de allihop vara sadister och ha en rätt skruvad människosyn samt duktigt skev inställning till sex.

"Invasion of Alien Bikini" var nog ännu lite flummigare än jag hade trott, men iallafall ungefär så bra som jag hade förväntat mig.

- - -

Ligg Med Mig - Betyg: 8/10

En riktig fullträff till norsk ungdomskomedi där en überkåt femtonårig tjej spelar huvudrollen.

Lite "Berts Dagbok"-känsla över det hela, samtidigt som det är väldigt befriande att det är just en ung tjej som står i centrum - det brukar mest handla om grabbars sexualitet när det ska göras fnittriga "sexkomedier".

- - -

7 Sins Forgiven - Betyg: 4/10

En kompis nämnde att hon kvällen innan hade sett ett riktigt bottennapp, vilket visade sig vara "7 Sins Forgiven" som enligt planen skulle bli vår nästa film. Vi funderade därför på att byta ut den mot någonting annat, men middag och en touch av lättja kom emellan, och vi gick ändå och såg denna indiska multi-genre-rulle med extremt låga förväntningar.

Och så pjåkig var den ändå inte, det var en rätt underhållande historia om Susanna som har så extrem otur i kärlek att hon måste ta kål på sina sju makar.

- - -

Becoming Chaz - Betyg: 7/10

En stark sjua i betyg till denna ytterst varma och trevliga - om än aldrig smöriga - dokumentär om kändisbarnet Chaz Bonos pågående könsbyte.

Han verkar vara en rätt påfrestande med samtidigt rak, rolig och skön person, och även denna film är väldigt rak på sak.

- - -

Hell - Betyg: 4/10

Tysk/schweizisk rulle som stundtals är så mycket (framförallt filmatiseringen av) "The Road"-ripoff att det emellanåt nästan blir lite komiskt.

Mycket spänning för pengarna och underbart vackert foto, men i övrigt lyckades "Hell" smita rätt så obemärkt förbi märker jag nu när jag skriver några rader om den.

- - -

The Lady - Betyg: 7/10

Aung San Suu Kyis öde är ett oerhört fascinerande sådant, och Luc Bessons redogörelse av detsamma har resulterat i en riktigt storslagen film. Några gånger slår svulstigheten över, men för det mesta är det en oerhört sevärd, gripande och pampig film. Rekommenderas!

Groupon tipsar!

2011-11-07T20:40:00.004+01:00

Med reservation för att bilden är rätt liten, men nog fan ser det ut som att Groupon i sin Facebook-annons anser att "Moffa i sig en ihoprullad kebabpizza" hör till en av Stockholms fem roligaste aktiviteter?

BrewDog Rip Tide

2011-11-07T20:19:00.005+01:00

Det luktar fanimej lite stall om den här.

En doft (och smak) som jag känner igen ifrån Nils Oscar Hop Yard IPA. I övrigt är BrewDog Rip Tide en välhumlad och hyfsat komplex stout som med sina 8% inte ber om ursäkt, även om den känns snällare än exempelvis Yeti Imperial Stout.

Den gifter sig fint med salmiakpastiller i käften, och en brasa i öppna spisen - lakritsen gör att Rip Tides lite vänare vaniljtoner kommer fram, och brasan bidrar kort och gott till njutningen.

Bra grejer det här, kul att det går så bra för dårarna på BrewDog, och kul att ännu en finfin stout letat sig in i Systembolagets ordinarie sortiment.

Nils Oscar Coffee Stout

2011-11-06T22:59:00.006+01:00

Precis som Bark på Ofiltrerat nämnde i ett inlägg häromdagen så gör sig Nils Oscar Coffee Stout inte så bra i kylskåpskallt läge, då känns den metallisk och lite fjuttig.

Jag känner mig således till en början rätt så blåst på konfekten, men i takt med att temperaturen höjs träder fler smaker fram - mörk choklad och en rejält mustig eftersmak av kryddig espresso.

Allt som allt en prisvärd och trevlig sällskapsdryck, om än kanske ingenting att skriva hem om (vilket jag i och för sig kanske gör här?) Det där med sällskapsdryck är förvisso en gissning från min sida - jag hade bara sällskap av senaste Dexter-avsnittet, vilket också gick bra.

Dagens danslektion

2011-10-29T11:28:00.001+02:00

Nytt från Black Keys - det här svänger ju faktiskt en hel del!

Om du å andra sidan kan avvara 26 minuter

2011-10-25T22:18:00.004+02:00

...så har James Blake just släppt sin mest lättillgängliga ep hittills, ett alster vid namn "Enough Thunder" (skiva nummer två på denna Spotify-länk). Samarbetet med Bon Iver finns med, liksom Joni Mitchell-covern "A Case of You". Den senare är mer trogen originalet än Blakes genombrottscover "Limit to Your Love", men likväl väldigt fin:

Jag som inte är någon större dubstepfanatiker gillar den lugnare sidan av James Blake bäst.

Titelspåret låter inte så lite Antony and the Johnsons, men allra vassast är nog den inledande duon - vilka också utgör de låtar som bär störst släktskap till ljudexperimenten på det fullkomligt fenomenala debutalbumet som släpptes tidigt i år.

Om du bara har nio minuter över

2011-10-25T22:08:00.004+02:00

Om du bara har nio minuter över tycker jag att du ska ägna dessa åt Kalifornien-gänget Trash Talks nya ep "Awake".

Fem fantastiskt frustande hardcorepunkdängor där i sammanhanget episkt långa "Blind Evolution" klockar in på två och sexton.

Fjolårets "Eyes & Nines" är också den en väldigt trevlig skiva, men frågan är om inte ep-formatet passar den ösiga kvartetten bättre.

PJ Harvey

2011-10-21T23:59:00.001+02:00

Jamen det där var ju inte så pjåkigt!

Puscifer

2011-10-21T13:03:00.003+02:00

Har lyssnat mycket på Puscifer senaste veckan. Nya skivan "Conditions of My Parole" har några riktigt fina låtar, men är ändå en bra bit ifrån A Perfect Circle och Tool. Men det är ju fortfarande Maynard James Keenan som sjunger, så ganska magiskt är det allt.

Anna Calvi, Debaser

2011-10-12T23:25:00.001+02:00

Gitarrspelet! Rösten!

St. Vincent - Strange Mercy

2011-10-11T22:34:00.004+02:00

Hyllad av alla, och nu också av mig. St. Vincents "Strange Mercy" är ett album som kanske rent av kommer att toppa albumlistan när året är slut.

Det CocoRosie-konstiga gifter sig så otroligt bra med de väna melodierna som i sin tur kompletterar de emellanåt rätt så brötiga elektroniska bakgrunderna.

Annie Erin Clark, som kvinnan bakom detta soloprojekt heter, har en väldigt fin sångröst som är precis lagom jobbig att lyssna på för att de lite smörigare låtarna inte ska bli för smöriga.

Istället hör "Champagne Year" och Nina Gordon/Veruca Salt-doftande avslutningstryckaren "Year of the Tiger" till mina absoluta favoriter på skivan, som inom den närmaste tiden lär snurra många många fler varv i Hamburgertågets högkvarter.

Lou Lesage och språkbarriären

2011-10-11T22:18:00.004+02:00

Först: Finfina triphop-vibbar och antagligen en av årets bästa låtar i form av "Forgotten Child". Men redan där är det nånting som stör. Lou Lesage "charmiga" franska uttal är nämligen oerhört enerverande. Det irriterar under hela "Under My Bed", som trots det hör till det bästa som släppts i år.

"Forgotten Child" sticker ut litegrann, för resten av skivan består till största delen av lite rakare och väldigt trevlig skrammelrock med släktskap till Best Coast, Dum Dum Girls och möjligen också produktionsmässigt The White Stripes.

Jamen typ så. Det är en skitbra skiva. Den skulle vara makalös om Lou Lesage sjöng på ett språk hon behärskade, eller iallafall tonade ned brytningen bara litegrann. Men det är så pass bra att jag ändå gillar en låt som "The Böy Next Door".

Breaking Bad flåsar The Wire i nacken

2011-10-10T23:07:00.005+02:00

Bara för att jag ännu inte bloggat något om senaste Breaking Bad-säsongen betyder inte att alla inte måste titta.

Själv rev jag just av de avslutande två avsnitten och hade typ konstant ont i magen för att det var så överjävligt jävla kukbra.

Att nästa säsong blir seriens sista känns helt perfekt. Efter den är det dessutom på allvar dags att ställa Breaking Bad mot The Wire och Sopranos när listan över världshistoriens bästa tv-serier ska revideras.

Nu ska jag ägna någon timme åt att läsa vad andra bloggare skriver om säsongsavslutningen, eftersom jag ändå är alldeles för uppjagad för att sova.

Herregud.

Björk - Biophilia

2011-10-06T20:45:00.005+02:00

Mina tidiga intryck av Björks "Biophilia" är att det är en till hälften riktigt bra skiva, och till hälften den där gamla SNL-sketchen där Winona Ryder är så inihelvete bra som Björk.

Ett par låtar är mest ljudexperiment, medan en hårdare låt som emellanåt tungt pumpande, märkliga "Mutual Core" är en verklig höjdare.

Andra gånger, som i "Cosmogony", hörs släktskap till Ane Bruns senaste album, och det säger jag inte bara för att den senare gjorde en magisk version av "Jóga" härom året.

Möjligen kommer de mer anonyma låtarna att fortsätta växa, och bli nästan lika bra som "Crystalline", "Thunderbolt", "Mutual Core" och "Sacrifice" - i så fall är "Biophilia" definitivt något för årsbästalistan. Det är ju om inte annat ett jävligt ambitiöst projekt.

Jag tror kort och gott att det här är ett album som behöver mycket mer tid för att sjunka in.

Mastodons sämsta hittills

2011-10-01T13:44:00.001+02:00

Det finns några guldkorn, i tur och ordning gungande "Black Tongue", köttiga "Curl of the Burl"
(videon är lite NSFW på slutet), "Blasteroid" och den enda hårda låten "Spectrelight", men jag tycker inte att det räcker.

"The Hunter" är Mastodons sämsta skiva mycket på grund av ett till synes oändligt träsk av såsighet i mitten, och jag drömmer mig istället tillbaks till:

Machine Head - Unto the Locust

2011-10-01T11:41:00.002+02:00

En intervju med Machine Heads Robb Flynn lyckades för antal par år sedan få mig att slå mitt dåvarande rekord i starstruckness med råge. Antagligen för att Machine Head redan då seglat upp som ett av mina absoluta favoritband, och för att Robb Flynn är en av metalvärldens mest kompletta frontfigurer.

Då hette senaste albumet "Through the Ashes of Empires", och den kom att bli startskottet för ett mer kompromisslöst Machine Head, som inte längre experimenterade med nu-metal, rappande och tveksamma snudd-på-nygrunge-refränger.

Det dröjde sedan fyra år innan Oakland-kvartetten gick på fullständig knock med mästerverket "The Blackening" som ännu är en av 2000-talets allra bästa skivor.

Ytterligare fyra och ett halvt år senare är nu "Unto the Locust" här, och glädjande för ett gammalt fan har vi att göra med ännu ett riktigt stabilt album.

Ta bara en sån sak som att Machine Head här kommer undan med:

Några emellanåt ganska ostiga åttiotalsgitarrpartier (lyssna på "Be Still and Know", som dock är skivans bästa låt)
Klämmiga barnkörer(!!) ("Who We Are")
En refräng som kunde smugits in på smått hemska bottennappet "Supercharger" ("Locust", som endast räddas upp en smula av gitarrspelet i mittpartiet).

Man gör det mycket tack vare passionen - "Unto the Locust" är ett gediget metalalbum fullproppat med fina små (och stora) inslag, och man hör att Machine Head älskar vad de gör. Mest fullproppad är "I Am Hell (Sonata In C#)" som manglar på i åtta och en halv minut. Minst antal finesser finns i "Pearls Before Swine" som å andra sidan är en kompromisslös och stenhård historia.

Gitarrspelet är lika delar Iron Maiden, Metallica och odefinierade black/death metal-slingor, och om du som jag gillar pampigheten hos heavy/power metal men avskyr den infantila sången så är det här en skiva som borde tilltala dig också.

Robb Flynn själv har producerat skivan, vilket har resulterat dels i ett lite råare sound, och dels i att stämsången under de melodiösa partierna fått stort fokus.

Det här är så pass bra att Machine Head återigen tar plats på en årsbästalista hos mig, och att jag blir bra sugen på att gå och se bandet en - jag har tappat räkningen, men kanske - sjunde gång när de kommer till Sverige senare i höst.

Intervjun gick förresten skitbra, Robb Flynn är inte bara en gudabenådad låtskrivare, sångare och gitarrist, han är också en grymt trevlig, ödmjuk och rolig lirare.

Nytt och fräscht i mitt iTunes-bibliotek

2011-09-20T22:53:00.004+02:00

September har potential att bli årets bästa musikmånad. Det senaste som landat i min musikspelare är detta (klicka för stor bild):

Nya skivor från gamla favoriter som Machine Head, Mastodon, Opeth och Textures.

Machine Head är ännu mer 80-talsmetal än tidigare, men jag tror skivan kommer att fortsätta växa. Och om Machine Head är 80-tal så blir Mastodon allt knarkigare - känner jag efter en och en halv genomlyssning, och jag känner mig än så länge tyvärr inte alls nöjd.

Knarkigt 70-tal låter också Opeth, som likt åtta(!) år gamla "Damnation" gjort en skiva fri från growl. Än så länge är jag tveksam och lite besviken, men jag ska lyssna mycket mer på "Heritage".

Ännu en värdelös skiva från Thrice - nåt pucko utlovade en återgång till rötterna, men det här var bara såsigt och dåligt.

Ane Brun växer och växer. Har aldrig riktigt fastnat för henne, men nu kanske?

PJ Harveys livespår bådar sjukt gott inför kommande Stockholmsgig.

*Shels blev jag tipsad om alldeles nyss, men det verkar oerhört lovande.

Årabrot låter skitigt och brötigt, men jag har inte hunnit igenom skivan än.

Laura Marling har en väldigt fin röst, och Richard Cheese är fortsatt väldigt bra på pajiga lounge-covers till förfesten.

- - -

Annars har jag lyssnat sjukt mycket på skiva nummer två från Mariachi El Bronx och ser nästan mer fram emot den konserten än PJ Harveys.

Dessutom har jag haft sorkfeber.

Hej Ölkonsument!

2011-09-01T10:40:00.003+02:00

Hängde på låset och fick tag på (bland annat - tio av månadens nyheter roffade jag åt mig -) dessa sköna pjäser. Har varit sugen på "Ingrid" sedan jag hörde talas om första batchen för dryga halvåret sedan.

Ska bli spännande att se om den rår på förra månadens solklara vinnare, löjligt billiga och helt suveräna Drakens DIPA.

Lana Del Rey

2011-08-26T21:22:00.003+02:00

Fantastiskt skön sångröst, längtar efter debutskivan som släpps i början av oktober. Den som gillar Cat Power och Feist borde kunna gilla detta också.

Red Hot utan Frusciante

2011-08-25T22:28:00.003+02:00

Förra gången John Frusciante lämnade Red Hot Chili Peppers chockade bandet och dess nye gitarrist Dave Navarro med sin bästa skiva dittills, och som det med allra största sannolikhet tycks bli: Totalt genom karriären.

Frusciante har nu lämnat igen, och ersatts av sin polare Josh Klinghoffer. Läge för en ny album-chock?

Javisst!

Nya skivan "I'm With You" är nämligen chockerande jävla värdelös.

Jag har nu plågat mig igenom halva och vill bara ge Anthony Kiedis en sån jävla käftsmäll så att han skärper till sig.

Om du gillar helt ofarlig hissmusik och ett ruskigt daterat sound så kanske "I'm With You" är din tekopp. Själv är jag rädd att jag inte ens klarar en enda genomlyssning - någon (Flea?) började just spela nån helvetisk latinotrumpet.

Visst, redan "Californication" visade på en nedåtgående trend, och skivorna därefter har varit på sin höjd godkända, men DET HÄR!? Fan, till och med Foo Fighters är roligare nuförtiden. Det är nästan så att Coldplay låter aggressivt farliga i jämförelse.

Men ok, skivomslaget är rätt snyggt.

Blood, Sweat + Vinyl - högst på filmpriolistan

2011-08-24T22:19:00.004+02:00

Om du har lika bra musiksmak som jag - vilket jag förstås betvivlar - så borde Kenneth Thomas musikdokumentär "Blood, Sweat + Vinyl: DIY in the 21st Century" stå väldigt högt på listan över filmer att se.

Filmen tycks fokusera på tre skivbolag och de eminenta band som huserar där. Tre skivbolag som drivs av artister och musikälskare, nämligen Neurot, Constellation och Hydra Head.

Jag tror det är en såväl viktig som vacker film. Och förhoppningsvis också väldigt sympatisk och sprängfylld av den bästa musik du kan tänka dig.

Löjligt höga förväntningar på den här måste jag säga. Sverigevisning någon? Zita?

Vanligt kaffe

2011-08-24T22:00:00.005+02:00

Titta där står hon, skönheten.

För att gilla kaffe så mycket som vi gör här hemma så har det dröjt märkligt länge innan vi skaffat en kaffebryggare värd namnet. Men nu så.

Pod-evangelisterna skrek förstås efter sådana maskiner, men jag har ännu inte fått en kapsel-americano som är i närheten av lika god som en riktigt bra svart bryggkaffe. Och frågar man de som påstår sig veta så är Moccamasters bryggare bland de allra bästa.

Sedan är ju också flexibiliteten betydligt större när det gäller brygg- (och förvisso också espresso-)kaffesorter kontra färgglada kapslar (som förvisso kommer i läckra etuier och trots allt är förbannat goda).

Man kan dricka äckligt Löfbergs Lila om man hejar på Färjestad och gillar att skjuta ihjäl vargar för sitt eget hatfyllda höga nöjes skull. Kanske en kopp Gevalia om man ändå har trasiga smaklökar.

Eller varför inte kickstarta helgen med en rejäl kopp Mollbergs Blandning? Känna sig lokalpatriotisk och matcha doften utanför fönstret med något från Arvid Nordqvist. Mala själv. Rosta själv. Köpa svindyrt bajskaffe bara för att ha testat nån gång. Experimentera med lite kardemumma, kanel, salt eller chili i filtret.

Bryggkaffe - bra grejer helt enkelt.

Konsertkalendern - en webapp DU kan få bygga

2011-08-21T21:46:00.004+02:00

"Och dom har nyss varit på europaturné! Aj då. Det borde man inte missat. Lär väl dröja 13 år igen nu." - En polares Facebook-kommentar angående nya Primus-albumet.

Sånt här vill man ju inte ens att ens värsta fiende ska råka ut för, än mindre då att det ska drabba en själv. Kruxet som jag ser det är att det inte finns någon vettig konsertkalendertjänst som fungerar så som jag skulle vilja ha den. Därför har jag tagit mig friheten att speca litegrann på en webapplikation, som det är fritt fram för någon att ta tag i utvecklingen utav.

Idag får den konsertsugne (vad jag vet) stilla sitt behov med hjälp av allehanda nyhetsbrev ifrån spelställen och konsertarrangörer, tjänster som Bandsintown, Last.fm och "sociala medier". Jag skulle vilja ha en mer heltäckande tjänst, där jag dessutom vill få in två väldigt viktiga variabler:

1. Hur tidigt jag vill få tips om konserten - i vissa fall vill jag hänga på låset och köpa biljetter, andra gånger räcker det med 1-2 veckor innan.

2. Inom vilket geografiskt område jag vill bli notifierad om bandet närmar sig. Inledningsvis nämnda Primus kan jag åka mycket långt för att se, medan jag har blivit alldeles för gammal och slö för att orka pallra mig utanför Stockholm beträffande de allra flesta band jag lyssnar på.

Nåt sånt här skulle jag vilja ha:

Du som bygger det här sen, se till att gränssnittet inte blir grötigt. Och se till att det finns bra default-inställningar så att jag snabbt kan tagga nya artister - de allra flesta lär jag vilja tagga upp med "Stockholmstrakten, meddela mig en månad innan". Vidare lite trevliga synk/import-funktioner (iTunes, Last.fm), nån kalender-export-funktion, lite "similar artists" och eventuellt lite community-grejer och sharing-prylar.

Nu när jag ser efter så har Bandsintown mycket av detta, det kanske egentligen bara är finkornigheten som saknas, vilket i och för sig är hela grejen med ovanstående text.

Så sätt igång att utveckla nu!

Hörselskador

2011-08-20T21:42:00.002+02:00

Yeees! Jag hittade det här gamla klippet:

Brukar leta efter det då och då när det vankas Youtube-fest, men har på senare tid inte lyckats så bra. Men nu så.

För övrigt har jag beställt en trevlig kaffebryggare idag.

Hej tv-seriekonsument!

2011-08-18T22:50:00.004+02:00

Med tre färska boxar i bokhyllan verkar det ju inte bättre än att det blir Deadwood som blir nästa tv-serieprojekt för min del.

Treme och Six Feet Under var länge de hetaste spåren, men sedan såg jag att Sepinwall drog igång ett "Deadwood rewind"-projekt - och inledde det hela med att konstatera att Deadwood är "one of a handful of shows with a legitimate argument as the best drama ever in the history of American TV".

Då blir man ju lite sugen.

Annars är det lite stiltje på tv-fronten för min del.

Harvar förvisso på med den fantastiskt obekväma danska komediserien Klovn (som införskaffades efter Bloggfrossas ihärdiga lovordande), samt nya säsongen av Breaking Bad som ännu inte gjort mig besviken, tvärtom! Suger långsamt i mig de sista avsnitten av Arrested Development, och funderar lite halverst på om jag ska orka ta tag i Parks and Recreation samt fortsätta jobba mig igenom Louis CK:s samlade verk.

Men först och främst som sagt: 30 timmar svordomswestern!

Primus suger

2011-08-18T22:45:00.003+02:00

Nytt i min iPhone: Första Primus-skivan på tolv år!! Wohooo!

Battles i Stockholm på måndag

2011-08-12T09:50:00.002+02:00

Ni som inte ska till Norrköping och se på fotboll på måndag går till Strand och kollar in Battles. Ok? Ok.

Crystalline

2011-08-11T22:48:00.002+02:00

Jag kommer nog aldrig tröttna på Michel Gondry och hans festliga färgglada pysslande.

Vansinnestrummorna som dyker upp i slutet på "Crystalline" är inte så dumma de heller.

Riffen

2011-08-08T22:45:00.004+02:00

Riffet i ”Summer of All Dead Souls” är vad som fått mig att återvända till ...And You Will Know Us By The Trail Of Deads ”Tao of the Dead”, en skiva jag numera uppskattar så pass mycket att jag placerar den på årsbästalistan. Ibland behövs det bara ett enda riff så är saken klar. (Jag höll på att skriva ”...så är saken biff”, men det lät som ett dåligt t-shirttryck buret av nån på Sweden Rock-festivalen, så jag lät bli.)

Ett enda riff räddar dock inte riktigt jazzrockande Rolo Tomassis tvåtimmarsantologi ”Eternal Youth”, som spretar lite mycket med sina styvbarn till låtar (remixar, icke-album-spår, demos och akustiska versioner av gamla godingar). Å andra sidan finns här ett riff som är helt jävla magnifikt - Den som inte vill ha sönder saker till det här riffet är fan dum i hela huvudet.

Jag pratar om inledningsvis jazziga och komplexa ”Titanomachia”, som till en början låter som ett lite lätt rabiessmittat The Mars Volta, men som efter tre minuter börjar bygga på något stort. Två minuter senare börjar det braka loss, och på klockslaget 05:30 (några sekunder tidigare i klippet nedan) kommer ett så genialiskt, och så enkelt, sjuttiotalsriff som piskar skiten ur allt och alla.

Herregud vilket riff.

Nytt på årsbästalistan – Fucked Up

2011-08-07T23:12:00.002+02:00

Åååh, rockopera, finns det något bättre?? Jo, såklart att det gör. Rockopera kan ju bli oerhört högtravande och skitnödigt, till och med om man bara gör det till hälften, som exempelvis Green Day med ”American Idiot”.

Kanadensiska Fucked Up – som jag innan det här aldrig riktigt fastnat för – har med ”David Comes to Life” gjort skivan som Green Day aldrig klarade av att göra. Bandets shoegaziga skrammelpoprock bakom Damian Abrahams sköna vrålande är ett framgångsrecept redan i vaniljutförandet – och när de blixtrar till och får till klockrena hitlåtar som ”Queen of Hearts”, ”The Other Shoe”, ”Ship of Fools” och ”I Was There” så är jag med ens säker på att det här är ett av 2011 års bästa album.

Möjligen blir det lite tjatigt då 18 låtar och en speltid på över 70 minuter är i mastigaste laget, men fan vet om historien om David och Veronica ändå inte är värd uppmärksamheten.

Musikvideon till "Queen of Hearts" är förresten väldigt annorlunda och väldigt sevärd, även om det kanske underlättar att ha hört låten i originalutförande först:

Ut från listan: Kaizers Orchestra

2011-08-03T18:47:00.003+02:00

Trots en fantastisk låt som "Philemon Arthur and the Dung" så är Kaizers Orchestras "Violeta Violeta" för tillfället inte årsbästamaterial.

Likväl, njut här av skivans bästa låt:

Njut också av Philemon Arthur and the Dungs bästa låt, underbara "Naturen":

Stämsången i refrängen, och det odödliga introt. Man smälter.

"I dag är det den 13:e mars och vi har just skrivit en ny låt. Det tog tre minuter, nu är den klar. Håll er i häcken och ta emot."

Gått i barndom på bokfronten

2011-08-03T18:42:00.003+02:00

Dryga dussinet böcker släpades med till de två avslutande semesterveckorna på Öland. Givetvis ett aningen överdrivet antal, då läsupplevelsen av att klämma en bok om dagen nog blir rätt så stressad och splittrad.

En väldigt sträckläsvänlig bok som emellertid höll sig inom den tidsramen avslutade jag igår – ”Nick & Norahs Oändliga Låtlista” av Rachel Cohn och David Levithan. Det är en bok sprängfylld av känslor. Tempot är högt och den korta boken utspelar sig under en enda natt. Greppet att växelskriva en bok, där två författare berättar vartannat kapitel ur respektive huvudpersons perspektiv känns för mig väldigt fräscht.

”Nick & Norahs Oändliga Låtlista” kan nog kategoriseras som en ungdomsbok, och av någon anledning verkar jag ha en grej för just ungdomsböcker. Tillsammans med ”Sandor slash Ida” och ”I Taket Lyser Stjärnorna” är den här boken en av de som ryckt tag i mig allra hårdast på senare år.

Jag får väga upp det här med att ta tag i Nick Caves förhoppningsvis väldigt barnförbjudna ”The Death of Bunny Munro” så fort jag är klar med min vän Per Björklunds hittills mycket fängslande Egypten-reportage ”Arvet Efter Mubarak”.

- - - -

Sedan ovanstående skrevs har jag rivit av ”The Death of Bunny Munro”. Sjukt jävla deprimerande bok. Äcklig, och som jag gissade, skapligt barnförbjuden. En av de äckligaste karaktärerna någonsin. Stackars hans familj. Kan du köpa lite ögondroppar till din son eller gubbjävel? Men också en fascinerande och rätt så bra bok. Eftersom den är så pass mörk och totalt fylld av den värsta misär blir de små stunderna av glädje också så väldigt glada.

Hej konsument!

2011-08-02T23:09:00.000+02:00

Nytt på årsbästalistan – Young Widows (och A Storm of Light)

2011-08-02T22:01:00.003+02:00

Sa jag inte även förra året, eller om det (också?) var året innan dess, att det ska vara släpig rock i år? Jag kanske helt enkelt har blivit en jäkligt sävlig snubbe – inte omöjligt då jag umgås rätt mycket med norrlänningar – för utöver A Storm of Light och Bloodiest som redan återfinns på årsbästalistan måste jag nu också lägga till Young Widows ”In and Out of Youth and Lightness” på nämnda lista.

Om Bloodiest ibland låter som Woven Hand spelandes hårdrock så låter Young Widows…också så. Hela tiden. Typ.

Hårt och dystert men ändå luftigt och förhållandevis lugnt. Young Widows tredje album är ett väldigt konsekvent sådant, som tar sig den tid det behöver och inte fjäskar för lyssnaren. Jag gillar’t.

Nämnda A Storm of Light rör sig förresten inom ungefär samma område, om än med lite mer dist, lite mer skrik, och lite mer ångest. ” As the Valley of Death Becomes Us, Our Silver Memories Fade” är i alla fall det bästa Josh Graham och hans gäng skapat hittills, och om du vanligtvis är ett fan av långsam, tung hårdrock (Isis, Neurosis, Shrinebuilder, Battle of Mice, Earth, Pelican) så ska du definitivt kolla upp denna trevliga New York-kvartett. Inte minst för att såväl Jarboe och Kim Thayil är med på några hörn av skivan.

Smakexplosion

2011-07-02T21:36:00.004+02:00

Jag brukar inte vara mycket för kolsvarta karatestouts med massor av smak, massor av alkohol och massor av komplexitet. Det har därför dröjt ett tag innan jag testat Yeti Imperial Stout från Great Divide, men efter fyra klunkar inser jag att det inte var en minut för tidigt. Det här är grymt bra grejer.

Det verkar i skrivande stund finnas tre flaskor kvar av dess ekfatslagrade, kaffesmakande, mer sofistikerade storebror, den vore annars också kul att testa.

Dag 30 – Din favoritlåt från den här tiden förra året

2011-07-02T17:39:00.002+02:00

Just perioden maj-juli förra året var ganska lam på skivsläppsfronten. Black Breath släppte visserligen förra årets bästa album ungefär då, och Band of Horses, Uffie och Bombus tycks jag ha lagt till i min iTunes-katalog i samma veva. Men totalt sett ändå lite stiltje tycker jag.

I maj förra året tankade jag en då två år gammal skiva med Dub Trio, ett mestadels instrumentalt band som bitvis svänger i gammal fin Rage Against the Machine-anda:

Dub Trio - “Jog On” (“Another Sound is Dying”, 2008)

Likt en halvknarkig Rage-demo tillber Dub Trio i denna låt i allra högsta grad Riffet som sin gud, och man har en trummis i form av Joe Tomino med en skönt luftig spelstil i sin verktygslåda.

Ny skiva tycks vara på gång, och i höst ska bandet ut på en USA-turné där man både agerar förband samt backar upp reggaejuden Matisyahu. Kan nog bli bra. Jag skulle väldigt gärna se Dub Trio live, eftersom de har en del roliga sampla-sig-själva-tricks för sig när de spelar, men under höstens europaturné har de (än så länge) tyvärr inte bokat in några skandinaviska stopp.

- - - -

Det här var sista inlägget i musikutmaningen. Det drog ut lite på tiden under framförallt andra halvan, och en del inlägg kändes rätt oinspirerade. Samtidigt var det fantastiskt kul, i synnerhet i början, och jag tycker själv att några av bloggens allra bästa inlägg har skrivits inom ramen för detta lilla projekt.

Mastodon goes Fragglarna

2011-06-28T22:08:00.002+02:00

Nytt och gratis hos Adult Swim!

Via officiella siten Mastodonrocks.com har det alltid lika felfria bandet dessutom släppt namnet på nya albumet, som kommer att heta "The Hunter" och släpps antagligen framåt höstkanten. Ett par låttitlar har också avslöjats, och varken "Blasteroids" eller "The Octopus Has No Friends" kan väl vara dåliga, eller?

Dag 29 – En låt från din barndom

2011-06-28T20:02:00.004+02:00

Mina första vinylsinglar var “Evighetsmaskinen” och “Canneloni Macaroni”. Första egna LP-skivan: Soundtracket till “Macken”. Ganska snart kom CD:n, och där inleddes min skivsamlarkarriär med stabila alster från Belinda Carlisle och MC Hammer.

Men mitt första minne som liknar något i stil med “Springa till skivaffären och plocka upp nya skivan med favoritbandet” var när jag helt sonika gjorde detta för allra första gången. Jag hängde på min far - han har alltid av okänd anledning älskat att storhandla på lördagar - till B&W i Bromma för att veckohandla, och i samband med det plockade vi upp en rykande färsk fullängdare med Upplands Väsbys finest:

Europe - “Superstitious” (“Out of This World”, 1988)

Europe var mitt första favoritband, och kanske också det band som redan då ledde mig in på den lite hårdare musiken.

Vad jag kan komma ihåg så dröjde det sedan ett par år innan jag återigen hängde på låset för att få tag på nya skivan med något favoritband, men jag har samma minnen av Rage Against the Machines “Evil Empire”, Megadeths “Youthanasia” och framförallt Metallicas då så löjligt efterlängtade “Load”.

Under det tidiga 2000-talet gjorde jag sedan det här med typ hur många skivor som helst.

Jag kan verkligen sakna den känslan. Att inte ha fuskat med ett enda litet smakprov. Att ha haft MTV News som enda nyhetskälla till hur nya albumet kommer att låta och ibland inte ens det. Få sitta med omslaget och texthäftet i näven och lyssna koncentrerat på skivan för allra första gången. Hitta tidiga favoriter, förvånas av konstiga vändningar och experimentella spår.

Det händer inte längre.

Nu sker första lyssningen för min del oftast under en tunnelbaneresa, eller kanske lite sliten vid frukostbordet om det är helg. Sällan med mer än 80 % koncentration. Jag måste nog arrangera nåt slags privat lyssningssession för nån lämplig skiva framöver, det här håller ju inte.

If you're looking for trouble...

2011-06-28T19:03:00.002+02:00

...you can find me on the internet motherfucker!

Tillbaks på internet efter ett par veckors mys med ComHems kundservice. Saknar Bahnhof. Men glad över att kunna surfa på internet även i det nya hemmet.

Dag 28 – En låt som får dig att känna dig skyldig

2011-05-30T20:40:00.004+02:00

Skyldig...till att stjäla alltför många olyckliga flickors hjärtan...

"Careless Whisper" - Sexy Sax Man

Dag 27 – En låt du skulle vilja kunna spela på instrument

2011-05-30T20:29:00.003+02:00

Tänk om jag kunde plocka fram gitarren och sätta varenda ton i detta fulländade stycke musik, då skulle jag ha en rätt skaplig grund att stå på:

Opeth - “The Moor” (“Still Life”, 1999)

Om jag kunde smeka fram det klassiskt minnande akustiska introt så vore jag en bra bit på väg mot att spela romantiska nylonsträngade grejer.

Därefter utan problem mata på med ett par köttiga metalriff, för att sedan inte missa en enda ton under solopartierna. Att klockrent sätta takt- och tempobyten och fortsätta vara minst lika tight under det lugnare avsnittet där de två gitarrerna står i centrum efter knappa sex minuter. Att ha orken att riffa loss lite till mot slutet. Klarade jag det skulle jag lätt kunna söka jobb i något trevligt hårdrocksband om jag bara lät håret växa lite.

Det är inte för inte som Mikael Åkerfeldt är lite av en husgud. Han grejar ju allt det där på sin gitarr. Och inte bara det, han är också innehavare av ett rätt brutalt growl, och en förjävla skön sångröst. Och uppenbarligen en rätt stor mängd simultankapacitet.

Kunde jag klara av även de bitarna vore jag kung av karaokerummet också. Och när jag har lärt mig lira “The Moor” kan jag gå vidare och öva in “Blackwater Park”, Opeths allra bästa låt.

Dag 26 – En låt du kan spela på instrument

2011-05-29T19:16:00.003+02:00

Vitt skilda artister som Frida Snell och Skinlab har med utmärkt resultat gjort covers på den här låten. Och så jag och mitt band då, för några år sedan. Antagligen den mest namnkunniga låt vi spelade, utöver våra egna brottarhits förstås. Antagligen också en av de låtar vi lyckades få att låta bäst - ganska lätt att spela och med bra drag:

The Smashing Pumpkins - “Bullet With Butterfly Wings” ("Mellon Collie and the Infinite Sadness", 1995)

Jag är övertygad om att jag någon gång i framtiden kommer att återförenas med hela eller delar av mitt gamla band, när vi med aggressivt klättrande hårfästen drabbas av en kollektiv medelålderskris och vill spela rock igen.

Då ska vi vara nostalgiska som fan, och spela sköna dängor från nittiotalet. Samt i pausen, drickandes en kaffe Santos, muttra över hur mycket bättre musiken var förr. Kanske gör vi som The Smashing Pumpkins också gjort på senare år, och stämmer ned + snabbar upp låten en smula, så blir det hela ännu lite hårdare.

Fyra nya på årsbästalistan

2011-05-25T22:19:00.006+02:00

Fyra akter är nya på årsbästalistan, här lite kort om dem, i bokstavsordning och med damerna först:

Alela Diane - "Alela Diane & Wild Divine"

Lite mer Martha Wainwright, lite poppigare. Men ännu samma sköna röst, och samma sköna folksingersongwritergitarrpop i grunden.

En jämnare och mer avslappnad skiva än debuten och "To Be Still", med reservation för att jag fortfarande letar efter de riktiga guldklimparna på skivan.

Battles - "Gloss Drop"

En partyplatta för idioter som jag. Märklig tivolimusik, calypsorytmer och lite skön gästsång. Ett konstigt och rätt utmanande - men samtidigt väldigt underhållande - album.

Många står nog ut med en eller ett par låtar åt gången, själv kan jag rent av bli på glatt humör på väg till jobbet en tisdagmorgon med denna New York-trios andra skiva i lurarna.

Bloodiest - "Descent"

Av Bloodiest Myspace-sida att döma så är de tre gånger så många som antalet medlemmar i Battles.

Om alltid lika deppiga Woven Hand fick ett oönskat kärleksbarn med Isis och började skriva längre och hårdare låtar skulle det låta som Bloodiest.

Frågar du mig är det kattens pyjamas rakt av.

Jesu - "Ascension"

Justin Broadrick och hans Jesu har på "Ascension" tagit ett musikaliskt kliv tillbaka.

Lite enklare, lite mer gitarrer. Fortfarande samma omisskännliga sound i form av ljudväggar och allehanda dysterhet.

Fortfarande förbannat fint.

Dag 25 – En låt som får dig att skratta

2011-05-23T21:37:00.005+02:00

Povel Ramel-bajsnödiga ordvitsar och KTH-spex i all ära, men det är i regel inte den sortens humor som får mig att dra på smilbanden. Kort sagt finns det sjukt mycket tråkig, och musikaliskt sett oerhört usel, musik som ska vara rolig.

Då är det i regel bättre med kategorin mer eller mindre ofrivilligt rolig musik, inom vilken Insane Clown Posse gjorde en av förra årets roligaste låtar, den som fick oss alla att undra: “Fucking magnets, how do they work?”

Så gott som all power metal med texter om läder, drakar och svärd i galopptakt är ju också väldigt rolig. Och "Speak - the Hungarian rapper".

Men om vi ändå återvänder till låtar var syfte är att få folk att skratta. De där “... shreds”-låtarna som dök upp på Youtube för ett par år sedan är ännu spruta-öl-genom-näsan-roliga, och Big Mac-rapen är numera en given förfestklassiker.

I den lite mer professionella skolan hittar vi en duo ifrån Nya Zeeland som dök upp i tv-rutan för fyra år sedan. Jemaine Clement och Bret McKenzie utgör Flight of the Conchords, och lyckades med sin tv-serie med ett på förhand i stort sett omöjligt uppdrag: Att göra en grymt rolig musikalisk komediserie vars humor dessutom var väldigt snäll, åtminstone jämfört med till exempel Trey Parker och Matt Stones alster.

De riktiga guldkornen dök upp redan under de allra första avsnitten, och därifrån väljer jag två låtar som jag lyssnat på ohälsosamt många gånger:

Flight of the Conchords - “I’m Not Crying” (“Flight of the Conchords”, 2008)

Flight of the Conchords - “Think About It” (“Flight of the Conchords”, 2008)

Båda sångerna är rätt skapliga enbart sett till musiken, men utläggningen om dyra sneakers tillsammans med Jemaines mumlande efter drygt 55 sekunder i “Think About It” gör den till en av de roligaste låtarna jag vet. Med maffiga "I'm Not Crying" som en värdig utmanare.

Dag 24 – En låt du vill ha på din begravning

2011-05-18T22:46:00.001+02:00

Jag har helt ärligt inte funderat så mycket på det här. Har nog vid ett par tillfällen sagt att det borde spelas lite gladpunk på min begravning så att stämningen lättas upp lite.

Men annars, välj nåt fint.

Nåt som ni tycker är vackert, och som jag inte hatar. Inget jävla Coldplay eller nåt sånt dumt bara. Undvik det allra klyschigaste, och självklart bör det inte heller vara något kyrkligt mög på min begravning.

Som sagt, välj själva nåt trevligt som passar, annars kan ett lämpligt förslag vara:

Sigur Rós - “Untitled #6/E-Bow” (“( )”, 2002)

Finstämd men ändå lite trubbig, och i högtidligt begravningstempo. Jo, det skulle nog kunna fungera.

Dag 23 – En låt du vill ha på ditt bröllop

2011-05-15T14:33:00.002+02:00

Det finns väldigt många fina löööövsångs. På riktigt alltså.

Nick Cave och Band of Horses ligger bra till. Tom Waits och ett lass singer/songwriters likaså. Antagligen skulle jag inte vilja ha någon av de där tusentals låtarna på temat “Vår kärlek är så underbar som enhörningar som lyckligt galopperar längs med regnbågen och skiter ut guldtackor som doftar bäbisnacke”, utan snarare sikta in mig på något lite mer jordnära. För det jag tycker är mest fascinerande med kärlek är de vardagliga sakerna. Mindre strö ut rosenblad över hela lägenheten - mer börja prata om något väldigt personligt minne när dagsetappen på fjällvandringen börjar bli sen, sur och trötthungrig.

R.E.M:s “At My Most Beautiful” är en mycket lämplig kandidat. Det är en underbart vacker och rörande liten bit om små vardagliga ting. Samtidigt känns den aningen för specifik, lite för personlig. Som att snylta på Michael Stipes känslor. Jag väljer därför istället en låt som för mig känns lite mer allmän, och ännu mer träffande. Som jag var inne på i vintras så är Ani DiFrancos “Smiling Underneath” gott och väl fin nog att framföra på ett bröllop:

Ani DiFranco - “Smiling Underneath” (“Red Letter Year”, 2008)

I don't mind waiting in line, no, no
I don't mind if the bills pile up and the work is slow
I don't mind the gas or the groceries or the drive
gone inside with you I'm having a good time

I don't mind the stoner waiter or the poorly cooked food
I don't mind little miss kitty or her knucklehead dude
I don't mind if every last person here is ugly and rude
long as I'm with you I got a good attitude
long as I'm with you

We could be stuck in traffic for over a week
with a car full of quintuplets who are all cutting teeth
and around my neck could be a flaming Christmas wreath
and I'd be smiling under
smiling underneath

I don't mind waking up early for a flight that's delayed
I don't mind our weeks vacation was chilly and gray
I don't mind the traffic cops or the TSA
long as I'm with you I'm having a good day
long as I'm with you

I don't mind spilling my hot sauce on my white shirt
I don't mind that twinge when I walk in that knee that I hurt
I don't mind my gums peeling back or my hair getting thin
long as I'm with you, I win
long as I'm with you

We could be stuck in traffic for over a week
with a car full of Quintuplets who are all cutting teeth
and around my neck could be a flaming Christmas wreath
and I'd be smiling under
smiling under
smiling underneath

Konsertdags för kidsen på söndag

2011-05-11T20:19:00.003+02:00

Antagligen är farbror Hamburgertåg alldeles för gammal och trött för att åka till Huddinge på söndag kväll, för att se lite för många band spela.

Men du kanske är yngre/piggare, och kanske gör jag dig ändå sällskap isåfall, för att se War From A Harlots Mouth och framförallt IWrestledABearOnce (samt ett par band till).

Jag gissar att meckiga, svårgreppbara IWrestledABearOnce är riktigt sköna live, av bandets musikvideos att döma är så fallet. Så pallra dig dit vetja! Om inte annat för att se ett band som gjort en låt med det snajdiga namnet "Tastes Like Kevin Bacon":

Dag 22 – En låt du lyssnar på när du är ledsen

2011-05-10T22:09:00.003+02:00

Det här är ju egentligen också ett par låtar som jag lyssnar på vid alla möjliga tillfällen. Men ibland passar det ju ganska bra med något sorgset när man bara vill vända sig inåt och tycka att det är syndast om mig i väääärlden. (Här ville jag länka till Alfons Åberg-låten med den texten, från LP:n med "Listigt Alfons Åberg" som jag hade när jag var liten, men den stod icke att finna på hela internet. Skit-internet.)

Här är tre ledsna låtar, där den första för övrigt både är sorgsen men muntrar upp mig på samma gång:

Rathergood.com - “Wrong Bananas”

Eddie Vedder - “Long nights” (“Music For The Motion Picture Into The Wild”, 2007)

Tori Amos - “Hey Jupiter” (“Boys For Pele”, 1996)

Dag 21 – En låt du lyssnar på när du är lycklig

2011-05-10T21:49:00.004+02:00

Då brukar jag nog lyssna på...allt möjligt.

Eftersom jag lyssnar på rätt mycket dyster och/eller hård musik så slinker den sorten ned även under Lyckliga Stunder. För övrigt känns just begreppet lycklig lite kidnappat av reklamindustrin, men tillfreds, glad eller allmänt nöjd känner jag mig ju rätt ofta.

Äh, det här blev ju meningslöst dravel, här har ni ett par sköna låtar:

Ps. Om du bara har tid att ha Youtube-party till en video, välj isåfall Primus. Ds.

Mr.Bungle - “None Of Them Knew They Were Robots” (“California”, 1999)

M.I.A. - “Mango Pickle Down River” (“Kala”, 2007)

Primus - “Tommy the Cat” (“Sailing The Seas Of Cheese”, 1991)

Dag 20 – En låt du lyssnar på när du är arg

2011-05-08T18:21:00.002+02:00

Macho-aggro-hårdrock brukar göra jobbet rätt bra. Här är tre (fyra) manliga favoriter:

Raging Speedhorn - “The Hate Song” (“We Will Be Dead Tomorrow”, 2002)

Pantera - “Slaughtered” (“Far Beyond Driven”, 1994)

The Haunted - “Dark Intentions” + “Bury Your Dead” (“Made Me Do It”, 2000)

The Jane Austen Argument

2011-05-08T15:34:00.004+02:00

På Amanda Palmers senaste skiva, som jag skrev ett par rader om för ett par månader sedan, gör hon en duett med Tom Dickins och hans band The Jane Austen Argument. Låten, "Bad Wine and Lemon Cake" är trots sin lätt bombastiska musikalkaraktär en av mina favoriter hittills i år, så givetvis valde jag att titta lite närmare på denna för mig tidigare okända duo. Det är lite låg volym på detta klipp, men höj volymen och upplösningen, det är lätt värt det:

På deras Bandcamp-sida kan man inhandla debut-ep:n "The Birthing Pyre", och det kan ju vara en lämplig aktivitet såhär på söndageftermiddagen efter en dag i solen. Möjligen är det som jag tidigare var inne på lite väl mycket musikal över musiken, men samtidigt är det hyfsat nära The Dresden Dolls pianobaserade kabaretmusik, och på det stora hela väldigt trevligt.

The Jane Austen Arguments aningen oslipade men ack så fina cover på Tegan & Saras "Call it off" är förresten inte heller så dum:

Tim Minchin - "Storm"

2011-05-05T19:36:00.004+02:00

Via alltid lika underhållande Vemihelvete hittades denna snyggt animerade video till Tim Minchins tänkvärda, uppkäftiga, sköna stycke "Storm":

Dag 19 – En låt från din favoritplatta

2011-05-04T21:40:00.001+02:00

Efter alla dessa år, samma gamla favoritalbum. Både subjektivt och objektivt så är det här en rejäl milstolpe i musikhistorien. Och sett till metal-genren så är det kanske Den Viktigaste Skivan. De två föregångarna hade förstås gjort ett stort jobb med att skapa genren, men det här kom att bli skivan som definierar thrash metal. Ja, den och en annan helt sanslöst vass klassiker som släpptes halvåret senare, det magiska musikåret 1986.

Metallicas “Master Of Puppets” är en helgjuten skiva. Åtta låtar som visserligen alla är starka nog att stå för sig själva, men framförallt är det åtta låtar man med fördel lyssnar på i ordning. Från det olycksbådande akustiska introt till det avslutande militäriska marsch-riffandet. Just innan nämnda riffande har vi fått lyssna till en riktig rökare i form av:

Metallica - “Damage Inc.” (“Master of Puppets”, 1986)

Jag gick ju hårt (men rättvist) åt Metallica för ett par inlägg sedan, men då ska man komma ihåg att deras tre sista åttiotalsalbum, utöver detta inläggs huvudämne också “Ride The Lightning” och “...And Justice For All” alla nog tar plats på listan över världshistoriens 25 bästa metal-album.

Och "Master Of Puppets" är banne mig ohotad etta.

Big River Man - ny chans

2011-05-03T22:48:00.003+02:00

Missa nu inte "Big River Man", höjdpunkten från Stockholms Filmfestival 2009, nu när du kan se den på SVT Play och allt under den kommande månaden.

Om du som jag äger en AppleTV så kan du dessutom streama direkt till den från din iPhone. Nästan magiskt.

(Ja, jag inser att min vibrerande nästipp är smärtsamt nära Steve Jobs snövita skinkor i det här läget, men vad annat kan man göra när han ger oss FRAMTIDEN, redan idag?)

Dag 18 – En låt som du önskar att du fick höra på radio

2011-05-03T20:57:00.002+02:00

Radio borde vara ett medium lämpligt att användas för att hitta ny musik. Men de artister jag upptäckt via radion är nog under trettio stycken sammanlagt. Svensk radio är så löjligt likriktad, feg och slätstruken.

Den hårdare rocken hörs på en eller två av radiokanalerna, en eller två ytterst illa placerade timmar i veckan. Den mer alternativa musiken hörs inte alls. Av de dryga 550 artisterna som under de senaste dryga två åren byggt upp mitt iTunes-bibliotek gissar jag att inte ens en tredjedel någon gång spelats på svensk radio, och tittar vi på vilka som hörs regelbundet på radio är vi nog nere på en bra bit under tio procent.

Då har jag ändå inte så obskyr musiksmak, oftast.

För om du tittar på valfri Way Out West-laguppställning - och då snackar vi ändå om en av Sveriges större musikfestivaler - så hittar du ändå en hel del som du aldrig kan höra regelbundet på någon radiokanal. Samma sak om du spanar in kalendariet hos Debaser eller Södra Teatern. Och bor du i en mindre svensk stad är risken stor att du i princip aldrig får höra någon bra musik om du inte är jävligt aktiv i ditt letande.

Varför är det så här? Varför är det bara de med kass musiksmak som får njuta av musik de kan tänkas gilla via radion?

Åt helvete med hela skiten, här är Totalt Jävla Mörker:

Totalt Jävla Mörker - “De naglar fast mig på korset” (“Söndra och Härska”, 2009)

Dag 17 – En låt som du ofta hör på radio

2011-04-30T10:49:00.004+02:00

Men shit vilket trött ämne. Dels lyssnar jag knappt på radio, och dels är väl en låt som nån hör ofta på radio antagligen en låt som spelas ofta på radio? Jag förstår knappt ämnet. Men ok.

På Bandit och Rockklassiker tävlar de om vem som kan spela Guns N’Roses och Foo Fighters mest, båda radiostationerna har tydligen hårda krav på att minst två låtar av tre ska vara med något av banden, själv tycker jag det känns sådär fräscht.

På de andra kanalerna är det mest dunka-dunka, antingen Lady Gagas cover på “Express Yourself”, eller årets blivande sommarplåga: “Om sanningen ska fram, vill du ligga med mig då”.

Jag väljer istället att titta lite i backspegeln, och plockar fram en låt som jag förvisso inte direkt hör dagligen, men med tanke på hur skum den är, och hur lite jag lyssnar på radio, så har den dykt upp orimligt ofta:

Nanko - “Lucky You” (Blandade samlingsskivor, 2006)

Knarrig, deppig autotune-reggae som får mig att vilja använda bilens airbag som skämskudde.

Nån borde ju bara krama killen. Eller hitta en kvinna till honom.

Dag 16 – En låt som du brukade älska men nu hatar

2011-04-26T19:19:00.002+02:00

Runt millennieskiftet lyssnade jag, som tidigare har konstaterats, på en massa amerikansk nu-metal och en del post-grunge. En hel del grejer jag idag inte vill peta på ens med en väldigt lång pinne.

Åren innan det, som också avhandlats som hastigast, var jag ett enormt Metallica-fan och älskade urskillningslöst all skit bandet bajsade ur sig under sin allra sämsta tid.

Idag får därför två låtar dela på titeln, och vi börjar med:

Papa Roach - “Broken Home” (“Infest”, 2000)

Jag gick verkligen igång på hur den här jävla lipsillen kved fram låt efter låt på temat skilsmässobarn och olyckliga högstadiekids. Det är såklart hedervärt om någon ser dessa stackars utsatta ungdomar, men elva år senare är jag cynisk nog att inte vilja höra om skiten längre.

Det är också på sin plats med en liten disclaimer: Rap-partiet runt 2:36 har jag fanimej aldrig “älskat” iallafall. (Hoppas jag.)

Raskt vidare till låt nummer två:

Metallica - “Slither” (“Reload”, 1997)

Det här är så jävla deppigt. Bryggan till refrängen är än idag helt ok, men hur i helvete kunde jag inte inse att låten i övrigt representerar allt som är dåligt med Metallica?

James Hetfield sjunger på ett tufft sätt en tuff text om tuffa grejer, och som huvudriff har man plankat sin egen arenarockfavorit “Enter Sandman”, men man var till och med för trötta för att spela klart riffet. Och om Metallica är trötta, förväntar de sig då att deras lyssnare ska hålla sig vakna, annat än av vrede?

Yuck.

Baby Monkey

2011-04-26T18:10:00.001+02:00

Synd att jag redan bokat upp de flesta platserna på bloggutmaningslistan, annars hade den här nog tagit hem de flesta av titlarna:

Dag 15 – En låt som beskriver dig

2011-04-25T21:06:00.002+02:00

Svårt ämne. Det stod mellan "Ænema" och den här, men den här vann:

De Lyckliga Kompisarna - "Gubbe & Kärring" ("Tomat", 1993)

Dag 14 – En låt som ingen tror att du skulle älska

2011-04-20T22:25:00.002+02:00

Knepigt, jag är rätt öppen med min musiksmak.

Gillar att prata musik, gillar att prata om vad som är bra och vad som är anus. Men möjligen att ett av dessa tre musikstycken skulle kunna överraska någon:

Burial - “Archangel” (“Untrue”, 2007)

Hate Eternal - “I, Monarch” (“I, Monarch”, 2005)

Queen - “Love of my Life” (“Live at Wembley '86”, 1992)

Dag 13 – En låt som är guilty pleasure

2011-04-20T21:36:00.002+02:00

Jag har en soft spot för radiovänlig powerpop, när väna kvinnoröster sjunger lagom rockig popmusik. Ofta kommer jag undan med det, antingen tack vare att musiken har ett nostalgiskt värde som i fallet Veruca Salt ("Shutterbug", fortfarande lika bra!), alternativt är någorlunda kreddig (och dessutom rätt nyskapande) typ Tegan & Sara.

Det händer dock att något ganska ostigt faller igenom filtret, en del dagar har jag till exempel förtvivlat svårt att sluta lyssna på:

Meg & Dia - “Here, Here and Here” (“Here, Here and Here”, 2009)

Oerhört okomplicerat och lättillgängligt. Refränger som sitter vid första lyssningen. Radiorock-demonproducenten Howard Benson klappar medhårs med den krispiga och påkostade produktionen. Fejkystråkar, “hårda” gitarrer och en jävligt banal text. Hela paketet, jag borde verkligen inte tycka om det här.

Vad är det för fel på mig?

Dag 12 – En låt av ett band du hatar

2011-04-20T21:01:00.002+02:00

Jag gillade, och gillar fortfarande, ett helt lass av grungebanden; Stone Temple Pilots, Pearl Jam, Soundgarden, Mad Season, Nirvana och Temple of the Dog har alla gjort album som platsar på en “Världshistoriens Topp-100” i min skalle.

Jag gillade också, men skäms ganska mycket idag - för både min och deras del - över efterföljande plagiat som Staind, Nickelback, samt oerhört begränsade delar ur kristna pajasbandet Creeds katalog. Idag har jag jäkligt svårt för dessa akter, som enbart byggt sina karriärer på att slipa ned kanterna på ett redan existerande sound och koncept, utan att tillföra något eget.

Nu har ytterligare några år gått, och nyss nämnda mes-grunge-plagiat har i sin tur fått sina egna plagiat.

Ifrån mitten av Sverige kommer ett band som fanimej knappt borde få kalla sig band. Men ok, jag kan väl benämna eländet för band den här gången - om inte annat för att passa dagens bloggrubrik - och presenterar härmed en av de värsta låtarna jag vet:

Takida - “Curly Sue” (“Bury the Lies”, 2007)

Allt är så jääävla äckligt med det här bandet, och den här låten. Det är så utstuderat, låten är så löjligt förutsägbar, och hela grejen med att endast pliktskyldigt mecka ihop någon meningslös vers men att lägga allt krut på en ostig refräng som man sedan vevar tvåtusenetthundrafemtiofem gånger är så...inte ok.

Känner de själva att de skapar stor musik? Att de tänkt ut sitt koncept själva och inte alls låter EXAKT SOM STAIND? Tycker sångaren att han har en unik och fräsch röst, eller känner han kanske ibland precis som jag att det låter LITE ANSTRÄNGT OCH PÅKLISTRAT? Tycker de ens själva att det här är bra, eller tänker de bara på hur mycket de ska få ligga med småbrudar?

När Takida repar måste det ju i rimlighetens namn handla om hälften lek, hälften allvar.

Lekdelen i form av gamla thrash- och punk-covers, och lite hemmasnickrad garagerock som uppvärmning. Därefter är det dags för brödjobbet, Den Professionella Musiken. Då är det slut på glada tillrop, skratt och stoj.

För då repar Takida på “Curly Sue”, och det är inget roligt med det.

Dag 11 – En låt av ditt favoritband

2011-04-18T23:53:00.001+02:00

1987: Europe
1991-1993: Tidigare nämnda Guns N’Roses
1994-1999: Utan tvekan Metallica
2000-idag: Vet inte riktigt. Har inte längre ett glasklart favoritband. De som får slåss om saken är idag ett helt lass med band, där åtminstone dessa bör nämnas: Sigur Rós, Mastodon, Tool, Totalt Jävla Mörker, Machine Head, Pearl Jam, The Dillinger Escape Plan, The Mars Volta, Deftones, Opeth, CocoRosie, samt ett tvärsnitt av Mike Pattons mer lättillgängliga orkestrar.

Likt en trollkarl vänder vi hatten upp och ned, och halar därifrån upp:

CocoRosie - “Lemonade” (“Grey Oceans”, 2010)

Mest för att videon är så rimlig.

Dag 10 – En låt som får dig att somna

2011-04-18T23:15:00.001+02:00

Långsamt och malande brukar vara lämpligt när jag ska sova till musik. Men det är orättvist att hävda att det är just låten som får mig att somna, snarare brukar det vara mitt eget val att försöka sova under en tåg/buss/flygresa.

Post-rock eller -metal brukar göra jobbet hyfsat bra, särskilt om det är en skiva som funnits med i bilden under några år. Att det är lite hårdare gör för min del ingen större skillnad när jag ska sova. (Jag kan förresten också jobba till i stort sett vilken musik som helst och ändå göra ett bra/dåligt jobb. Hurra för mig.)

En låt som med lätthet hamnar på kartan jag ritat upp är en av de bästa låtarna Umebandet Cult of Luna gjort hittills, ifrån deras sju år gamla bästa album “Salvation”:

Cult Of Luna – “Leave Me Here” (“Salvation”, 2004)

Den är hård och olycksbådande, och jag älskar hur hela skiten brakar lös redan efter fem sekunder till skillnad från väldigt många andra låtar inom genren där det ska byggas och byggas och byggas och byggas och byggas. Ett lugnare parti dyker istället upp en och en halv minut senare, där Rasmus “Tiger Lou” Kellerman bjuder på ett fint sångmässigt gästspel.

Tyvärr har Cult of Luna nuförtiden fastnat lite i vinkelvolten. De har gjort små ansatser till att förnya sig, men de senaste åren har de känts rätt ointressanta.

Litegrann som detta blogginlägg känner jag nu.

Sehr Gut!

2011-04-18T19:03:00.004+02:00

Det är inte varje dag ens fotografiska stordåd får plats i en tysk faktabok om Australien.

The Haunted, Debaser Medis

2011-04-15T00:09:00.001+02:00

Om The Haunted i vanlig ordning levererade? Behöver du ens fråga?

Dolving är kung.

Dag 9 – En låt du kan dansa till

2011-04-13T22:52:00.003+02:00

Det brukar krävas salongsberusning och oftast lite mer därtill för att mina lurviga ska komma i svängning. Och eftersom jag är tämligen usel på att dansa, men aningen bättre på att röja, så brukar det vara lämpligast med lite ösigare musik för att få upp mig på dansgolvet.

Härom året hade jag och min gode vän Christoffer hade - iklädda matchande orangea kostymer - gemensam trettioårsfest, och under vild armkroksdans råkade jag sätta min axel ömt mot hans haka, allt till tonerna av:

Kaizers Orchestra - “Bak Et Halleluja” (“Ompa til du dør”, 2001)

Det är en låt av lagom längd, med lugnare verser där man kan öva lite benspark, se om polaren överlevde förra refrängen, eller bara sträcka sig lite lamt efter ölen. Och så har den ju en helt klockren tudelad refräng som svänger så det svartnar.

Enter armkroksvansinnesdans.

Första gången jag såg Kaizers Orchestra live avslutade de med sin legendariska “Gypsy Finale”. “Sigöynerblod”, “Bak Et Halleluja” och “Resistansen”, och det är fortfarande ett av mina starkare konsertminnen.

Undrar om det någonsin har varit svettigare på Nalen?

Dag 8 – En låt som du kan hela texten till

2011-04-12T22:33:00.002+02:00

Inte bara kan jag hela texten till den här låten, jag har också sjungit den tillsammans med mina vänner under en ytterst minnesvärd heliumkaraoke.

De Lyckliga Kompisarna - "Ishockeyfrisyr" ("Tomat", 1993)

Dag 7 – En låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle

2011-04-11T19:32:00.003+02:00

I romantiska filmer från det stora landet i väst är det inte ovanligt att ett kärleksbar brister ut i dans när Deras Låt spelas. Jag och min flickvän skämtar ibland om det där, antagligen för att vi - åtminstone än så länge (vad jag vet) - inte har någon låt som är Vår Låt. Men jag har i alla fall en skiva som är Vår. Typ.

Jag köpte Pearl Jams “No Code” först ett par år efter att den släppts, men när skivan väl inhandlades så stod sträcklyssnande på programmet. Detta sträcklyssnande sammanföll väldigt väl med att jag hookade upp med kvinnan i mitt liv, så för mig är denna lite mer udda och bland somliga ganska bespottade Pearl Jam-skiva oerhört tätt förknippad med vår första tid som ett par.

Då, mer än nu, ansåg jag att skivan var lite ojämn, så inledningsvis blev det att jag nötte lite extra på favoriterna från skivan, så det är dött lopp mellan de tre låtar som påminner mig om ett väldigt speciellt tillfälle:

“Off He Goes” - Pearl Jam (“No Code”, 1996)

“In My Tree” - Pearl Jam (“No Code”, 1996)

“Present Tense” - Pearl Jam (“No Code”, 1996)

“Off He Goes” är en helt rimlig fortsättning på de lugnare låtarna ifrån föregångaren“Vitalogy”. Underbara snyftaren “Present Tense” likaså. Djungeltrummiga “In My Tree” är däremot lite mer experimentell och startade väl tillsammans med “Around the Bend” och “Who You Are” ifrån detta album en röd tråd som löper genom efterföljande alstrena “Yield”, “Binaural” och “Riot Act”. Sammantaget är “No Code” tillsammans med några favoriter ifrån barndomen nog den skiva jag har allra svårast att förhålla mig objektivt till, men som konstaterades i inledningen så är det inte bara mitt fel.

Dag 6 – En låt som påminner dig om ett ställe

2011-04-09T17:28:00.004+02:00

Tv-soffan hemma i Hässelby, hösten eller vintern 1991.

Jag är elva år gammal och vi har inte haft parabolantenn särskilt länge. Det blir därför en hel del tv-tittande. På den tiden förstår ni hade TV4 bara förpestat Sverige under ett års tid, och hade man inte kabel-tv eller parabol så var det endast två kanaler i form av Kanal 1 och TV2 som gällde. Jesper, elva år, har ännu två år kvar till sin första konsertupplevelse, och stillar under tiden sitt Guns N’ Roses-behov med de färska skivorna “Use Your Illusion I” och “II”.

De skivorna, och MTV.

Ty en annan sjuk grej från den tiden var att det spelades musik på MTV. Varje vardagkväll gick ett program som hette “Dial MTV”, där folk i tuffa länder kunde ringa in och rösta på sin favoritvideo. Varje vardagkväll sitter därför den blivande skaparen av The Hamburger Train och glor sig igenom samma jävla musikvideos. Som jag minns det så var det alltid fyra pojkbandslåtar och “Smells Like Teen Spirit” som gjorde upp om förstaplatsen, tillsammans med:

Guns N’ Roses - "Don't Cry" (“Use Your Illusion I”, 1991)

Videon är tuff och lite småfarlig, och för den tiden ovanligt välregisserad.

Mina favoritlåtar ifrån “Use Your Illusion”-skivorna var då, utöver “Don’t Cry”, “Get in the Ring”, “So Fine”, “Estranged”, “November Rain” och “Civil War”. (Idag är “Estranged” och “Civil War” en rätt ohotad toppduo.) Jag lyssnade galet mycket på Guns N’ Roses under de där åren. Men också på en del annat. Det var nämligen under de närmaste åren som jag upptäckte den lite tyngre rocken. Jag lånade ett lass vinylskivor av en klasskamrat, med mer av GNR, men också tre av de fyra stora: Det var Metallicas samlade verk, några Slayer-plattor, och Megadeths “Countdown to Extinction”, där jag framförallt föll pladask för sistnämnda skiva och Metallicas svarta.

Barndomshemmet är alltså platsen. Tv-soffan, kompaktanläggningen i mitt eget rum, och storstereon på nedervåningen. Alla fick de pumpa Guns N’ Roses i parti och minut.

Fan så bra.

Dag 5 – En låt som påminner dig om någon

2011-04-07T19:01:00.003+02:00

Jag spelade i ett band förut. Vi började rätt sent, och ambitionsnivån var aldrig särskilt hög, men det var allt som oftast sjukt kul. Till en början spelade vi bara covers, så småningom mest eget. Precis som alla andra band rådde det ibland delade meningar om vad vi skulle spela, och hur vi skulle låta.

Den största musikaliska diskrepansen hittade man oftast mellan mig och vår trummis Christian. Men det brukade alltid ordna sig. Ibland kunde det bli att någon fick välja en cover som vi skulle spela, och någon fick kontra med något annat.

En av de roligaste coverlåtarna att spela - för mig som basist, och för att vi om jag får säga det själv gjorde den riktigt bra - kom att bli:

Rancid - “Ruby Soho” (“...And Out Come the Wolves”, 1995)

Det blev alltid bra drag i replokalen och på scen när vi lirade “Ruby Soho”. Och de gånger vår annars så eminente trumslagarpojke fick en mikrofon uppstucken i nyllet för att eventuellt bidra med lite körsång - varpå trumspelet som på en given signal upphörde på grund av bristande simultanförmåga - var alltid lika skoj.

Rancid är verkligen inte något favoritband, och låten tycker jag är ganska kackig, men den får mig som sagt att tänka på min käre med-Stockholmare Christian, de två norrlänningarna, och det underbart sköna bandet vi hade tillsammans under nästan hela 00-talet.

Undrar om det inte är dags för en comeback snart.

Dag 4 – En låt som gör dig ledsen

2011-04-06T21:41:00.001+02:00

Här skulle jag ju kunna göra det enkelt för mig och bara stoppa ned handen i den gottepåse som kallas reklamradio och välja i stort sett vilken låt som helst. Ty riktigt usel musik kan göra mig lite ledsen ibland. Få mig att tappa tron på mänskligheten. Få mig att vilja ställa någon till svars.

Men en låt som gör mig ledsen skulle ju också kunna vara en riktigt snyftare.

Eller ledsen kanske är fel uttryck och sinnesstämning, snarare ordentligt blödig och sentimental. Hur som helst, i brist på andra trevliga kandidater (total brist är det förstås inte) är här en låt som brukar kunna få mig lite grinsugen:

Sigur Rós: “Viðrar Vel Til Loftárása” (“Ágætis byrjun”, 1999)

Videon till låten är tyvärr av pissig kvalitet, men satan så fin den är ändå:

Stråkar, piano, slagverk/trummor, keyboards och sång, samtliga presterar de sitt yttersta. Om Sigur Rós hade framfört detta magnifika stycke musik under någon av de två konserterna jag sett med dem - i synnerhet i Dalhalla - så hade min under spelningarna permanenta gåshud övergått till lip.

Dag 3 – En låt som gör dig glad

2011-04-05T19:20:00.002+02:00

Om man är kontorsapa/Dilbert/”jobbar med data” så finns det nästan inget (utöver starkölslunch) som höjer stämningen mer än en väl avvägd fredagsspellista. Tänk (typ) after-ski. Här är (nästan) inga låtar för töntiga eller dåliga, tre timmar i veckan är det helt ok att gilla buskis. En låt som garanterat platsar på alla fredagsspellistor, men som också till skillnad från Harry Brandelius, David Hasselhoff, Leila K och Bille August-låten kan stå på egna ben är:

Gomez - “The Cowboy Song” (“Abandoned Shopping Trolley Hotline”, 2000)

En fånig liten leksakssynth, ett struttigt tempo och en jättetrevlig melodi. Det behövs inte mer än så, och det hela är i och med den kungligt svängiga avslutningen över på dryga minuten.

Dag 2 – Din hatlåt

2011-04-04T23:20:00.001+02:00

Om Scout Niblett och Bonnie “Prince” Billy är ägare av varsin fulsnygg, rätt opolerad röst så är Helen Sjöholm i många avseenden deras raka motsats. När Helen tar ton ska det nämligen Sjungas Vackert. Det ska vara innerligt och inte ett öga ska vara torrt. Känsloreglagen vrids på Spinal Tap-vis upp till elva, för när det gäller kristet familjemys jobbar vi enligt devisen “more is more”. Resultatet blir att allt hon gör i bästa fall låter som musikalpekoral, och i sämsta fall som introlåten till ett riktigt obehagligt sektmöte.

The Hamburger Trains hatlåt är:

Helen Sjöholm - “Gabriellas Sång” (Från den där hemska Kay Pollack-filmen som jag bestämt mig för att avsky utan att ens ha sett den.)

Det finns givetvis hundratals (antagligen tusentals) låtar som jag hatar skapligt mycket bara jag utsätts för dem (här är till exempel en gammal goding), men en låt som så äckligt utstuderat är tänkt att vara ett tre minuter långt gullegullklimax, och där en av nyckeltextraderna lyder “Jag vill leva lycklig, för att jag är jag”, kan man ju inte annat än hata. Alltså VAFAN, sug på den en gång till:

“Jag vill leva lycklig, för att jag är jag”

Själv vill jag fanimej självmordsbomba.

Och om du inte är övertygad om att hat är rätt känsla kan du ju lyssna lite extra på hur Helen ARTIKULERAR och medan du försöker svälja ned den sura uppstötningen fundera på om det verkligen är ett rimligt sätt att sjunga på.

Kort och gott: Om du hatar musik så älskar du “Gabriellas Sång”. Det är en låt där man polerat bort alla former av personlighet och stötande inslag, så att bara små - eller snarare helt jävla enorma - kylskåpspoetiska tänkvärdheter kvarstår.

Ni får ursäkta, men nu ska jag dricka fulsprit och lyssna på Nasum.

Robotjockeys i Dubai

2011-04-04T16:33:00.002+02:00

Fick höra på eftermiddagsfikat idag att man i Dubai inte längre använder åttaåriga kids som jockeys när det vankas kamelrace. Nu har man istället robotar, och de ser sjukt coola ut, skulle fan vilja ha mig en egen sån pisk-robot (no homo).

James Blake på Södra Teatern

2011-04-03T22:35:00.002+02:00

Härmed en liten mobilblogg för att avsluta helgen på ett trevligt sätt:

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av sönderälskade stjärnskottet James Blake live på scen i egen hög person. Förberedde mig därför på det värsta, dvs en blyg snubbe bakom ett skynke i en mörk lokal, spelandes laptop och kanske kassettband.

Nu blev det inte alls så, utan istället en smått sanslös konsertupplevelse.

In på scenen kliver tre killar som utseendemässigt ser ut att plugga elektro på KTH. Och ganska snart står det klart att unge Blake, det musikaliska underbarnet med ett ben hos Burial och ett hos Antony (och ett tredje hos Dr.Snuggles) inte bara är hype.

Hans sorgsna ballader som oftast på ett underbart sätt misshandlas med allehanda elektronik blir på Södra Teaterns charmiga scen stundtals overkligt bra.

James Blake och hans polare har stenkoll på allt. Det inte bara låter helt perfekt, de framkallar också några av de märkligaste ljud jag har hört. Basen i "Limit to Your Love" är så fet att jag blir uppriktigt oroad om den anrika teatern kommer palla när det fladdrar som mest i bladguldet. "I Never Learnt to Share" är även den riktigt maffig där James Blake med stor precision inleder med att sampla sig själv. Han har dessutom en solid grund att stå på som både pianist och sångare, vilket inte minst bevisas i lugna munsbiten "Give Me My Month".

Det här var kort och gott djävulskt bra. Det blir nog i närheten av lika bra på Way Out West i sommar för er som missade kvällens konsert. Att den började exakt på utsatt tid och slutade efter prick 60 minuter var trevligt även det.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Dag 1 – Din favoritlåt

2011-04-03T17:17:00.002+02:00

Men alltså, vem över fjorton som inte fullkomligt hatar musik har EN favoritlåt? Flitiga läsare av denna blogg vet att jag i tid och otid häver ur mig superlativ som “världhistoriens bästa”, och att det följaktligen finns åtminstone ett hundratal låtar som alla är min absoluta favoritlåt. Men ok, det är väl lika bra att inleda denna bloggövning med en rejäl dos prestationsångest. Eller så funderar jag inte alls speciellt länge, utan väljer helt sonika den låt som under de senaste åren fått mina nackhår att resa sig flest gånger:

Scout Niblett - “Kiss” (“This Fool Can Die Now”, 2007)

Duetter är en svår jäkla konst, i synnerhet när de ska handla om kärlek. Det blir ju så lätt humor av det, som ishalls-scenen i “Happy Gilmore”, eller när Joe Cocker och Jennifer Warnes ackompanjerar livet på brandstationen i NileCity. Nu är ju “Kiss” snarast en triplett (eller vad det nu kan tänkas heta) eftersom den magiska gitarren innehar en så pass central roll, men ok, formellt är det väl ändå en duett mellan underbara Scout Niblett och Bonnie “Prince” Billy.

Deras långt ifrån skolade, underbart fulsnygga röster kompletterar varandra så sjukt bra, och skänker så mycket nerv åt det sex minuter långa mästerverket. Lyssna bara på Bonnie mellan 2:57 och 3:55 och ställ dig sedan frågan om han någonsin sjungit bättre.

Sedan hade låten inte varit lika mycket utan dess härligt skramliga produktion, där det några gånger är ytterst nära att slå i taket men mest bara blir oerhört mäktigt.

Och så gitarrspelet. Till en början enkelt, tillbakalutat, följsamt, men snart - efter två minuter ungefär - börjar gitarren ta sig friheter. Tjuvstartar eller sackar efter. Hjälper till att betona någon av känslorna som förmedlas, breder ut sig. Och efter nästan fyra minuter, när de ligger där och bråkar på dansgolvet, passar den på och placerar sig själv i förarsätet för en liten stund.

“Kiss” är inte en nyskapande låt. Inget helt igenom unikt. Den går i samma tempo och kunde kanske ha varit kortare, men söndagen den tredje april, 2011 så är det likväl min favoritlåt.

30 inlägg om 30 låtar

2011-04-03T01:22:00.003+02:00

Såna häringa bloggutmaningar cirkulerar då och då på nätet/Internet (en av många klassiska Apans Lilla Blogg-formuleringar som fått fäste hos mig), där man ska krysta fram (oftast) 30 inlägg på förutbestämda teman.

Nu har det dykt upp en på temat musik, och såväl Det Ljuva Livet som Medeklassman är igång. Och eftersom det här i mångt och mycket är en musikblogg plus att jag behöver en spark i röven för att skriva lite oftare så tänkte jag haka på.

Så här ser listan ut, och vi börjar helt enkelt när jag känner för det:

dag 1 – din favoritlåt
dag 2 – din hatlåt
dag 3 – en låt som gör dig glad
dag 4 – en låt som gör dig ledsen
dag 5 – en låt som påminner dig om någon
dag 6 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 7 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 8 – en låt som du kan hela texten till
dag 9 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

Burzum - Fallen

2011-03-29T19:37:00.004+02:00

Psykot Varg Vikernes är ohyggligt jävla långt ifrån att vara en av de trevligare människorna som vandrar på denna jord. Det är ett faktum som inte är helt lätt att bortse från när man spisar hans senaste Burzum-verk, "Fallen".

Men satan i lådan om det inte är ett riktigt schysst album! Innehållet är förhållandevis lättillgänglig black metal med skitig produktion. Dystra verser, skrälliga och gnälliga gitarrer, och folk-minnande melodiösa refränger à la Opeth i replokalen ungefär.

Som brukligt är när det gäller black metal - i synnerhet när texterna är på världens mesigaste språk - så blir det ibland lite ostigt, men jag kan ha överseende med det. Jag placerar Burzum på årsbästalistan och tror "Fallen" kommer att klättra ytterligare några steg när jag har lyssnat mer.

Årets sämsta låt

2011-03-29T19:08:00.001+02:00

En uppföljning ang. Rise Againsts nya skiva:

Introt med outhärdliga struttgitarrer och de inledande stroferna "I have my mother's dreams, I have my father's eyes" gör "Help is on the Way" till årets hittills sämsta låt.

Ps. Rebecca Blacks succédänga inkluderad. Ds.

Trap Them - Darker Handcraft

2011-03-27T13:19:00.008+02:00

Det tar två sekunder innan jag har en gissning på vem som producerat "Darker Handcraft", amerikanska Trap Thems tredje album. Och mycket riktigt så är det Converge-gitarristen Kurt Ballou som lagt sina underbart skitiga fingrar på ännu en finfin skapelse i gränslandet mellan metal, punk och hardcore.

Han har inte skruvat särskilt mycket på reglagen sedan han hjälpte Black Breath att göra förra årets bästa skiva, vilket inte heller behövs eftersom Trap Them rör sig inom samma musikaliska område. Man får förvisso inte lika många överraskningar här, och emellanåt lutar sig bandet lite väl mycket mot riff som är aningen intetsägande.

Å andra sidan: Tempoväxlingen mellan grindcore-doftande "Sovereign Through the Pines" och "Drag the Wounds Eternal", som nästan låter lite Neurosis, är helt suverän. Den, och mycket annat, gör att jag tills vidare placerar "Darker Handcraft" på årsbästalistan.

Ny fräsch rock

2011-03-16T22:31:00.005+01:00

Nästan tio och en halv timme ny och förhoppningsvis fräsch rock på väg in i telefonen.

En hel del som jag inte har jättehöga förväntningar på, och annat som på förhand känns mycket spännande.

The Haunteds purfärska "Unseen" fick sig en genomlyssning tidigare under kvällen, det kändes bråttom efter att jag läst Linnéa Olssons recension imorse (länken verkar tillfälligt(?) död).

Och min känsla var precis som hennes, att det här kommer att ta lite tid att vänja sig vid. Jag misstänkte direkt att Martin Carlsson skulle dyrka detta - han gillade även snedsteget "The Dead Eye" - och jag kan direkt konstatera att "Unseen" är betydligt vassare än sina två senaste föregångare, i synnerhet fega "Versus".

Men nog fan blir man förvirrad när thrash-giganterna låter en hel del Tool och en gång till och med som The Mars Volta! Jag ska lyssna mer, mycket mer.

Duktige ex-Blink 182-trummisen Travis Barker har på sin solodebut fått ihop en riktigt imponerande och rätt oväntad laguppställning, så även det är en skiva jag ser fram emot att testa.

Stockholmska Paatos var ett av de första band jag gav ett riktigt högt betyg till under min tid som musikrecensent (nio år sedan!), men jag lyssnade på deras "Kallocain" för ett par veckor sedan och tyckte inte skivan var lika vass nu. Vi får se om "Breathing" håller måttet.

En hel del fördomar har jag om Cavalera Conspiracy, Rise Against och Protest the Hero, hoppas att någon av akterna kan motbevisa mig. Fördomar har jag också om Boris, och de första rapporterna angående de japanska knasbollarnas "New Album" är att det är en riktigt märklig historia.

Nähäpp, hög tid att synka telefonen, jag återkommer om jag dyker på något extraordinärt!

Richie Lion!

2011-03-05T01:48:00.001+01:00

(Som min gamle kollega Matas brukade kalla honom.)